Det stridbara Hamnarbetarförbundet har åkt på stryk i Arbetsdomstolen.
Efter att i förra veckan ha rönt visst framgång i domstolen, då det slogs fast att arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar brustit i sin förhandlingsskyldighet gentemot förbundet, kom nu bakslaget: Arbetsdomstolen slår fast att det varken var en olovlig stridsåtgärd eller en föreningsrättskränkning när APM Terminals i mars förra året drog in Hamnfyrans ordförandes fackliga tid i Göteborgs containerhamn.
Förmånen förutsätter ett kollektivavtal, vilket Hamnarbetarförbundet saknar, resonerar domstolen. Hamnarbetarförbundet tvingas därmed betala motpartens rättegångskostnader på drygt 600 000 kronor.
Den indragna fackliga arbetstiden är bara en aspekt av den mångfacetterade konflikten i Göteborgs hamn, och striden lär ingalunda vara över i och med domen. Ändå är domslutet illustrativt för varför processer i Arbetsdomstolen aldrig bör utgöra kärnan i den fackliga kampen.
Domslutet är illustrativt för varför processer i Arbetsdomstolen aldrig bör utgöra kärnan i den fackliga kampen.
Arbetsdomstolen är en partsdomstol, vilket innebär att det är de etablerade jättarna på arbetsmarknaden som innehar majoriteten bland de som är satta att döma. I ett vanligt mål består besättningen av tre ledamöter som inte kan anses företräda vare sig arbetsköpar- eller arbetstagarintressen, två ledamöter som har utsetts efter förslag från den privata och offentliga arbetsköparsidan samt två ledamöter som har utsetts efter förslag från de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och SACO.
Fackliga uppstickare som Hamnarbetarförbundet, som inte är medlemmar av någon facklig centralorganisation, har att svara inför en panel som i huvudsak består av de vedertagna kollektivavtalsparterna.
Därutöver har Arbetsdomstolen de senaste åren övervägande dömt på ett sätt som förflyttat praxis till arbetsköparnas planhalva. Ett av de mer flagranta och omskrivna exemplen är när domstolen härom året slog fast att arbetsköpare har rätt att reducera tjänstgöringsgraden i de anställdas tjänster utan att ta hänsyn till turordningen i Lagen och anställningsskydd, något som bakvägen urholkar hela anställningstryggheten. Domstolen är därvidlag ett barn av sin tid, men ett synnerligen osentimentalt och skrupelfritt barn.
Kampen för Hamnarbetarförbundets rätt i Göteborgs containerhamn, som kommit att utvecklas till en kamp för hela den svenska konflikträtten som vi känner den, kan förstås inte frikopplas från de juridiska aspekterna. Och framför allt måste vi alla som månar om de fackliga rättigheterna ta strid mot regeringens planer på en ändring av lagstiftningen som skulle innebära inskränkt strejkrätt – på det sättet är kampen dömd att ha även en juridisk dimension.
Men med det sagt kan det bara än en gång betonas: Det är genom det ihärdiga basfackliga arbetet, den oförtrutna organiseringen på arbetsplatserna, som grunden för facklig styrka läggs. Arbetsdomstolen är en sekundär arena som kan behöva nyttjas ibland i de defensiva striderna – men den är verkligen ingen trogen vän att hålla i handen.
