Jag går just nu tredje året på ämneslärarprogrammet vid Malmö universitet. Fram till nu har valet av fackförbund varit svårt för mig – ska jag välja Lärarnas riksförbund som inte organiserar outbildade eller ska jag välja Lärarförbundet som främst verkar arbeta med pedagogiska frågor i stället för frågor som rör lön och arbetsvillkor?
Nu har jag bestämt mig – inget av dessa förbund motsvarar mina förväntningar på vad ett fackförbund ska syssla med.
I dagarna kom det fram att Lärarförbundet, med förbundsstyrelsens förslag, ska bli ett så kallat ”professionsförbund” och enbart organisera behöriga lärare. Medlemskapet ska vara knutet till ”relevant utbildning”, trots att vi i dag ser att en stor mängd obehöriga lärare och annan personal arbetar inom skolväsendet. 15 000 medlemmar i Lärarförbundet kommer själva inte uppfylla dessa krav som förbundsstyrelsen nu föreslår.
15 000 medlemmar i Lärarförbundet kommer själva inte uppfylla dessa krav som förbundsstyrelsen nu föreslår.
Att arbeta som lärare är tungt, både psykiskt och fysiskt. Enorm arbetsbelastning, övertid, oergonomisk arbetsmiljö, stora elevgrupper och stressig tillvaro är en del av lärares vardag. I denna kontext blir det tydligt att behovet av en stark facklig röst, för oss alla, är akut. Oavsett utbildning.
Fackets främsta roll är att kämpa för att höja löner, förbättra arbetsvillkoren samt stärka vår makt och vårt inflytande på arbetsplatsen. Att anordna utbildningar för att exempelvis stärka professionen kan förvisso vara värdefullt – men ett fackförbund som primärt sysslar med denna typ av aktivitet är inte ett fackförbund. Det är mer en form av skråverksamhet.
Jag tror inte att någon går med i ett fackförbund för att få ett kvitto på antalet högskolepoäng man läst. Ens organisering baseras inte heller på att man önskar vara med i ett förbund där alla har samma utbildning eller åsikter.
De flesta organiserar sig för att förbättra sin arbetssituation tillsammans med sina arbetskamrater, oavsett hur många poäng dessa kan uppvisa i sina CV:n.
Det är gemenskapen på arbetsplatsen som är grunden för den fackliga kampen. Genom Lärarförbundets förslag riskerar den fackliga styrkan att försvagas ju mer kollektivet på arbetsplatsen splittras upp. I skolans styrdokument framhålls det kollegiala lärandet och samarbetet mellan lärare – inte minst genom Läslyftet.
Lärarförbundets styrelse motverkar exakt detta genom sitt förslag. De enda som gynnas av en splittrad lärarkår är de som vill försämra lärares villkor, de som vill öka arbetsbelastning, öka otryggheten och försämra lönerna. Ett svagt kollektiv är lätt att köra över.
Till de 15 000 lärare som uppenbarligen inte duger enligt Lärarförbundets styrelse har jag ett förslag. Gör som jag och välj ett tredje alternativ – gå med i SAC Syndikalisterna i stället! Där gäller nämligen den raka motsatsen till den splittring av arbetsplatsen som förslaget innebär. SAC organiserar baserat på arbetsplats och inte yrke, högskolepoäng och status. Alla lärare är därmed välkomna, och inte bara lärare – utan även andra skolyrken såsom lokalvårdare, kuratorer fastighetsskötare och kökspersonal.
Det vi lärare behöver är mer samarbete – inte avskärmas ytterligare från varandra.
