Sommaren 1994 var varm, den varmaste jag kan minnas. Jag var 17 år och kär, hade flyttat hemifrån och hunnit bli moster. Om nätterna badade jag i havet och om dagarna bar jag runt på en klumpig kamera för att dokumentera min omvärld, det var tiden då Sveriges bästa band Bob Hund slog igenom och Sveriges herrfotbollslag grävde, om inte guld, så åtminstone brons på andra sidan Atlanten.
Det var något magiskt med den där sommaren. Det var ljuset och skuggan och kärleken och euforin. Och det tog tid innan det hemska nådde fram till oss som visserligen aldrig fick läsa statens informationskampanj Om detta må ni berätta men ändå med jämna mellanrum besökts i klassrummen av förintelseöverlevare och en vuxenvärld som bedyrade att det hemska aldrig skulle tillåtas ske igen.
Den 16 juli skrevs svensk idrottshistoria när Ravelli höll nollan och Brolin, Mild, Andersson och Larsson fick Bulgariens nät att prassla och hela svenska folket att enas i kollektiv extas – ett folk, en nation. Våra brunbrända kroppar insvepta i gulblått.
Mycket få rader stod att läsa i tidningarna om den över tre månader långa slakten på närmare en miljon människor primärt ur folkgruppen tutsier i Rwanda som fått sitt officiella slut dagen innan. Trots att hutunationalisternas välsmidda planer på det bestialiska folkmord som bröt ut i april 1994 varit känt för FN:s säkerhetsråd månader innan lyftes inte ett finger.
Som i varje annat krig använde män sexuellt våld som terrorvapen – uppemot en halv miljon flickor och kvinnor våldtogs under folkmordet. Med västmakternas goda minne, med en i det närmaste helt bortvänd blick från FN, samfundet vars själva syfte var att se till att löftet om att en folkförintelse aldrig mer skulle få ske hölls.
En miljon döda kroppar på 100 dagar på en landyta mindre än Dalarna.
När vi fick veta låtsades vi häpna, sänkte våra hakor helt oförstående. Hur kunde det där ofattbara ha fått pågå i tysthet medan vi njöt av den svenska hetluften? Grannar som mördade grannar, släktingar släktingar och arbetskamrater arbetskamrater. De blodiga morden, som ofta skedde med machete dag som natt, gick i ett så rasande tempo att nazisternas kliniskt utformade utrotningsläger inte ens varit i närheten att hänga med i takten. En miljon döda kroppar på 100 dagar på en landyta mindre än Dalarna.
Jag tänker att vår häpnad till viss del hänger ihop med vår egna förljugna historieskrivning, den som kan kännas lika bekväm som en blågul fana svept om kroppen en sommarkväll när hjältar återvänder hem för att hedras.
Av detta blodbad har Finlands historia och folksjäl formats.
Om det finska inbördeskriget 1918 har det sagts att det var ett rött uppror som var tvunget att kväsas i frihetens namn. Segrarna skriver som vanligt historien och segrarna har genom årtionden försökt upprätthålla beteckningen ”frihetskriget”.
I Arbetarens temarapportering om finska inbördeskriget, nu 100 år efteråt, berättar vi om den undanskymda slakten på tiotusentals fattiga arbetare, bönder och torpare, om systematiska utomrättsliga avrättningar, om fånglägrens terror och misär som tilläts pågå bara tvärs över en havsvik och tre generationer bort från oss. Av detta blodbad har Finlands historia och folksjäl formats.
Läs om hur svenske kapten Hamiltons fylleslag en marsnatt på Stadshotellet i österbottniska Jakobstad föregick arkebuseringen av sju arbetare. Läs intervjun med författaren Maria-Pia Boëthius som av sin finskättade mor invaggades i tron att Finland var ett land av hjältar som nedkämpat ryska bolsjeviker.
Läs journalisten Kristian Borgs släkthistoria, om hur grannar i Jämsä i Finlands mörka hjärta mördade grannar, släktingar släktingar och arbetskamrater arbetskamrater.
Läs, läs, läs och må ni berätta vidare för era barn om dessa fasans tider!
