Tempo dokumentärfilmfestival 2018 avslutades i helgen.
Flera har påpekat att dokumentärfilmen lever i högsta grad – dock har den tenderat att bli alltmer konventionell i både ämne och berättande. Kanske är det framför allt de konforma filmerna som det talas om, men på Tempo visades en hel del film som är experimentell och nyskapande vad gäller ämnen.
Det är inte fel att skildra det som är människors vardag, kanske är det just det som nu är det nyskapande. En film som Erik Holmströms och Fredrik Wenzels Vi bara lyder bygger på Roland Paulens uppmärksammade bok från 2015 och Funktionell dumhet på Malmö dockteater, och berättar om det tröstlösa livet mellan Arbetsförmedlingen och åtgärdspaketen som under den tiden fick så dåligt rykte.
Erik Holmström har använt dockor för att gestalta ”deltagare” och handläggare – båda offer i det politiska förvillningstricket som syftar till att ge, som arbetsförmedlaren säger ”lite av skulden” till Arbetsförmedlingen när hundratusentals arbetslösa inte har en chans att faktiskt försörja sig.
Greppet med de nästan stiliserade dockorna gestaltar den drabbade på ett omedelbart sätt, det är svårt att värja sig mot cynismen.
Jag hade hellre sett Johans Palmgrens Spårviddshinder som vinnare.
Vinnare i Tempo Short Award var The Ambassador’s Wife av Theresa Traore Dahlberg, en faktiskt svårbegriplig liten film av en ambassadörshustru i Burkina Faso. Hon har inte rätt att arbeta, utan lever ett stilla liv i sin stora trädgård som hon lägger ned energi på. För övrigt ordnar hon sångsoaréer och badar i sin pool. Slut.
Jag hade hellre sett Johans Palmgrens Spårviddshinder som vinnare, en underbar liten betraktelse av bilister som trotsar hindren som satts upp vid Slussen vid bussrutten under rivningarna som pågår där fram till 2019. Platsen har blivit ett folknöje för söderbor som kan frossa i skadeglädje över bilförare som försöker trotsa lag och regler – också underhållande på film.
En annan stark kortfilm som rör sig mitt i den offentliga vardagen är Juck av Olivia Kastebring, Julia Gumpert och Ulrika Bandeira: ”Någon som lever i en snäv värld kanske behöver bli provocerad, och öppna sig”, säger en av de unga kvinnorna som juckar sig fram i skoluniformsliknande danskostymer till ett rytmiskt soundtrack.
”Vad vidriga ni är”, slänger en man ur sig som bara inte begriper någonting. ”JUCK handlar om att få syn på sig själv – och det är alltid jobbigt”, säger en tjej i gruppen.
För visst finns mycket att jobba med vad gäller risken för objektifiering och rädsla för det okända som släpps fram. De skapar en enorm kraft och energi med att arbeta med sina kroppar, i egen rätt.

Den smärtsamma One day in Aleppo av Ali Alibrahim fick ett välförtjänt hedersomnämnande. Också här finns en vardag, det är bara det att den är så olik det trygga som borde få vara en rättighet för alla.
I staden, som så många gånger fått representera krigets Syrien med vansinnet som omringar invånarna, pågår bombardemanget. Någon hittar en liten stund att mata och kela med några katter, innan helvetet bryter löst igen. Kontrasterna gör bilderna så mycket svårare.
Det är grymma bilder knappt utan repliker, men de säger allt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.