Iran skälver. Sedan den 28 december sveper en våg av sociala protester genom det vidsträckta landet. Människor, i stor utsträckning de unga, intar gatorna; regimkritiska slagord skanderas, bilar brinner, våldsamma sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna äger rum. Sedan protesterna inleddes har över 20 demonstranter dödats.
Den tändande gnistan var den svåra ekonomiska situation som råder i landet. Regimens aviserade ekonomiska åtstramningar, i kombination med ökade satsningar på de religiösa institutionerna, fick människor som aldrig tidigare, eller inte på mycket länge, protesterat att gå ut på gatorna – till en början i staden Mashhad, sedan på allt fler ställen.
Redan med bara detta sagt går beskrivningarna av dynamiken i rörelsen, och människors bevekelsegrunder för att protestera, isär. Kan man beskriva det som att tyngdpunkten ligger på de ekonomiska förhållandena? På reaktionerna mot det religiösa förtrycket? På ilskan över korruptionen? På motståndet mot regimens militära inblandning i konflikter i regionen? Är demonstranterna att betrakta som politiskt oorganiserade eller tvärtom slående målinriktade?
”Det är anmärkningsvärt att protesterna började i djupt religiösa och traditionella städer som Mashhad och Qom, som länge har betraktats som starka regeringsfästen”, skrev Iranexperten Karin Sadjadpour vid Carnegie Endowment for International Peace på Twitter – och den underförstådda jämförelsen är då med de omfattande protesterna i landet 2009, som i hög utsträckning anses ha utgått från de politiskt medvetna och oppositionella skikten i de stora städerna.
Så symbolladdad är i Väst den Islamiska republiken Iran, och det som rör sig i den, att det nästan är svårt för verkligheten att tränga igenom.
Så symbolladdad är i Väst den Islamiska republiken Iran, och det som rör sig i den, att det nästan är svårt för verkligheten att tränga igenom.
Det är i sig inget nytt. Tittar man tillbaka på det som skrivits och berättats om Iran i västvärlden sedan revolutionen 1979 ser man att ett fåtal schablonbilder tävlar om uppmärksamheten i diskussionen om förutsättningarna för en progressiv förändring. Antingen önsketänker man om vanligt folks benägenhet att göra uppror mot den auktoritära islamistiska regimen, och jämställer den högutbildade västorienterade övre medelklassens uttryck med alla missnöjda iraniers. Eller så framställer man människorna utanför de välbeställda urbana samhällsskikten som bakåtsträvare utan annan politisk handlingsförmåga än att rösta på de konservativa islamistister som man uppfattar kan garantera fortsatt ekonomiskt understöd.
Det ges få ledtrådar om vad som verkligen pågår i det iranska samhället, socialt och ekonomiskt, och de förändringar som faktiskt sker blir svårtolkade. De senaste decennierna har vi vid återkommande tillfällen sett en radikal arbetarkamp ta sig uttryck i Iran, men få i västvärlden greppar hur den kunnat uppstå – eller hur den sedan kylts ned.
När nu människor i Iran reser sig med större kraft och beslutsamhet än på många år behöver de vår solidaritet, i ord och i handling. Men till råga på de tidigare nämnda schablonföreställningarna verkar det ligga i iraniernas öde att, även i vänstermänniskors ögon, kunna reduceras till brickor i ett geopolitiskt spel.
För många av dem i Väst som inte sympatiserar med USA:s utrikespolitiska agenda – och därför inte vill se den iranska regimen undermineras primärt i egenskap av USA-fientlig ”skurkstat” – har det den senaste veckan varit viktigt att framhålla att protesterna i Iran inte får bli skäl för västlig inblandning, och att vi sett nog av imperialistiska invasioner. Demonstrationerna behandlas outtalat som en riskfaktor – om det går för långt nu kan helvetet brisera!
Att misstänkliggöra västmänniskors engagemang för demonstranterna och blåsa upp krigsrisken är helt i linje med regimens agenda.
I själva verket är det osammanhängande mullret om stöd till regimmotståndarna på Donald Trumps twitterkonto mest av allt ett trumfkort för den iranska regimen – vad den vill är att plantera idén att utländska intressen orkestrerat de pågående protesterna, och att till gemene iranier sprida rädslan för att ett deltagande ytterst innebär ett hot mot hemlandets militära säkerhet. Att misstänkliggöra västmänniskors engagemang för demonstranterna och blåsa upp krigsrisken är helt i linje med regimens agenda.
Alltsammans gör behovet av ett sammanhållet stöd till de protesterande från de rörelser i väst som inte sympatiserar med USA-administrationens geopolitiska ambitioner ännu tydligare.
Ned med Irans reaktionära, auktoritära och fascistoida regim! Låt oss alla, med de medel vi har, sluta upp vid demonstranternas sida.
