Har du mod att en stilla natt vända ditt lyss­nande öra ut mot det stora,  fradgande människohavet, då skall du höra jämmer och kvidande, suckar och stönande, klagan och skri från tiotusenden, ja, hundratusenden av olyckliga, vilka offrats på den sexuella okunnighetens altare. De människoöden, vilka här i all anspråks­löshet framläggas för läsaren, äro blott droppar i detta lidandes mäktiga hav. Och kanhända förmår endast den, vilken personligen stått ansikte mot ansikte med varje enskild av dessa ödens förtäljare, till fullo fatta inne­börden av deras nöd­rop. Hur länge skola de lämnas kvar i okunnigheten?

Ålsten i januari 1932
Elise Ottesen-Jensen

Vad se’n?

Mager, blek, ja nästan grå i ansiktet och med tårarna trillande oavbrutet ned över de slappa kinderna berättade hon försagd sin historia i det stilla hoppet, att jag skulle kunna hjälpa henne.

Hon hade genomgått tio barnsängar under loppet av tretton år. Sex av barnen voro dödfödda. Förstod jag månne vad det ville säga? Jag, som själv varit mor visste ju, hur svårt det kan vara att föda ett levande barn. Men en dödfödd, det var något annat, måtte jag tro. Barnmorskan sade, det kom sig av, att ett levande barn kunde så att säga hjälpa till själv. Men ett dött barn fick man pressa fram ensam… Och sex barn hade hon fött direkt för kyrkogården. Hur många gånger hon nära nog fått följa sitt barn i kistan visste hon knappast. Den minste som levde nu var fyra år. Men hon kunde vare sig tala eller gå än, vad det nu var som fattades…

Hon hade i sin förtvivlan tagit mod till sig och frågat en läkare, om han icke kunde hjälpa henne och fördriva det.

I fasa inför risken av att det lilla liv hon nu bar inom sig även skulle släckas i hennes sköte hade hon försökt att dränka sig och sin minsta tös bland isen i vintras. Men tyvärr kom mannen och fick se det. Han hoppade i och drog upp dem.

När den lilla fyraåringen föddes, låg mannen i lunginflammation. Då måste hon två dagar efter sedan hon fött barnet stiga upp och sköta om honom, och vaka över honom på nätterna när han yrade, ängslig för att förlora honom och därmed hamna på fattiggården med sina fyra småttingar. Trodde jag, att det kunde vara allt det hemska, hon gick igenom den gången, som gjort att den lille stackarn inte kunnat utveckla sig på samma sätt som de andra barnen?

Nu väntade hon som sagt det elfte. Hon hade i sin förtvivlan tagit mod till sig och frågat en läkare, om han icke kunde hjälpa henne och fördriva det. Det var ju så ovisst ändå, om det kom levande till världen. Och själv kände hon sig så svag, så hon kunde icke förstå, hur hon ännu en gång skulle kunna gå igenom en barnsäng. Och hur skulle han och barnen reda sig utan henne?

Far var även han så kraftlös. Han orkade icke stå i längre så som förr, och det var smått med förtjänsten i en skogsarbetares yrke.

– Doktorn grät, men han kunde icke hjälpa mig, sade han. Han vågade icke. Det var stort straff på det. Men han lovade i alla fall, att han skulle söva mig under förlossningen. Han är så snäll, så snäll. Men något annat kunde han icke göra för mig.

– Men om det nu också skulle gå bra, vad se’n? Jag kan ju vara så här nästa år igen…

Gråten gick över till ett hejdlöst snyftande.

Ja, vad se’n?

Hur många dödfödda och onormala barn skola kvinnorna vara tvungna att bära till världen, innan människoaveln kommer in under kultur?

Hur många förtvivlade mödrar skola vara på väg att dränka sig och sina barn, innan den fattiga kvinnan i ödebygden får samma hjälp till födelsekontroll, som den välsituerade stadskvinnan redan för länge sedan skaffat sig?

***

Jag har dödat mitt barn

Säg, har du någonsin varit inne i en fängelsecell? Åh, den är så grå, så tröstlöst grå. Väggarna äro av cement liksom taket. Ja, även golvet har denna dödande gråa färg. Endast i de nya, s. k. humanitära – det är mänskliga – cellerna, har man lagt in ett trägolv. Högt uppe på ena väggen, så högt, att man med svårighet når dit, om man ställer sig på tå, finns det en glugg med ett järngaller framför, varigenom ett sparsamt ljus tränger ned i denna kalla källarehåla. Det är i sådana hål man burar in människor, levande, skälvande, sorgtyngda, vilsefarna män­niskor, för att göra dem – goda.

In i den cellen, där du och jag går in i dag, sitter en liten flicka. Hon är endast nitton år.

Hennes kinder äro lika grå som cellen omkring henne, och de djupblå ögonen irra omkring som sökte de ständigt förgäves efter tröst och hjälp. Kan du höra hennes undertryckta snyftningar under de långa, ensamma nätterna? Kan du se henne svepa den hårda fängelsefilten omkring sin utmärglade flick­gestalt och vandra på sina bara fötter fem steg fram och fem tillbaka, fem steg fram och fem tillbaka, när vaktaren tagit klä­­derna ifrån henne på kvällen?

