_______________
OM DEBATTÖREN:
Darius Barimani är ST-läkare i kirurgi på Karolinska universitetssjukhuset. Han är styrelseledamot i Socialistiska läkare.
I Sverige talas det inte ofta om korruption. Överlag har vi som bor i Sverige en väldigt bra självbild. Något som jag tror följt med från svunna tider då vi kunde vara stolta över ekonomisk jämlikhet, välfärd i världsklass och då vi vågade oss på progressiva samhällsbyggande experiment.
Jag tror att många har bilden av ett Sverige som fritt från korruption. Ordet korruption för per automatik tankarna till tredje världen, oljeschejker och amerikanska presidentval. Men inte minst beror det ju på att Sverige faktiskt också hamnar i topp vad gäller att ha låg andel korruption i internationella mätningar.
Men det finns en enorm korruption i den välfärdsmarknad som uppstått i Sverige på senare tid. Tyvärr så är den för det mesta laglig och räknas inte med i statistiken över korruption.
Jag talar inte om ”sosseadeln” och om myndighetstjänster som i Sverige tillsätts politiskt eller den typen av korruptionen som går via informella kontakter och vänskapsrelationer, utan om den för Sverige relativt nya formen av korruption som vuxit fram sedan 1990-talet – som jag vill kalla för nyliberal korruption, och som har sin grogrund i ”välfärdsmarknaden”.
Jag talar inte om ”sosseadeln” och om myndighetstjänster som i Sverige tillsätts politiskt utan om den för Sverige relativt nya formen av korruption som vuxit fram sedan 1990-talet.
Kent Werne och Olav Fumarola skildrar i boken Den stora omvandlingen (Leopard förlag, 2014) hur välfärden i Sverige förvandlades till en marknad för riskkapitalbolag att roffa åt sig ofantliga summor skattepengar och hur denna förvandlingen drevs igenom och hejades på av politiker med starka ekonomiska intressen av denna omvandling.
Det låter som om jag skanderar – men till och med enligt nyliberalernas alldeles egna institution Världsbanken definieras korruption som missbruk av offentlig makt för personlig vinning, vilket är precis vad som sker!
Jag talar om Filippa Reinfeldt som var sjukvårdslandstingsråd och ivrig privatiseringsvurmare som numera är chef på Aleris, jag talar om skandalerna som omgärdat Karolinska de senaste månaderna. Om hur Iréne Svenonius som är finanslandstingsråd har jobbat för Stockholm Care AB och hur hennes man var upphandlingschef på Karolinska. Hur han godkände fakturorna med de skandalösa (och möjligen illegala) summorna som forslats till det numera ökända konsultbolaget Boston Consulting Group genom den numera avsatte produktionschefen Ringman Uggla.
Jag talar om hur Iréne Svenonius sagt nej till extern granskning av fakturorna som hade kunnat påverka hennes make. Tillsammans drev paret Svenonius ett konsultbolag. Tyvärr så skulle jag kunna fortsätta hur långt som helst. Daniel Suhonen beskriver det bäst i en av sina krönikor: ”När affärskontrakten är undertecknade, kan de kliva över på andra sidan bordet och ta lukrativa uppdrag som konsulter åt de bolag som de har hjälpt fram under sin tid i allmänhetens tjänst.”
Konsekvensen blir att folk slutar lita på välfärden, börjar skaffa sig privata sjukförsäkringar och till slut känner man att det inte längre är värt att betala skatt.
Att vi ens har en en chef som heter ”produktionschef” fast vi sysslar med vård av människor borde väl få en och annan varningsklocka att ringa om att något står väldigt fel till? Konsekvensen blir att folk slutar lita på välfärden, börjar skaffa sig privata sjukförsäkringar och till slut känner att det inte längre är värt att betala skatt.
Man ändrar hur man röstar, folk slutar lita på samhället och politikerna, och till slut så litar vi inte ens på varandra, och vips så har vi det värsta klassamhället någonsin.
Men minst lika mycket som det har att göra med nyliberalismen som förvandlat välfärden till den mest lönsamma och riskfria marknaden någonsin har det också att göra med mänsklig natur och faktumet att alla vill nå toppen. När det råder hög konkurrens är det alltid de värsta rovdjuren som når den. De är samhällets elit och det är näst intill oundvikligt att det blir så.
De som borde sitta i styrelsen och i ledningen är tyvärr oftast de som vill det allra minst.
Men i sjukvårdens fall, och kanske i alla andra fall är lösningen mer demokrati! Skulle vårdpersonal få vara med att välja styrelse och sjukhuschef och även ha möjlighet att avsätta denna när man som i nuläget tappat förtroendet skulle nästan alla skandaler kunna undvikas.
Det räcker inte med att rösta en gång vart fjärde år på ett organ som är galet toppstyrt och där ingen har en aning om vad som sägs eller bestäms.
Det har dock kommit en del positiva besked från regeringen på sista tiden. Man har lagt fram ett förslag där man tänker införa nya karensregler för ministrar och statssekreterare som går till ett nytt jobb utanför staten. Man ska inte kunna bli ”lobbyist över en natt” heter det.
Tyvärr kommer lagen inte omfatta politiker i kommuner och landsting – om inte Sveriges Kommuner och Landsting kommer fram till att framföra ett liknande förslag. Vilket jag hoppas att de gör.