De senaste 30 åren har den offentliga sektorn i Sverige krympt samtidigt som vård, skola och omsorg i allt högre grad utförs av privata företag. Men löftet om större valfrihet och bättre kvalitet har kommit på skam, enligt en ny rapport från tankesmedjan Katalys. – Stora koncerner köper upp mindre företag vilket leder till ett sorts oligopol, säger Majsa Allelin, en av författarna bakom rapporten.
Större mångfald och mer valfrihet. Ökad konkurrens och därmed bättre kvalitet. Ett samhälle där den offentliga byråkratin inte står i vägen för individers behov.
De som har argumenterat för en privatisering av välfärdssektorn har utlovat en framtid som fortfarande inte har infunnit sig: snarare har utvecklingen de senaste 30 åren gått åt motsatt håll. Det menar författarna bakom en färsk rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys.
Antalet statligt ägda bolag har minskat från 140 stycken år 1986 till drygt 50 stycken år 2017. 2013 köpte kommuner och landsting välfärdstjänster från privata utförare för 92 miljarder kronor. Utförarföretagen fick i genomsnitt 87 procent av sina intäkter från offentliga medel.
De tre största privata aktörerna stod 2013 för 51 procent av landstingens köp av privata hälso- och sjukvårdstjänster.
Den offentliga sektorns skatteinkomster som andel av BNP har minskat från en topp på 51 procent 1998 till 44 procent 2016.
Källa: Rapporten “Välfärdens omvandling”, tankesmedjan Katalys
– Det har visat sig vara motsatsen. Stora aktiekoncerner köper upp mindre företag, vilket leder till ett sorts oligopol på marknaden. Varken variationen, effektiviteten eller kvaliteten har egentligen blivit bättre, säger Majsa Allelin, en av rapportförfattarna.
De senaste decennierna har den privata sektorn lagt under sig stora delar av den svenska välfärden, enligt rapporten. I början av 1980-talet utgjorde offentliganställda nästan 40 procent av den sysselsatta befolkningen i Sverige. 2017 var samma siffra knappt 30 procent.
Samtidigt ökade antalet sysselsatta inom den privata välfärdssektorn från dryg 60 000 personer 1980, till fler än 240 000 år 2015.
Enligt Majsa Allelin har den svenska socialdemokratin haft svårt att stå emot nyliberalismen och dess anspråk på att vara den enda vägen framåt.
– I och med att kapitalet har blivit mer globalt rörligt i samband med finansmarknadens framväxt har länders ekonomier blivit mer sammanflätade. Sverige har också varit en del av det för att behålla sitt välstånd och sin tillväxt. Under industrikapitalismen kunde man beräkna både insats och utfall och därefter planera välfärdsekonomin. Men nu är det så rörligt och betydligt svårare att kontrollera, säger hon.
Det handlar om makten över våra liv, hur resultaten av vårt arbete ska fördelas och investeras.
Vad har det för betydelse att den offentliga sektorn har krympt?
– Privata aktörer har inga skyldigheter att tillgodose befolkningen med tjänster, utan de erbjuder vad som passar dem själva för stunden. Det offentliga har ändå ansvar att tillgodose rätten till vård skola och bostad. Men man har ju sålt ut sitt mandat att göra något.
– Vi förlorar också inflytande och insyn. Det handlar om makten över våra liv, hur resultaten av vårt arbete ska fördelas och investeras.
Förespråkare av privatisering menar att det är ett sätt att effektivisera en tungrodd byråkratisk apparat. Vad tänker du om det?
– Det har ju inte blivit mer effektivt. Man menade ju också på att konkurrensen skulle gynna mångfalden på marknaden, att det till exempel inom skolan skulle bidra till en uppsjö av pedagogiska alternativ. Men 30 år senare är det snarare tvärtom.
Att ett fåtal aktörer har kommit att dominera välfärdsmarknaderna, skulle det kunna lösas med bättre reglering?
– Det beror på vilken nivå man vill föra kritiken. Om man vill behålla någon sorts privata aktörer är det klar att det finns flera saker som går att göra. Men jag tänker att det kräver betydligt mer radikala insatser.
Vad ser du som vägen framåt?
– Jag skulle säga att vi behöver få bort de privata aktörerna inom välfärdsområdet och kraftigt inskränka rätten till valfrihet. Jag tror inte det är omöjligt att hitta bättre sätt än de som varit, vare sig det handlar om det system vi har i dag eller det vi hade innan 1980-talet.