Och i fjol, ja då dansade hon som den gladaste av de glada på dansbanan. Hon var kär. Han hette Johan. De skulle gifta sig till våren och hela livet låg framför dem, badande i sol. Varje vecka, när Johan kom med lönen, köpte de någon ny liten sak till det lilla rede, som skulle bli en ram om deras unga lycka.
Men så hände det, att Johans arbetsgivare rationaliserade driften på sin verkstad. Nya, moderna maskiner kommo in, medan Johan och flera av hans arbetskamrater fingo vandra ut. Vart de togo vägen, fanns det ingen som frågade efter.

Och så fick Johan börja sin hopplösa vandring på den allfartsväg, som under de senaste åren trampas av en ständigt stigande skara av moder Sveas söner och döttrar. Han vandrade från arbetsplats till arbetsplats, där han ständigt möttes av stora, svarta, cyniska bokstäver, berättande att ”Obehöriga äga icke tillträde”, att ”Arbetsstyrkan är fulltalig”, ja, där man på en iögonenfallande plats annonserar en ”Varning för hunden”. Och Johan fick snart klart för sig, att det fanns alltid plats för hunden och alltid någon, som kastade ett ben till den och skaffade den tak över huvudet. Men var fanns plats för den arbets­löse och mat och tak över huvudet för honom?

Så småningom grusades de två unga människornas framtidsdrömmar. Nu gällde det endast att hålla svälten borta.

Då var det Ann-Mari som repade mod.

Och så misshandlade hon sin utpinade kropp på alla möjliga sätt, för att ingen skulle upptäcka, vad som var i görningen.

Hon tog plats hos ett herrskap. Den lön hon fick, använde hon till att betala hyran åt Johan med. Den mat, som eljes skulle ha gått till spillo i det stora, flotta hushållet, vandrade hon till honom med på kvällarna. Där sutto de då tillsammans och byggde nya framtidsslott och hoppades, så som det endast är ungdomen förunnat att göra det. Tills Ann-Mari en dag upp­täckte, att hon skulle bliva mor.

Lilla moderliga Ann-Mari. Hur skulle hon icke ha glatt sig åt denna upptäckt, om allt gått efter beräkningarna. Om Johan fått behålla sitt arbete och de haft det där lilla redet att ta emot sin kärlekspant i. Men nu, ja nu visste de, att den dagen herrskapet fick veta, att det skulle komma en liten oskyldig barnunge till världen, ett barn fött utom äktenskapet, då skulle Ann-Mari få lämna sin plats. Men vart skulle hon då ta vägen? Vem skulle sedan kunna hjälpa Johan? Och, värst av allt – hur skulle det gå med det lilla pyret, som Ann-Mari kände växa inom sig?

Förtvivlad vred sig Ann-Mari på sitt läger de långa, ensamma nätterna. Hon blev mager och tärd, sömnlös och nervös, kraftlös, utsliten och förbi. Och så misshandlade hon sin utpinade kropp på alla möjliga sätt, för att ingen skulle upptäcka, vad som var i görningen.

Tidigt en morgon kom den där lilla ovälkomna gästen. Utom sig av fasa och smärta grep Ann-Mari i förtvivlan sin kudde och lade den över munnen och näsan på den lille, tills han icke andades mera…

Sedan rusade hon upp, ännu i sitt blodiga nattlinne och ut i köket, där hon ropade:

– Frun, snälla frun, vad har jag väl gjort – jag har dödat mitt och Johans barn. Åh, frun måste hjälpa mig…

Man ringde på polis.

Nu sitter Ann-Mari i sin cell, och det dröjer år, innan hon får lämna den.

Men ännu har ingen vågat säga henne, att när Johan, icke sökt för att få hälsa på henne i fängelset, då är det därför, att den dagen domen över Ann-Mari föll, den dagen sköt sig Johan en kula för pannan…
–––
När jag suttit med Ann-Maris sorgtunga huvud i mitt knä och hört hennes hopplösa, undertryckta gråt, lovade jag mig själv, att hennes lidande icke skulle få ha genomlevts förgäves. Jag ville söka att med fattiga ord berätta om hennes glädje och sorg, hennes ljusa hopp och bottenlösa förtvivlan.

Samhället har ställt Ann-Mari inför rätta. Och hon har fått sin dom.

Men – handen på hjärtat! Har icke Ann-Mari rätt att ställa samhället inför rätta – detta samhälle, som nekar den, som vill arbeta, möjligheten att få ett ”hederligt jobb” och skapa ett enkelt hem, där han kan ta emot en liten hjälplös människo­varelse – frukten av en ren, ung och varm kärlek?

Och var det icke det minsta krav, hon kunde ställa på ett så kaotiskt samhälle, att det lärde henne, hur hon skulle undgå att sätta barn till världen, som hon sedan såg sig nödsakad att döda?

Är det icke ett skändligt hyckleri, att under ett samhällstillstånd, där det icke finns mat, icke plats, icke arbete åt dem, vilka redan nått upp till arbetsduglig ålder, undanhålla dem effektiv hjälp till att undgå att sätta barn till världen – barn, som de icke ha möjlighet att fostra och livnära på ett ansvarskännande sätt?

Vore det icke bättre att Ann-Mari och Johan lärt att skydda sig emot att bli upphov till detta lilla liv, än att både barnets och Johans liv skulle offras?

Jag vet att preventivlagen säger nej. Att hycklaren och den som kan vinna ekonomiskt på denna ståndpunkt säger nej. Att en förvrängd moralläras försvarare säger nej. Men jag känner mig livligt övertygad om att det allmänna, sunda rättsmedvetandet säger ja och tusen gånger ja!

***

Fotnot:
Människor i nöd kom också
i nyutgåva på Federativs 2009.