I levnadsteckningarna efter Ikeamagnaten Ingvar Kamprads död härom veckan tävlade ett antal olika teman om uppmärksamheten.
De flesta tryckte på Kamprads enorma betydelse för såväl svenskt affärsliv som för Sverigebilden internationellt, medan vissa också tog tillfället i akt att påminna om hans länge dolda och sent – om någonsin – avklingade fascistiska sympatier, och hans lika skrupelfria som avancerade skatteplanering.
Många passade på att ännu en gång återberätta historien om hur Kamprad som 17-åring började ”med två tomma händer” för att på toppen av sin bana vara en av världens rikaste män.
Ett av de minst panegyriska omdömena efter Kamprads död signerades Henrik Malmrot, förbundsordförande för Ung Vänster och tidigare Ikeaanställd. ”Han har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader. (…) Det är tid att arbetarna får tillbaka det han stulit från dem”, skrev Malmrot på sin Facebooksida, och möttes omedelbart massiv kritik för sitt ordval och sin respektlöshet.
En av de mer politiska reaktioner som uttalandet aktiverade stod författaren och förre Timbromannen Johan Norberg för, i en krönika i Aftonbladet.
”Gravplundraren från Vänsterpartiet må vara extrem, som anser att han förtjänar rikedom för att han stod på lagret på just Ikea i stället för på något mindre framgångsrikt möbelföretag, men grundinställningen är utbredd: Tron att bara arbetet på golvet är verkligt, och att föga skapas av den som hittar på affärsidén, riskerar sina besparingar, organiserar arbetet och hittar nya marknader. Det är en variant på den myten som förklarar regeringens angrepp på privata välfärdsföretag, som inte anses tillföra något”, skrev Norberg, med uppenbara anspråk på att ha hittat nyckeln bakom den samlade vänsterns ödeläggelse av allt vad dådkraft och entreprenörskap heter.
Han fortsatte med att återberätta en passage ur August Strindbergs Tjänstekvinnans son, där, i Norbergs tolkning, en entreprenörssinnad arbetare som skänkt en hel by välstånd jagas bort efter att invånarna uppviglats att betrakta honom kapitalist och tjuv, varpå byn lämnas att falla tillbaka i fattigdom.
Johan Norberg är, även om han drar resonemanget längre än många andra, långt ifrån ensam i sin populärbeskrivning av kapitalackumulationens väsen. Arketypen i de berättelserna är en in i helsike driftig människa som hittar på helt nya sätt att göra saker på, sätter liv och lem och sina befintliga tillgångar på spel för att förverkliga sin briljanta idé, skapar arbetstillfällen och framtidstro och berikar alla, inte minst sig själv. En välgörare som faktiskt gjort sig förtjänt av den främsta platsen vid köttgrytorna.
Även om detta vore en adekvat beskrivning av verkligheten skulle man förstås lätt kunna komma till andra fördelningspolitiska slutsatser än Johan Norberg och hans likar. Oavsett hur rikedomen kommit till kan man exempelvis på goda grunder ifrågasätta rimligheten i att världens åtta rikaste äger mer än halva jordens befolkning.
Men det riktigt spännande är hur en så uppenbart oriktig framställning av vårt ekonomiska systems grunder och funktionssätt som detta är, gång på gång kan förmedlas av högermänniskor som innerst inne rimligen måste veta bättre.
Världen kryllar nämligen av uppfinnare, idékläckare och kreatörer som knappt vunnit ett öre på sina snilleblixtar – på sin höjd har de fått en temporär bonus av företaget de arbetat för. Eller så har de inte ens haft den ekonomiska ställningen eller samhällspositionen att det någonsin funnits något forum för dem att förverkliga sin fina idé i – i de fallen har världen gått miste om såväl hjälte som påfund.
De rikaste familjerna i Sverige, med namn som Wallenberg, Rausing, Lundberg, Stenbeck och Ax:son Johnson, består av idel arvingar.
I gengäld finns det gott om riktigt förmögna människor som oavlåtligen kan fortsätta berika sig på andra människors arbete. Bara i undantagsfall kan de betecknas som innovatörer eller entreprenörer.
De rikaste familjerna i Sverige, med namn som Wallenberg, Rausing, Lundberg, Stenbeck och Ax:son Johnson, består av idel arvingar. I de fall entreprenörskap lagt grund till rikedomarna är det hos tidigare generationer. Det hindrar inte de nuvarande familjemedlemmarna att årligen håva in summor som vanliga människor bara kan drömma om.
Kamprad då, den klarast lysande entreprenörsstjärnan, mannen som började med två tomma händer?
Han växte upp på gården Älmtaryd (Elmtaryd) i Agunnaryds socken i Småland, E:et och A:et i ”Ikea”. Gården var den största i trakten och omfattade 450 hektar, huvudsakligen skogsmark. Släkten Kamprad kom från Thüringen i Tyskland, där de var förmögna godsägare.
Gärna goda idéer, så länge du har ett präktigt startkapital i ryggen, och därmed förutsättningarna att låta andras arbete öka på din rikedom.
Se där, en korrektare vykortsversion av vårt ekonomiska systems funktionssätt än Johan Norbergs skorrande fabler.
