Hemma hos min mormor och morfar fanns ett litet finare rum, med gamla byråer där svartvita fotografier stod uppställda. I hörnet stod en bokhylla. Där började jag botanisera när jag blev äldre och hittade Väinö Linnas triologi Här under polstjärnan.
Andra delen i triologin, Upp trälar, blev min första bekantskap med vårt inbördeskrig. Jag minns inte hur gammal jag var då jag läste den, men jag minns starkt hur boken grep mig.
Huvudpersonen, torparsonen Akseli Koskela, går med i kriget på de rödas sida, överlever men plågas nästan till döds i fånglägret. Precis som i Okänd soldat beskriver Linna en fruktansvärd verklighet genom realistiska dialoger och ett vackert, precist språk. Hans enda agenda är litteraturens.
Det är en konstig tanke att en sådan grymhet har förekommit i ens eget land.
Först som vuxen fick jag veta att vi hade haft en släkting i det beryktade fånglägret i Dragsvik. Min mormorsmors svåger Rikard Nyman satt där och mormorsmor hämtade matpaket åt honom. Hon ville aldrig tala om det. När saken kom på tal bara skakade hon på huvudet.
Anna-Lena Laurén är en finlandssvensk författare och journalist född i Pargas i Finland 1976. Just nu arbetar hon som korrespondent i Ryssland för Dagens Nyheter. Hon har skrivit flera böcker om Östeuropa.
Den finlandssvenska historikern Sture Lindholm beskriver fånglägret konkret och detaljrikt i sin nya bok Fånglägerhelvetet Dragsvik. Hur hundratals fångar svalt ihjäl på grund av ren inkompetens. Hur de fick äta torkad klippfisk som hade blötts upp i ljummet strandskvalp och börjat ruttna innan den serverades. Hur många var så svaga att de ramlade ned i latrinen när de skulle uträtta sina behov.
Det är en konstig tanke att en sådan grymhet har förekommit i ens eget land. Ännu svårare är det att ta in det systematiska mördandet, som förekom på bägge sidor – men efter krigsslutet i betydligt högre grad hos de vita.
När kriget var slut fanns en enda finländsk socialdemokrat kvar i riksdagen. Alla andra var döda, satt fängslade eller hade flytt.
Ett år senare höll Finland riksdagsval. Socialdemokraterna blev största parti, precis som före inbördeskriget. Det utvecklades snabbt till ett statsbärande socialdemokratiskt parti av klassiskt nordiskt snitt. När Finland utkämpade vinterkriget 1939–1940 var socialdemokraternas ordförande Väinö Tanner utrikesminister.
Tanner satt även i regeringen under fortsättningskriget 1941–1944. Efteråt dömdes han till fem och ett halvt års fängelse i krigsrättegångarna, där Sovjetunionen yrkade på att uttryckligen Tanner måste straffas. Stalin avskydde Tanner, av goda skäl. Han var en nordisk socialdemokrat som ville ha demokrati och inte socialistdiktatur.
Väinö Tanner var ett exempel på uttryckligen den sortens politiska ledare som kan vara avgörande när ett splittrat land ska byggas upp igen – en person med genuint stöd och respekt bland sina egna som samtidigt förmår lyssna på och ingå kompromisser med motparten.
Det tog många decennier för Finland att se sitt inbördeskrig i ögonen.
Medan jag har rapporterat från kriget i Ukraina har jag ofta tänkt på vårt eget inbördeskrig. Man ska akta sig för att dra raka historiska paralleller, därför att historien aldrig upprepar sig. Men vissa element kan upprepas, till exempel att det sällan förekommer inbördeskrig utan att utomstående makter deltar.
Samtidigt är ett inbördeskrig fortfarande ett inbördeskrig. Ryssland har sänt både trupper och militärmateriel till östra Ukraina, men de som dödar varandra är ofta ukrainare. År 1918 bistod ryska soldater den röda sidan i Finland, tyska och svenska den vita – men de som dödade varandra var framför allt finländare.
Det tog många decennier för Finland att se sitt inbördeskrig i ögonen. Men det skedde, efter över ett halvt sekel. Insikten att det var vårt krig, vi som dödade varandra, vår skuld, är central. För bara då kan man begripa att det är möjligt när som helst som helst om alla faktorer råkar sammanfalla.
Bara då förstår man varför det är så viktigt att med alla medel sätta stopp – innan det är för sent.
