Vi tänker gärna på Sverige som ett av världens mest jämlika samhällen. Men den tid då vi stadigt rörde oss mot ökad medborgerlig likvärdighet är sedan länge förbi. I närmare 40 år har trenden gått åt det motsatta hållet.
Hur stora är då de ekonomiska klyftorna i det svenska samhället? En fingervisning ges i LO:s nyutkomna rapport Makteliten – toppnoterar igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950–2016.
Rapporten granskar årsinkomsterna för knappt 200 personer som tillhör Sveriges absoluta maktelit. Hit hör bland andra näringslivets högst uppsatta direktörer, cheferna för de största statliga företagen och myndigheterna, ledande politiker, inflytelserika mediachefer och framstående folkrörelseledare. Inkomsterna för dessa grupper jämförs sedan med den genomsnittliga inkomsten för en svensk industriarbetare.
Detta är förstås inte det enda sättet att mäta ojämlikhet i samhället. Men det begränsade urvalet sätter ändå fingret på något centralt, nämligen makt och maktskillnader.
De 200 personer som granskas i rapporten utmärker sig inte bara för att de tjänar mycket pengar. De utövar också ett oproportionerligt stort inflytande över politiken, ekonomin och den offentliga debatten. Deras tankar och handlingar styr samhällsutvecklingen i stort.
Det säger sig självt att vidgade klyftor mellan denna elit och vanligt folk utgör ett problem ur jämlikhets- och rättvisesynpunkt. Om eliten lever i en helt annan värld än vi andra, långt bortom våra problem och bekymmer, kommer det också att avspegla sig i de politiska beslut som fattas och de ekonomiska prioriteringar som görs. Och ju större avståndet blir desto svårare blir det för oss andra att kunna påverka.
Det säger sig självt att vidgade klyftor mellan denna elit och vanligt folk utgör ett problem ur jämlikhets- och rättvisesynpunkt.
Dessvärre är det just dramatiskt skilda världar som LO:s rapport visar på.
År 2016 låg en genomsnittlig industriarbetarlön på 358 218 kronor per år eller 29 556 kronor i månaden. Hos makteliten däremot, var den genomsnittliga inkomsten 18,8 gånger så stor. Det motsvarar en årsinkomst på cirka 6,7 miljoner per år eller över 550 000 kronor i månaden.
Detta är den största genomsnittliga inkomstskillnad som har registrerats sedan undersökningens startår 1950. Vid den tiden kunde en genomsnittlig medlem av makteliten kapa åt sig 11,1 gånger så stor inkomst som en industriarbetare. Som minst var klyftan år 1980 då maktelitens medlemmar i genomsnitt tjänade 4,9 industriarbetarlöner.
Men makteliten är långt ifrån enhetlig i sina inkomster. En fackpamp med lönande sidouppdrag kan mycket väl dra in 3 till 4 industriarbetarlöner varje månad. Men det är ändå ingenting mot ersättningsnivåerna bland näringslivets toppar.
För de 50 direktörer som ingår i urvalet uppgick medelinkomsten till 55,1 industriarbetarlöner. År 1950 var denna siffra 26,1 industriarbetarlöner, och vid den svenska jämlikhetens höjdpunkt i början av 1980-talet var motsvarande siffra 9,1 industriarbetarlöner.
Skillnaderna är också stora mellan män och kvinnor inom makteliten. År 2016 var sju av tio medlemmar av makteliten män. Och medan den politiska eliten numera till 45 procent består av kvinnor är läget betydligt värre inom den ekonomiska eliten. Bland undersökningens femtio ledande direktörer fanns till exempel bara fyra kvinnor.
Nu gör det kanske detsamma för den genomsnittliga arbetaren om företagets högsta chef är man eller kvinna. Men resultaten säger ändå något väsentligt om mäns respektive kvinnors möjligheter att avancera till samhällets bäst betalda positioner. Den högsta makteliten är och förblir en pojkklubb.
LO:s rapport innehåller också en genomgång av de åtgärder som olika länder genomfört för att komma till rätta med eliternas inkomstökningar. Det är på det hela taget en nedslående läsning. De regleringar som prövats har alla lätt kunnat kringgås av styrelser som velat höja sina kompisars löner.
För ytterst handlar det precis om detta: en klick av mäktiga människor som har möjligheten – och känner sig berättigade till – att fylla varandras fickor med pengar som andra har arbetat ihop. En av de största ironierna kring de ”marknadsmässiga” löner som eliten förärar varandra är ju faktiskt att det handlar om uppenbara marknadsmisslyckanden. Hade det verkligen rått fri konkurrens om dessa positioner hade det knappast varit något problem att hitta kompetenta personer villiga att utföra samma uppdrag till en betydligt rimligare ersättning.
Men så sker inte. Makteliten är en i många avseenden sluten krets inom vilken människor rekryteras uppåt genom lydnad och likhet. Män väljer män och företagsledare befordrar underordnade som delar deras egna värderingar och som kan trygga deras egen maktposition. Så skapas lojaliteter och kotterier som förevigar det ömsesidiga ryggkliandet.
Så skapas lojaliteter och kotterier som förevigar det ömsesidiga ryggkliandet.
Bland de förslag till begränsningar av elitens skenande ersättningar som LO-rapporten presenterar är de flesta variationer på samma teman som tidigare har misslyckats. De två åtgärder som sticker ut som realistiska kandidater till att öka jämlikheten – någon form av tak för skillnaden mellan vd-ersättningar och arbetarlöner samt ökad arbetarrepresentation i bolagens ersättningsutskott – är också de reformer som kommer att möta störst motstånd från hela makteliten.
Samtidigt är det för mycket som står på spel för att de ökande skillnaderna ska kunna ignoreras. Varje anspråk på historiskt framåtskridande, för att inte tala om medborgerlig jämlikhet och demokratisk legitimitet, i vårt samhälle lever och dör med våra val i denna fråga.
