Förhandlingarna med arbetsköparna om industriavtalet är bara för en utvald facklig skara, trots att resultatet sedan sätter löneökningen för hela arbetsmarknaden. Men om de övriga förbunden ska rätta sig efter industrins ”märke” ska de också vara med och sätta det.
Det anser 6F-förbunden som vill att hela LO få större inflytande över avtalet, i stället för att det överlämnas till Livs, GS och IF Metall, de tre facken inom industrin.
– Det är inte bara vi som vill bli med. Vi vill gå längre än så. Vi vill att hela LO ska vara med i processen, säger Mikael Johansson, ordförande för 6F-facket Målareförbundet.
Industriavtalet har en förmåga att lägga sig som en mantel över svensk arbetsmarknad.
Mikael Johansson, ordförande för Målareförbundet
Det är inte första gången som industrifackens särställning vållar irritation. I samband med avtalsrörelsen 2011 uppstod starka reaktioner när IF Metall och Livs vägrade berätta om innehållet i de pågående förhandlingarna för de andra förbunden i LO:s avtalsråd. Tidningen Arbetet, vid tiden LO-tidningen, rapporterade då att upprördheten var som starkast från 6F-förbunden.
Men sedan dess har kritiken kommit att gälla hela lönebildningskonstruktionen i sig. Arbetaren har tidigare skrivit om framförallt 6F-fackens kritik mot, vad de ansett varit, för lågt satta ”märken”.
I avtalsrörelsen 2016 utmanade 6F-förbunden normen genom att gå in med högre löneanspråk än vad industriavtalet fastställt. Då tvingade LO tillsammans med Svenskt Näringsliv förbunden att justera ned sina krav. Det gjorde de, men kritiken har fortsatt, och 6F har sedan dess sjösatt en utredning om alternativa modeller.
I början av veckan släppte förbunden en delrapport som belyser den ökande klyftan mellan arbetare och tjänstemäns löner, en effekt de tillskriver industriavtalsmodellen.
– Industriavtalet har en förmåga att lägga sig som en mantel över svensk arbetsmarknad. Att det räknas i procent gör att klyftan konsekvent ökar. Men tjänstemännens lokala löneutveckling gör också att de får ut mer. Det som kommer ut centralt är det enda som betalas ut till arbetarna, säger Mikael Johansson.
I rapporten visar 6F på att arbetarnas snittlöner kunde ha varit hela 4,8 procent högre förra året, vilket motsvarar 1300 kronor. Tjänstemännens löner skulle däremot ha haft 3,2 procent lägre löneutveckling för att ökningen mellan grupperna skulle ha varit likvärdig.
Det finns ingen utgångspunkt att förändra modellen. Tvärtom ses den som en framgångsmodell.
Erica Sjölander, kanslichef på samarbetsorganisationen Facken inom industrin
Den slutsats som 6F drar är att ”märket” måste sättas högt. Så högt att inte ett eventuellt ytterligare utrymme ska fortsätta gå till ”tjänstemännen och försvinna ut till aktieägarna och i ersättning till chefer”, som Elektrikernas ordförande uttryckte det i Arbetaren.
Mikael Johansson säger att den kritik som riktats mot rådande modell fått till följd att 6F-förbunden avkrävts svar på hur det skulle se ut i stället, vilket är anledningen till att de nu utreder frågan. Samtidigt har hela LO uttalat ett mål om att minska löneklyftan mellan arbetare och tjänstemän, vilket får Mikael Johansson att efterfråga ett bemötande även från facken inom industrin.
– De måste i alla fall också bidra till hur vi når målen. Det kan inte bara 6F-förbunden som avkrävs svar på alternativ. Det borde även vara aktuellt för industriavtalets parter och jag hälsar dem varmt välkomna till en sådan diskussion.

Men någon sådan diskussion verkar inte vara i antågande. Enligt Erica Sjölander, kanslichef på samarbetsorganisationen Facken inom industrin, finns det inte någon sådan diskussion ens internt.
– Det finns ingen utgångspunkt att förändra modellen. Tvärtom ses den som en framgångsmodell. Det finns ingen sådan diskussion om att ändra den, säger hon.
Den inställningen verkar inte heller ha påverkats av den kritik som hittills riktats, framför allt från 6F-förbunden.
– Kritik har lyfts i alla år som industriavtalet har gällt. De som är med upplever dock att det har levererat i många aspekter och då blir det inte en sådan diskussion, säger Erica Sjölander.
Hon ifrågasätter också 6F-förbundens slutsatser i den rapport som lades fram i tisdags.
– Det finns så mycket tveksamheter, vilket gör det väldigt svårt att hålla med om den slutsatsen. Det är så skakigt. Räknar man på ett rimligt sätt har inte skillnaderna mellan grupperna varit särskilt stora.
Läs här hur IF Metall svarar på 6F:s krav och kritik här.