Nu har det passerat 50 år sedan revolternas 1968 och på SVT Play ligger en matig dokumentärserie om en av tidens definierade konflikter – Vietnamkriget. ”The Vietnam War” sändes under julhelgen och finns tillgänglig på webben månaden ut.
I tio avsnitt à en knapp timme per avsnitt (nedklippt från originalets 18 timmar) skildras kriget genom intervjuer med bland andra veteraner, fredsaktivister och journalister.
Regissörerna Ken Burns och Lynn Novick har haft tillgång till ett fantastiskt arkivmaterial. Förutom den stora mängden bild- och nyhetsreportage finns även inspelade telefonsamtal av mycket avslöjande karaktär mellan de amerikanska presidenterna Lyndon B Johnson respektive Richard Nixon och diverse ministrar och rådgivare.
Här framgår tydligt hur en blandning av kommunisthat, cynism och politiskt egenintresse ledde till ständiga förlängningar av det alltmer impopulära kriget, trots att man redan under Johnsons tid förstod att det inte skulle gå att besegra Nordvietnam. Parallellerna till krigen i Afghanistan och Irak är uppenbara; när Nixon dundrar ”We’re gonna bomb those bastards right off the earth” i ett telefonsamtal till Henry Kissinger är det svår att inte tänka på George W. Bushs ”Bomb’em back to the stone age”-retorik – med den viktiga skillnaden att Bush talade öppet inför världen på det viset.
Seriens fokus ligger genomgående på den amerikanska upplevelsen, vilket innebär att krigets skadliga återverkningar på det amerikanska samhället ibland får större utrymme än den förödelse som orsakades i själva Vietnam.
Det utbredda och brutala våld som utövades på marknivå av alla parter berörs dock, även om seriens berättarröst tenderar att likställa det amerikanska agerandet, som ju förutom marknärvaron även inbegrep massiva bombkampanjer och kemisk krigföring med avlövningsmedlet Agent Orange, med de nordvietnamesiska styrkornas behandling av krigsfångar på ett sätt som knappast blir proportionerligt.
Dödsögonblicket och sekunderna som föregår respektive följer på det är ofattbara: den handfängslade fångens panik och soldaternas likgiltiga lugn.
I ett av avsnitten visas de berömda bilderna från avrättningen av en fånge i Saigon under Têtoffensiven år 1968. FNL-medlemmen Nguyen Van Lem dödas med ett skott i huvudet av den sydvietnamesiska polischefen Nguyen Ngoc Loan, framför ögonen och kamerorna på två fotografer, bland andra kameramannen Võ Sửu, som fångade avrättningen på film.
Dödsögonblicket och sekunderna som föregår respektive följer på det är ofattbara: den handfängslade fångens panik och soldaternas likgiltiga lugn, det vädjande ansiktet som utplånas av skottet medan kroppen slungas bakåt mot marken. Det finns någonting väldigt vårdslöst över hela situationen, allt går snabbt; polischefen Loan höjer armen, trycker av, tar en cigg och utbyter några ord med en kollega.
Det rör sig inte om något iscensatt propagandamaterial som i IS avrättningsfilmer eller tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak. Avrättningen sker nästan i förbifarten, utan åtbörder, vilket säger mycket om konfliktens våldsnivåer.
Det hela får mig att tänka på ett stycke i författaren och konstnären Peter Weiss postumt utgivna Konvalescensdagbok, en samling dagboksanteckningar nedtecknade mellan augusti och december 1970, under en period då Weiss var sjukskriven i sviterna av en hjärtinfarkt. Vietnam återkommer ständigt i anteckningarna.
Kommunisten Weiss var mycket engagerad i solidaritetsrörelsen, skrev om kriget, deltog i Russeltribunalen år 1967 och blev året därpå inbjuden till Nordvietnam av regimen, tillsammans med konstnären och scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss. I dagboken reflekterar Weiss på ett personligt plan över tiden i Vietnam.
Han uttrycker en stark förundran och känsla av samhörighet med kamraterna i kampen mot ”det imperialistiska förtrycksmaskineriet”, men också skam över den egna positionen som priviligerad och bortklemad europé. Weiss funderingar kring vad det innebär att solidarisera sig står sig så här 50 år senare i ”privilegier”-diskussionernas tidevarv.
Visst finns här föråldrade föreställningar om vietnameserna, vilka framställs som autentiska och upplysta i jämförelse med de materialistiska och depraverade européerna, men Weiss tänkande spänner över ett mycket bredare register än så. Den egna positionen utsätts för kritisk prövning och självtvivlet får utrymme på ett produktivt sätt. Texten vibrerar liksom i mästerverket Motståndet estetik också av identifikation de lidande och döda.
Weiss resonemang blir riktigt intressanta i dag, i en tid där solidaritet med avlägsna kamper nästan kan te sig suspekt. Dagens stora konflikter kan ofta verka alldeles för komplexa – det är enklare att inte ta ställning, risken att trampa fel kan kännas stor och det är svårt att se ett slut på krigen i Afghanistan, Irak eller Syrien. Frågan är hur vi kommer se på detta om femtio år?
I dag verkar ingen tycka att USA:s agerande i Vietnam var moraliskt eller ens strategiskt försvarbart, inte ens de mest övertygade patrioterna i ”The Vietnam war”. Fredsrörelsens kamp mot kriget gav resultat. Kan vi lära något av detta?