När riksdagens pensionsgrupp i förra veckan presenterade sitt förslag till en ny blocköverskridande pensionsöverenskommelse innehöll det både bra och dåliga förslag. Till de dåliga hörde – som länge befarats – att pensionsåldern ska höjas.
Förslaget ska utredas ytterligare, men om Pensionsgruppen får som den vill kommer den lägsta åldern för att ta ut allmän pension stegvis att höjas från 61 till 64 år under de kommande tio åren. Samtidigt ska Las-reglerna ändras så att anställda kan stanna kvar ända till 69 års ålder istället för att som i dag bli uppsägningsbara vid 67.
Många kommentatorer har redan påpekat att reformen bäddar för ökad ojämlikhet. Förslaget slår hårdast mot människor med tunga yrken som inte orkar jobba ända till 65. Det gäller till exempel byggnadsarbetare men också ett stort antal kvinnor inom vården och omsorgen. Till vinnarna hör de tjänstemän och akademiker som redan har relativt trivsamma och välbetalda jobb och som nu kan fortsätta arbeta tills de är 69.
Varför måste vi då höja pensionsåldern?
Pensionsgruppens huvudförklaring är att vi lever allt längre. Om pensionsnivåerna ska upprätthållas, skriver de i förslaget, behöver ”arbetslivet förlängas i takt med den ökande livslängden”.
Det stämmer förstås att livslängden har ökat. Sedan den gamla pensionsöverenskommelsen slöts har medellivslängden i Sverige ökat med 2,4 år. År 2015 var den 84 år för kvinnor och 80,4 år för män. Statistiska centralbyrån spår dessutom att svenskarnas medellivslängd kommer att öka med ytterligare fem år för kvinnor och sex år för män fram till år 2060.
Mot denna bakgrund kan det kanske tyckas rimligt att en större del av livet måste användas till att spara ihop till den egna försörjningen under tiden som pensionär.
Problemet är bara att det inte är så det fungerar.
Dagens pensionärer lever inte på sina egna pengar som staten har varit snäll att lägga undan åt dem i varsin spargris.
Dagens pensionärer lever inte på sina egna pengar som staten har varit snäll att lägga undan åt dem i varsin spargris. Inte heller lever de på avkastningen från de pensionsfonder som det nuvarande systemet uppmanar oss att investera i (dessa pengar utgör bara en mycket liten del av det totala pensionskapitalet). Pensionärerna lever i stället i huvudsak på de skatter som vi förvärvsarbetande betalar in i dag.
Precis som vi skattebetalare står för utbildning och skolmat till barnen (som aldrig har arbetat) försörjer vi de äldre genom att föra över pengar till deras pensioner varje månad.
Pensionssystemet handlar alltså om en löpande omfördelning från de som jobbar till de som slutat jobba. Och hur stor den omfördelningen ska vara är – precis som med utgifterna för utbildning och skolmat – en fråga om moraliska och politiska prioriteringar.
Det finns med andra ord ingen nödvändig koppling mellan genomsnittlig livslängd och pensionsålder i ett samhälle.
Givet den kontinuerliga produktivitetsökningen i ekonomin går det faktiskt att ifrågasätta om det ens finns en ökad ”försörjningsbörda” för framtidens arbetare. Vår tekniska förmåga att producera utvecklas betydligt snabbare än medellivslängden stiger, och det finns inget som tyder på att denna trend kommer att brytas inom kort.
Trots detta har Pensionsgruppen valt en linje som kräver att några av dem som redan bär mest ska bära mer och att den arbetsfria delen av livet ska förkortas för några av de grupper som redan lever kortast.
Detta val blir extra stötande i ljuset av pensionssystemets utformning i övrigt, där den som har uppburit en högre lön också får en högre pension. Det är en ordning som bygger på en tanke om förtjänst; den som arbetat hårt ska belönas också efter arbetslivets slut.
Men ingen enskild individ eller grupp kan ta åt sig äran och kräva en extra belöning för att befolkningen i allmänhet lever längre. Omvänt bör ingen enskild grupp bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna för denna utveckling.
Men om det nu ändå är så vi ska argumentera, så låt oss göra det konsekvent. Lika lite som vårdbiträdet eller byggnadsarbetaren bär skulden för att pensionskostnaderna ökar kan någon enskild grupp göra anspråk på att själva ha skapat samhällets ständigt växande produktionsapparat.
Så låt oss för all del dela på kostnaderna för att försörja mormor och morfar. Men låt oss då också dela samhällets övriga frukter lika mellan oss alla.
