De politiska partierna tävlar just nu om hur man ska kunna göra sig populära genom att i olika grad förbjuda tiggeri. Argumenten för ett förbud spänner mellan att det inte kan tillåtas med ”hotfull kriminalitet” via ”störande inslag i gatubilden” till att det skulle vara ”ovärdigt” och ”inhumant” för tiggarna själva.
Det är bara erkänna, tiggeriet och tiggarna är extremt impopulära. Det är påträngande, deprimerande och obehagligt och något som vi inte anser går ihop med vår nationella självbild, inte ens de som menar att landet är en ruin av sin forna välfärdsglans dagar.
Den som besökt ett ”tiggarläger” inser snabbt att det inte är ett val som görs av slapphet och lättja.
Men tiggeri är inte ett utryck för lathet utan för desperation. Den som besökt ett ”tiggarläger” inser snabbt att det inte är ett val som görs av slapphet och lättja.
Det finns inget lättjefyllt i en dags stillasittande utanför matbutiken i regn eller snö och minusgrader. Det är knappast skönt glidigt att därefter dra sig tillbaka, vadande genom nära nollgradig lervälling, till en koja av lastpallar och presenning och varken kunna duscha varmt eller stänga kylan ute.
Det är misär. Det är fattigdom i en av dess mest smutsiga former. Men det är kanske därför den är så obehaglig. Betraktaren värjer sig för misären och förklaringen att den fattiga har sig själv att skylla är som balsam för det inflammerade samvetet.
Om politikerna dessutom förbjuder tiggeriet kanske vi slipper se dem, tilltalas av dem och febrilt försöka undvika att bilden av en hungrig och trasig människa följer med hem till middagen i 22-gradigt, torrt och tryggt skydd mot elementen. Men att förbjuda fattigdom trollar inte fram jobb och möjligheter.
Det går att förbjuda arbetslöshet och fattigdom. Det har vi gjort tidigare i Sverige.
Men det var inte att de fattiga skärpte sig som ledde till att lagen om lösdriveri kunde avskaffas 1964. Det var framgångsrik kamp för löner att kunna försörja sig på, tillgång till utbildning, sjukvård och arbete. Det var utbyggnaden av skyddsnät vid tillfälliga olyckor eller misslyckanden, arbetslöshetsförsäkring och socialförsäkring. Det var de sociala villkorens lindring som gjorde att tiggeriet så gott som försvunnit och lagen blev överflödig, men också en annan syn på den fattiga.
Det var inte att de fattiga skärpte sig som ledde till att lagen om lösdriveri kunde avskaffas 1964.
Men nu är vi åter i en situation där plötsligt förbjudandet av fattigdom uppenbart upplevs som en bra idé. Socialdemokraterna, det parti som slagit sig för bröstet och tagit åt sig äran för att ha släpat Fattigsverige ur lervällingen, kämpar nu för hur de ska kunna lägga förbudsförslaget med äran i behåll.
Två partier i riksdagen är emot ett förbud. Om det beror på omsorg om sin image eller att de fortfarande lyckats behålla någon sorts insikt om hur fattigdom bekämpas på allvar kan inte sägas med säkerhet. Men vad som är säkert är att det inte hjälper att bura in eller skicka ut tiggarna.
Där har vi ytterligare en smärtpunkt förstås. Majoriteten av tiggarna är inte svenska medborgare. Men de är medborgare i den europeiska union som 52,3 procent röstade för att tillhöra 1994 och som de flesta verkar vara – i alla fall – okej med.
Ska vi ha vår fria rörlighet, måste också de fattigaste ha sin. Ska länder som diskriminerar en stor del av sin befolkning tillåtas vara med, då måste också de diskriminerade få utnyttja sin fria rörlighet och söka möjlighet till överlevnad här. Om alla medlemsländers regeringar inte tar ansvar för fattigdomsbekämpningen i sina länder, måste vi göra det här.
Det borde vi börja göra oavsett, förövrigt. Det är tragiskt att människor tigger, men det är än mer tragiskt att se funktionella idéer bytas mot dumhet, rasism, klasshat och/eller cyniskt röstfiske.
