Den växande ojämlikheten i samhället har äntligen börjat få genomslag i den offentliga debatten. Men samtidigt finns det en påtaglig osäkerhet inför de nyuppväckta klassfrågorna.
Framför allt tycks ojämlikhetens kritiker ha svårt att formulera en klar förståelse av det kapitalistiska klassamhället. Protesterna blir också därefter, trevande och tafatta. Kritiken når sällan det väsentliga – ägandet och makten – utan stannar vid klagomål över de svagas utsatthet eller vid ett moraliserande över de rikas girighet.
Detta tillstånd har flera orsaker. Till att börja med har det offentliga politiska språket blivit så sammanflätat med en borgerlig världsbild att det knappt är möjligt att ta upp kapitalismen till kritisk diskussion. Ideologiska föreställningar om ”entreprenörskap” och ”individuella initiativ” paraderar oblyga och oproblematiserade i debattens centrum, medan termer som ”klasskamp” och ”exploatering” tyngs av ålderdomlighet och associationer till överspänd dogmatism.
Att tala om socialism väcker oftare pinsamma bilder av ett frasradikalt 1970-tal än det manar fram en vision om människans frigörelse i ett icke-alienerat samhälle.
Undanryckandet av det socialistiska språket har gjort det allt svårare för oss att uttrycka våra verkliga erfarenheter av livet under kapitalismen. Till resultaten hör en förstärkt upptagenhet vid ytliga symptom, samtidigt som klassamhällets fundament förblir osynliga.
Undanryckandet av det socialistiska språket har gjort det allt svårare för oss att uttrycka våra verkliga erfarenheter av livet under kapitalismen.
Avsaknaden av ett kritiskt språk hänger i sin tur ihop med en brist på självförtroende hos vänstern. Trots att frustrationen växer i takt med ojämlikheten så slirar våra argument ofta omkring utan att få fäste hos människor. I en sådan situation är det lätt att börja tvivla på att klassbegreppet alls skulle ha någon bäring på samhället som det ser ut i dag.
Jag vill hävda att så inte är fallet. Tvärtom menar jag att det är möjligt att driva tesen att klasskategorierna är mer relevanta än någonsin.
Att det är så svårt att prata om klass beror delvis på att vi fortfarande dras med en idealiserad bild av arbetarklassen som aldrig riktigt har överensstämt med verkligheten. Som Göran Greider har påpekat i boken Arbetarklassens återkomst (2001) byggde den tidiga arbetarrörelsen sin egen självbild utifrån behovet av att mobilisera människor i vissa nyckelindustrier.
Industrin, skogsarbetet och byggbranschen ställdes i centrum i rörelsens propaganda för att dessa sektorer sågs som nav i samhällsekonomin. Tanken var att en rörelse som stoppade produktionen på dessa områden snart skulle kunna ta makten över hela samhället.
Samtidigt skapade detta fokus en snäv bild av vilka som egentligen hörde till arbetarklassen, det vill säga främst manliga industri- och kroppsarbetare. I takt med att dessa branscher krympte följde därför illusionen att arbetarklassen som sådan höll på att tyna bort.
Men arbetarklassen har alltid varit mycket större än dessa grupper. Sedan kapitalismen vann hegemoni har lönearbetarna utgjort en överväldigande majoritet av befolkningen. Och i den mån denna klass i dag bär könade drag så är de snarare feminina än maskulina. Om du identifierar dig (eller identifieras som) kvinna är du också med stor sannolikhet en del av arbetarklassen.
Att vi ofta tänker fel kring vilka som tillhör arbetarklassen framstår dock som ett mindre problem i relation till den utbredda känslan av att det inte finns några identifierbara klasser alls. När vi ser tillbaka på svunna tider tycks vi i alla fall kunna urskilja en tydlig arbetaridentitet och en utbredd arbetarkultur byggd kring stolthet och solidariska värden.
Men vem ser sig som arbetare på det sättet i vår postindustriella och individualistiska tid? Vem upplever att en spontan gruppsolidaritet springer fram ur den delade ställningen som löntagare?
Frånvaron av en sådan gemenskap i de flesta människors liv förstärker bara bilden av att klasstänkandet har spelat ut sin roll. Men även här lider vi kanske av ett missförstånd. Som den marxistiske filosofen G.M. Tamás noterat i essän Att säga sanningen om klass från 2005 (översatt i Fronesis nr 40–41, 2012) har vi ofta haft fel glasögon på oss när vi tittat på arbetarklassens historia.
Enligt Tamás ligger problemet i att vi inte klart särskiljer kapitalismens klasser från det förkapitalistiska samhällets kaster eller stånd. I ett kast- eller ståndssamhälle sorteras människor hierarkiskt utifrån en föreställning om en given kosmisk ordning. I en sådan världsbild är samhällets hierarkier frusna och var och en har sin givna plats.
Men det var just denna världsbild som snabbt sopades bort av kapitalismen. Under ett par århundraden upplöstes alla hävdvunna hierarkier och ståndssamhället ersattes av kontraktsförhållanden och penningtransaktioner mellan fria individer. Adel, präster, borgare och bönder reducerades till kapitalägare och arbetare. Kast trängdes undan av klass.
Den tidiga arbetarrörelsens kultur och sammanhållning, hävdar Tamás, måste förstås i relation till denna smärtsamma omvälvningsprocess. Och framför allt måste den förstås som ett kastfenomen snarare än ett klassfenomen. Den arbetaridentitet och gruppsolidaritet som odlades inom den tidiga arbetarrörelsen uppfattas här som ett sista heroiskt försök av de lägre stånden – ”folket” – att försvara sin egen kulturella livsform mot kapitalismens upplösande effekter.
Med tiden har den gamla arbetaridentiteten ändå tunnats ut och försvunnit, till den grad att många människor i dag har svårt att se sig som tillhöriga någon klass alls. Men deras misstag, menar Tamás, är att de letar efter fel sak. Det är verkligen inte klasstillhörighet som fattas dem (hela deras liv bestäms av deras klassposition). Vad som gått förlorat är istället den kulturella kasttillhörigheten.
Följaktligen har vi fått ett tillstånd där människor är mer proletärer än någonsin – men samtidigt mindre proletariat än någonsin.
Till skillnad från alla som tar den distinkta arbetarkulturens upplösning som intäkt för att klasserna blivit irrelevanta menar Tamás att det är först nu som klassamhället har blivit ett verkligt klassamhälle. Först i dag lever vi i ett tillstånd där kapitalismen inte längre besväras av några kraftfulla motkulturella gemenskaper. Följaktligen har vi fått ett tillstånd där människor är mer proletärer än någonsin – men samtidigt mindre proletariat än någonsin.
Detta perspektiv har omfattande konsekvenser, inte minst för att det radikalt försämrar utsikterna för arbetarklassen att vinna kulturell hegemoni i samhället. Samtidigt sätter perspektivet fingret på klassbegreppets fortsatta relevans för alla försök att förstå samhället.
Klassamhället var inte där och då. Det är här och nu. Mer än någonsin.
