I ett debattinlägg inför vår kongress som går av stapeln i veckan hävdar Johan Norlin och David Dahlborn att Vänsterpartiet säger sig vilja föra en expansiv finanspolitik men att vi inte sätter kraft bakom orden.
Ulla Andersson är Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson. Ali Esbati är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson.
Vi som har förhandlat med regeringen sedan valet 2014 har dock valt strategi för att uppnå – för att använda artikelförfattarnas egna ord – just en totalrenovering av Sverige. Vi vill alla ha ett jämlikt, inkluderande samhälle. Utifrån de konkreta förutsättningarna har det varit framgångsrikt.
Vänsterpartiet har lärt sig av sina misstag. Genom att insistera på att förkasta det finanspolitiska ramverket, som inte direkt väcker ett stort folkligt engagemang i sig, fick vi mindre möjligheter både att påverka ramverket och få genomslag för våra konkreta ekonomiska förslag. Nu har vi både förflyttat debatten om ramverken och fått dem att bli mer i enlighet med vår ståndpunkt, och kunnat genomföra strategiskt viktiga jämlikhetsreformer i budgetsamarbetet. Det har tagit 7 år att genomföra det arbetet.
Om man vill förändra måste man inse att man behöver vara strategisk. Politik uppstår inte i ett vakuum; vi har som parti lagt ned mycket jobb för att kunna åstadkomma det vi faktiskt har gjort. Vi har synliggjort problem i samhället, påtalat behoven av förändring och lagt förslagen och vunnit fler och fler med oss i kraven på förändring.
Den ekonomiska politik vi för i dag är betydligt mer progressiv än att föreslå ett ganska ospecificerat låneprogram på 70 miljarder. I dag vill vi till exempel använda AP-fonderna till samhällsnyttiga investeringar, och upprätta en grön investeringsbank. Vi driver investeringsstöd till hyresrätter med rimlig hyra. Vi behöver bygga ett jämlikare samhälle och då är det mer rimligt att de som under lång tid gynnats och fått stora kapitalinkomster och förmögenheter får betala mer i skatt så att klyftor utjämnas och de får bidra mer till investeringar i samhällsbygget.
Vänsterpartiet har till exempel fått igenom den historiskt största satsningen på kommunsektorn sedan dagens statsbidragssystem infördes i början av 1990-talet, en historiskt stor satsning på sjukvården och ett nytt statsbidrag till kommuner med låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Men självklart behövs det mer.
Vänsterpartiet har satt en ära i att sätta politikens innehåll framför det politiska spelet och att göra överenskommelser som vi står för.
Dessa jämlikhetsreformer – ett åttiotal till antalet – som vi har baxat igenom vid förhandlingsbordet tar vi med oss in i valrörelsen. Men hade vi inte gjort ett ordentligt grundjobb innan, varit strategiska, hade resultatet blivit ett annat och jämlikhetsreformerna färre. Vänsterpartiet har satt en ära i att sätta politikens innehåll framför det politiska spelet och att göra överenskommelser som vi står för. Man ska kunna lita på vårt ord, till skillnad mot Moderaternas.
Norlin och Dahlborn anser att den förda politiken har lett till en investeringsskuld; att investeringarna inte ens närmat sig 1980-talets låga nivåer. Påståendet stämmer emellertid inte. Faktum är att investeringarna som andel av BNP trendmässigt har ökat sedan början av 1990-talet och nu ligger på en nivå som överstiger de flesta åren under såväl 1970-talet som 1980-talet.
Vi håller självklart med om att stora investeringar är nödvändiga på flera områden – och det har varit en bärbjälke i Vänsterpartiets ekonomiska politik under lång tid. Det behövs samtidigt en konkret diskussion om vad och varför – inte bara volymer och lån.
Vänsterpartiet anser att stabiliseringspolitiken i normalfallet ska präglas av keynesianska principer, vilket innebär att finanspolitiken ska vara expansiv vid lågkonjunktur och stram när det råder högkonjunktur. Och här skiljer vi oss från Norlin & Dahlborn. I den rapport de hänvisar till föreslås att budgeten ska underbalanseras med 3 procent av BNP i 30 år, oavsett konjunkturläge.
Penning- och finanspolitiken måste utformas så att de bidrar till ökad välfärd och en välfungerande fördelningspolitik. Verkligheten förändras ständigt, det finns därför inget egenvärde med en hög eller låg upplåning. Det finns heller ingen poäng med att lägga förslag endast för att vara ensamma om dem, även om vi gör det också, när det är det strategiskt riktiga att göra.
I sammanhanget bör det nämnas att den svenska arbetsmarknaden är relativt stark. Sysselsättningsgraden i Sverige är den högsta som någonsin uppmäts i EU men den kan och bör bli ännu högre – något som var möjligt före 90-talskrisen.
En av de viktigaste uppgifterna för oss framöver är att skapa en inkluderande arbetsmarknad. Drygt sex av tio inskrivna arbetslösa med utsatt ställning är födda i ett land utanför Europa. Det krävs omfattande åtgärder för att många av de med en utsatt ställning på arbetsmarknaden ska få jobb. Det handlar då främst om olika typer av utbildningsinsatser, men också fler anställda inom välfärden.
Inte minst behövs det en utveckling som leder till ett mer hållbart arbetsliv, där jobben inte bara blir fler utan också tryggare och mer innehållsrika, och betydligt fler orkar jobba ända fram till pensionen. Återigen handlar det om att utforma konkret politik och vinna stöd för den – inte bara att trumfa med större volymer.
Ska det lyckas behövs Vänsterpartiet som en politisk kraft att förlita sig på både i samhällsdebatten och vid förhandlingsborden.
