”Vi har glömt hur man har tjänare.” Så beklagade sig Patrik Engellau, ordförande i den nyliberala stiftelsen Den nya välfärden, i ett blogginlägg härom året.
Bakgrunden var att Engellau under sin tid i Indien hade vägrat ta sig en tjänare. Att ha en uppassare i hushållet stod i strid med hans svenska jämlikhetsnormer, kände han.
Men denna vackra solidaritetsivran hade Engellau inget för. Den ledde bara till att omgivningen tittade snett på honom för att han förvägrade fattiga människor försörjning. Till slut gav han upp och anställde en hushållerska.
Tjänarinnan var visserligen mest i vägen, fann Engellau. Men inget ont som inte för något gott med sig. Vis av sin koloniala erfarenhet fann han sig nu i en position att skriva ut ett recept mot arbetslösheten bland migranter i Sverige.
Problemet, menade Engellau, var att dessa grupper inte kunde komma in på arbetsmarknaden på grund av låg utbildning. Samtidigt, noterade han, hade Sverige närmare fem miljoner hushåll som nog gärna skulle vilja ha lite hjälp med vardagsbestyren.
För migranterna, fastslog han, vore alltså ”det naturliga att [de] fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”. Den omfördelande välfärdsstaten var inget alternativ. Kostnaderna skulle bli för höga och ”naturmetoden – alltså tjänarsamhället” skulle ändå göra sig gällande förr eller senare.
Samtidigt finns det en kontinuitet mellan Engellaus aristokratiska ståndpunkt och ett kluster av åsikter som sträcker sig långt in i den svenska mainstreamhögern.
Engellaus utspel var ovanligt provokativt för den svenska debatten, och han beskrev själv sin åsikt som ”inopportun”. Samtidigt finns det en kontinuitet mellan Engellaus aristokratiska ståndpunkt och ett kluster av åsikter som sträcker sig långt in i den svenska mainstreamhögern.
Tänk till exempel på debatten om RUT-avdragen, där varje antydan om att reformen uttrycker hemliga drömmar om ett pigsamhälle får varenda högerdebattör att se rött. Eller tänk på den ilska som väcks i högerpressen varje gång någon till vänster råkar kalla vissa underbetalda och orimligt ansträngande arbeten för ”skitjobb”.
Den upprördhet som uppstår kring dessa frågor antyder att något mer står på spel än ett liberalt engagemang för individernas rätt att fritt byta varor och tjänster med varandra. Men vad är det egentligen som är hotat?
Ett av de viktigaste svaren på den frågan har givits av den amerikanske statsvetaren Corey Robin. I boken The Reactionary Mind från 2011 (i uppdaterad nyutgåva 2017) granskar han det konservativa tänkandets historia.
Robin skiljer sig från andra bedömare, både till höger och vänster, som ofta beskrivit konservatismen som grundad i en mer eller mindre sund pessimism kring människors förmåga att rationellt styra samhällsutvecklingen.
Det som i stället är typiskt för högerns filosofi, menar Robin, är att det alltid har formulerats som en reaktion mot olika försök att utmana samhällets hierarkier. Och särskilt stark har reaktionen blivit när privilegier i den privata sfären har ifrågasatts. Även om retoriken utåt har handlat om samhällelig stabilitet och gemensamma moraliska normer så är det husbonden som högern har talat för: familjeöverhuvudet och företagsledaren som ser sin plats som given.
Så har högern historiskt sett vänt sig mot slaveriets avskaffande, den allmänna rösträtten, medborgerliga rättigheter, kvinnans frigörelse, homosexuellas likaberättigande och arbetarinflytande på arbetsplatsen. Men inte främst på grund av det politiska innehållet i de reformer som krävts utan på grund av det djupt existentiella hot som ligger i att massorna skulle ha en egen vilja.
Så har högern historiskt sett vänt sig mot slaveriets avskaffande, den allmänna rösträtten, medborgerliga rättigheter, kvinnans frigörelse, homosexuellas likaberättigande och arbetarinflytande på arbetsplatsen.
”Konservatismen”, skriver Robin, ”är den teoretiska rösten för denna motvilja mot de underordnade klassernas aktörskap. Den ger det mest konsekventa och djupgående svaret på varför de lägre skikten inte borde få utöva sin oberoende vilja och varför de inte borde få styra sig själva eller samhället. Underkastelse är deras första plikt, medan fritt handlande bara tillkommer eliten.” I stället för den vanliga bilden av att högern står för frihet och vänstern för jämlikhet betonar Robin att konservatismen alltid handlar om frihet för eliten och ofrihet för de underordnade.
Dagens debatter om ”enkla jobb” och hushållsnära tjänster bör ses i detta ljus. För vad Engellau och andra debattörer än försöker inbilla oss bör vi vara klara över en sak.
Högern har inte alls glömt hur det är att ha tjänare.
