I förra veckan stod det klart att Centerpartiet ställer sig bakom regeringens lagförslag om att vissa ensamkommande som nekats asyl ska få en ny chans till uppehållstillstånd genom studier. Det ses allmänt som en seger för statsminister Stefan Löfven, som därmed kan slå in en kil i allianspartiernas enhetsretorik samt undvika ännu ett smärtsamt nederlag i riksdagen.
Men det innebär knappast att Socialdemokraterna som parti kommer att orientera sig åt ett mer asylvänligt håll – tvärtom bör det nog förstås som den sista symboliska eftergiften till regeringspartnern Miljöpartiet.
När Pandoras ask väl öppnats verkar bara fantasin sätta gränserna för vad som kan fara ut ur den.
Under fredagsmorgonen presenterade statsminister Stefan Löfven och migrationsminister Helén Fritzon den migrationsplattform som Socialdemokraterna går till val på. Den restriktiva asyllagstiftningen ligger fast. Antalet asylsökande ska bli färre, antalet förvarsplatser ska bli fler och barn till papperslösa ska inte få gå i skolan – tillsammans med en mängd andra åtstramningar.
De senaste månaderna har det framgått med all önskvärd tydlighet: Socialdemokraterna är fast beslutna att ta upp kampen i grenen ”tuffast retorik mot invandrare och asylsökande”. Och när Pandoras ask väl öppnats verkar bara fantasin sätta gränserna för vad som kan fara ut ur den.
Från statsministerns diffusa men till sin mentalitet tydliga tal om att ”Vi backar aldrig från svenska värderingar” förra året har utspelen den senaste tiden stått som spön i backen. Fler förvarsplatser och skärpt kontroll av dem som fått nej på sin asylansökan, säger Stefan Löfven. Språkkrav för alla asylsökande och nyanlända som får dagersättning eller försörjningsstöd, säger Magdalena Andersson och Ylva Johansson.
Det började förstås redan med 2016 års regeringsbeslut att anpassa Sveriges asylregler till EU:s miniminivå, med att minska mottagande av asylsökande, slopa av permanenta uppehållstillstånd som huvudmodell, till förmån för tidsbegränsade, samt skärpa villkoren för familjeåterförening.
Men det har inte stannat vid de befintliga åtstramningarna – lika viktigt har det varit för S att ta upp kampen med Sverigedemokraterna och Moderaterna om att i ord måla upp de resolutaste planerna på åtgärder mot människor från andra länder. Och det racet tycks bara ha börjat.
Om man gör grundantagandet att de flesta svenska socialdemokrater inte finner en sadistisk glädje i att dra åt tumskruvarna för utifrånkommande människor ligger det närmast till hands att betrakta det som sker ur ett trianguleringsperspektiv. Genom att satsa på förslag som går att motivera utifrån en socialdemokratisk världsbild – som att prioritera rätten till SFI-undervisning från dag ett för nyanlända och skärpa regelverket för arbetskraftsinvandring för att motverka lönedumpning och utnyttjande av utsatta arbetskraftsinvandrare – men samtidigt addera ett repressivt element och klä förslagen i en retorisk dräkt som Sverigedemokraterna skulle kunna ha legat bakom (”det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att utföra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra”) tänker man sig kunna båda ha kakan och äta den. S är lika tuffa som SD, men med tanke och hjärta!
Tyvärr är hela den tankegången åt skogen.
Syndabocksfärden har inte något logiskt, tidsmässigt slut.
Utöver det idémässigt och moraliskt förkastliga i företaget lär Socialdemokraterna, som flera politiska bedömare redan påtalat, aldrig kunna vinna striden om de väljare som lockas av den rasistiska högern på den senares planhalva. Ska man ta upp kampen om att göra invandrare och flyktingar till syndabockar är man dömd att dra det kortaste strået såvida man inte försöker bli bäst på det, det vill säga gå längre än SD.
Men minst lika viktig är insikten att syndabocksfärden, om man väl beträder den, inte har något logiskt, tidsmässigt slut.
Se på Danmark. Där började de stora etablerade partiernas politiska anpassning till SD-motsvarigheten Dansk Folkeparti redan för flera år sedan. Ett avgörande led i detta var de danska socialdemokraternas kursomläggning i asylfientlig hårdare tag-riktning.
Har denna utveckling, som på många plan gjort Danmark till ett mycket mer slutet och fientligt samhälle, inneburit att de röster som vill göra invandrare och asylsökande till syndabockar tystnat? Känner de att de nått sitt mål och att de därmed kan dra sig tillbaka?
Nej, tvärtom. Hårdare tag mot invandrare har blivit ett av politikens grundteman, så till den grad att partierna nästan måste slå knut på sig själva för att lista ut nya slagkraftiga åtstramningar på området. ”Dubbla straff för brott som begås i utsatta områden”, säger högerregeringen, inom ramen för vad man kallar för sitt gettopaket. ”Bra förslag”, säger det socialdemokratiska oppositionspartiet, som å sin sida just försökt överträffa alla de andra partierna genom att helt vilja avskaffa möjligheten att söka asyl på plats i Danmark.
Så håller det på, många år efter de första politiska anpassningarna till Dansk Folkepartis program.
Är det i den situationen det svenska socialdemokratiska partiet vill befinna sig om tio år? Om inte är det hög tid att tänka om – innan det är alldeles för sent.
