Aldrig har väl så mycket stått på spel i Colombia som när landet förbereder sig för det stundande presidentvalet nu på söndag. Ett val där inte bara landets politiska riktning bestäms, utan också framtiden för det sköra fredsavtal som slöts med Farc-gerillan så sent som i november 2016.
Det var en svårvunnen fred som förärade nuvarande president Juan Manuel Santos Nobels fredspris och även en plats i historieböckerna, men som efter två utmanande mandatperioder knappast lyckats rädda hans dalande popularitet.
Daniel S Ogalde är frilansjournalist och människorättsaktivist verksam i Sverige och Colombia.
När det nu är dags för en nytt ansikte att axla rollen som landets ledare har Colombia visat prov på både innovation, variation men även division när det kommer till kandidater.
Från den öppet lesbiska parlamentarikern Claudia Lopez till den före detta gerillasoldaten Gustavo Petro, som blivit vänsterns affischnamn, och hans motsats Iván Duque, som är den kontroversielle ex-presidenten Alvaro Uribes skyddsling och enligt många hans möjliga comeback till makten.
För medan de ideologiska gränserna tycks suddas ut allt mer på många håll i världen – inte minst i vårt blocköverskridande Sverige – verkar Colombia stå för raka motsatsen.
Skillnaderna återspeglas allra tydligast mellan generationerna, där de unga väljarna desperat hoppas på en förändring med Petro, medan en överväldigande majoritet av de äldre tycks rösta på det de känner bäst: en pålitlig högerkandidat som Duque, som i princip lovat att skrota det rådande fredsavtalet.
Gustavo Petros presidentkandidatur var knappast oväntad, men visar egentligen på en mer långtgående tendens där det politiska slagfältet jämnats ut allt mer mellan högern och vänstern.
Och även om just söndagens val inte kommer innebära den förändring som många hoppas på, så ruckar det på stela politiska strukturer som länge levt kvar. För den kandidat som skapat flest rubriker, och som även vänt upp och ned på Colombias högertradition, är onekligen Gustavo Petro.
Petro är en man som började skapa sig ett namn när han med en så kallad human politik valdes till Bogotás borgmästare 2011. En mandatperiod som präglades av både miljösatsningar och sociala och ekonomiska reformer – eller åtminstone löften om dem. Många kritiker har i efterhand ifrågasatt vad han faktiskt lyckades leverera. Det är så kallade misslyckanden som hans anhängare gärna förklarar med att han från dag ett motarbetades av en väletablerad höger.

Gustavo Petros presidentkandidatur var knappast oväntad, men visar egentligen på en mer långtgående tendens där det politiska slagfältet jämnats ut allt mer mellan högern och vänstern. Enligt AmericasBarometer, en undersökning som genomförs av Latin American Public Opinion Project i 34 länder inklusive Colombia, har utvecklingen varit tydlig.
Sedan 2006 då 42,7 procent av colombianerna definierade sig som högerväljare har siffran sjunkit till drygt 30 procent 2016. I motsats har andelen colombianer som identifierar sig som vänster stigit från 19,7 procent till 30,7 procent under samma tioårsperiod.
Härdade av sin blodiga historia är det inte många som ägnar sig åt visionärt dagdrömmeri, utan försiktig realism är en devis som präglar samhället både i stort och smått.
Årets valrörelse har även präglats av en tydlig polarisering. Inte enbart mellan politiker av olika färger, utan också bland väljare i ett land splittrat av ett mer än ett halvt sekel långt inbördeskrig, vilket skördat hundratusentals liv och tvingat miljoner människor på flykt.
Ett inbördeskrig som blivit ett nationellt trauma och som lämnat spår lika högt upp i maktens korridorer som långt ned i den fattigaste slum. Allt i ett land som även dras med stora korruptionsproblem. Den senaste skandalen skakade tolv av Latinamerikas länder, däribland Colombia.
Det är således ett luttrat folk som nu går till val. Härdade av sin blodiga historia är det inte många som ägnar sig åt visionärt dagdrömmeri, utan försiktig realism är en devis som präglar samhället både i stort och smått. I synnerhet när utmaningarna tycks vara så många.
Och det som nu pågår kan inte kallas annat än en smutsig valrörelse, där Venezuela och Kuba används som skräckexempel mot vänstern, och där lika många anklagelser om samröre med paramilitärer och knarkkarteller slungas mot högern. Det står klart att insatserna är höga i detta val.
Frågan är om Colombia kommer fortsätta på den slingriga väg som i dag kallas fred eller om man återgår till det man känner till bäst – våldet.