Frågor om klass och ägande har i årtionden varit avförda från samhällsdebatten. Men efter den senaste globala krisen och det politiska tumult som följt i många länder tycks detta vara på väg att ändras.
Klassamhällets klyftor och arbetarklassens situation lyfts allt oftare i samhällsdebatten samtidigt som de borgerliga opinionsorganen uttrycker sig allt mer nervöst om den växande ”populismen” (en term som alltid har varit vag till sin betydelse men numera främst tycks tillämpas på varje politiskt vädjande till de lägre klassernas avsmak för ekonomiska orättvisor).
Kanske var det bara en tidsfråga innan förtroendet för den nyliberala kursomläggningen skulle tömmas ut. Det svenska samhällets rörelse från världsledande jämlikhet (med alla dess uppenbara begränsningar) till kapitalistisk backlash har trots allt gått oerhört fort.
Min egen generation som blev tonåringar i världens mest egalitära samhälle på 1980-talet har knappt hunnit gå in i medelåldern innan ojämlikheten nått nivåer som är jämförbara med åren strax efter andra världskriget.
Hur genomgripande detta systemskifte faktiskt har varit kan utläsas i idéinstitutet Katalys nya rapport om förändringarna i ägande- och förmögenhetsstrukturen i Sverige sedan 1980. Här framgår bland annat att den rikaste procenten av Sveriges befolkning fördubblade sin andel av de samlade förmögenheterna från 20,5 procent år 1978 till 39,6 procent år 2006.
I rapporten beräknas vidare att de 15 mest inflytelserika finansfamiljerna i Sverige förra året kontrollerade bolag värda 4 935 miljarder kronor. Det kan jämföras med hela landets bruttonationalprodukt som samma år låg på 4 604 miljarder kronor.
Klasser uppstår först när makten över produktionsmedlen är så ojämnt fördelad att vissa aktörer kan göra anspråk på andra människors produktiva aktivitet, det vill säga leva på andras arbete.
Ur vänsterperspektiv är det självklart att en sådan fördelning inte är förenlig med mänsklig jämlikhet. Men den intensiva koncentrationen av pengar och makt borde också skapa större politisk indignation bland alla liberaler som ser hur klassamhället urholkar friheten.
Ur socialistisk synvinkel handlar klass framför allt om hur produktionsmedlen är fördelade i ett samhälle. Produktionsmedlen omfattar alla produktiva tillgångar som behövs för att framställa förnödenheter och konsumtionsvaror. Det handlar om råvaror, byggnader, maskiner, datorer med mera.
Varje mänskligt samhälle, oavsett plats eller tidsepok, har varit beroende av någon sorts produktionsmedel för att återskapa sig självt – från dag till dag, från generation till generation.
Olika samhällen har emellertid sett olika ut när det gäller produktionsmedlens fördelning. Ibland har kontrollen över samhällets produktiva tillgångar varit jämnt fördelad. Men betydligt oftare har denna kontroll legat hos ett fåtal. Den har då varit ett privilegium för olika eliter – furstar, präster, jordägare och kapitalister – som gjort anspråk på egendomsrätt över samhällets vitala resurser.
Egendomsrätten i sig ger dock inte upphov till klassrelationer. Klasser uppstår först när makten över produktionsmedlen är så ojämnt fördelad att vissa aktörer kan göra anspråk på andra människors produktiva aktivitet, det vill säga leva på andras arbete. Dessa anspråk på andras arbete kan ta formen av tvång (slaveri), men de kan också följa av att människor försätts i en situation där de inte har något annat val än att sälja sin arbetskraft till de grupper som äger produktionsmedlen.
Under kapitalismen gäller det senare. Som redan Marx och Engels påpekade är kapitalismens främsta kännetecken inte alls att den sätter egendomsrätten i centrum. Dess mest utmärkande drag är tvärtom att den har avskaffat privategendomen för nio personer av tio.
Det är just detta som gör egendomsfrågan omedelbart och ofrånkomligt politisk. Människors ställning i förhållande till produktionsmedlen är nämligen helt bestämmande för vilka alternativ de har i livet. Kan de leva på avkastningen av sitt kapital (läs: exploatera andras arbete) eller måste de arbeta åt någon annan (läs: bli exploaterade)?
Kanske ligger den största potentiella förändringskraften inte i ett imperativ utan i en enkel fråga.
Sociologen Erik Olin Wright har sammanfattat det hela bäst. Ett klassamhälle, skriver han, är ett samhälle där ”det du har bestämmer vad du måste göra”. Mot detta tillstånd har både socialister och liberaler skäl att rasa – och skäl att förenas.
När rörelser med samhällsförändrande ambitioner jagar efter mobiliserande paroller söker de ofta efter en klatschig uppmaning: ”Slut upp!”, ”Agera!”, ”Kämpa!”
Men kanske ligger den största potentiella förändringskraften inte i ett imperativ utan i en enkel fråga. Det är en fråga som är begriplig för alla, samtidigt som den genomlyser samtliga ekonomiska relationer och skär genom våra mest omhuldade myter.
Det är klassamhällets grundfråga.
”Vem lever på ditt arbete?”
