”Och allt det som kvinnorna skrivit faller som genom en golvlucka ner i bibliotekens källare. Jag lånade Alexandra Kollontays Arbetsbiens kärlek på stadsbiblioteket förra måndan för den vill jag läsa om med jämna mellanrum. Tro det eller ej, men ingen hade lånat den sedan jag hade den senast, i augusti 1962. Och ändå är jag säker på att moderna kvinnor skulle älska den boken. Det är en bok om kvinnors oförmåga att skilja på teori och praktik i det politiska arbetet och mäns oerhörda förmåga att göra denna åtskillnad. Män kan predika med glöd om jämlikhet mellan könen och sedan gå hem och få middagen serverad av frun eller älskarinnan.”
Passagen är hämtad ur Åsa Mobergs roman Snart är det 1968 som går som följetong i Arbetaren i sommar. Det är en skildring av den mytomspunna tid då unga människor blickade ut över världen och krävde förändring.
Orden ovan yttras av karaktären Siri Holm, löst vävd på journalisten Annette Kullenberg, författare till böcker om överklassen och initiativtagare till ”Dokument”, det vittnesbörd som 1978 avslöjade Aftonbladets misogyna machokultur.
Jag tänker på samvetsstressen, kraven på mödrarna, det obetalda arbetet, lönediskrimineringen och det ostraffade våldet, det psykiska och fysiska.
Jag tänker ofta på det där med teori och praktik, på det privata som politiskt. Hur kvinnor förväntas kämpa sida vid sida med män som ofta enkom genom läpparnas bekännelse vill jämlikhet.
Maktobalansen är ett konstant, utbrett och sorgligt faktum, i våra privatliv och parlament, våra relationer och lagrum. Jag tänker på samvetsstressen, kraven på mödrarna, det obetalda arbetet, lönediskrimineringen och det ostraffade våldet, det psykiska och fysiska.
Moberg beskriver den där obalansen i kampen på pricken i sin bok. Det är drabbande och bitvis roligt. Flera gånger skrattar jag när hon fångar vänstermännens fåfänga, deras blinda ideologivurm och pojkaktiga idoldyrkan till auktoritära överklassrevolutionärer som fått dominera historieskrivningen. Försvinnande ofta får jag påminna mig om att det inte är 2018 års politiska klimat som gestaltas.
När jag intervjuar Åsa Moberg mitt i maj månads högsommarvärme pratar vi om vad ett halvt sekel gjort för skillnad. Hon upprepar att det inte var bättre förr, att det är oändligt mycket bättre att vara kvinna i Sverige nu än då.
Och visst, ingen behöver längre utstå den tortyr en koksaltsabort i sjunde månaden innebär. Nuvarande svensk abortlag, som drevs igenom 1974, är en seger att oupphörligt fira och värna. En grundläggande rätt som aldrig kommit till utan kvinnors solidaritet med andra kvinnor.
Kvinnor kan inte förvänta sig att deras krav på samtycke, rop på jämlik vård och lika lön inte faller som genom en golvlucka ned i rättssalarnas och lagstiftarnas källare.
Men högsommarhettan är kvar när jag bevittnar statstelevisionen agera försvarsadvokat åt flerfaldigt sexualbrottsanklagade före detta Aftonbladetprofilen. Ett häpnadsväckande haveri som saknar motstycke i svensk public service-historia. Inte ens 2014 när SVT i en programserie drev tesen att svensk feminism gått för långt var sänket lika djupt i dyn.
I den objektiva journalistikens namn, med en oslipad lans dragen för pressetiken, lär vi – på bästa sändningstid – att den som våldtagits ska tiga i församlingen och tänka på förövarens familj. Det är en massiv tystnad redan, då bara 10–20 procent av de som utsatts för sexuellt våld anmäler.
Somliga kamper kan män och kvinnor omöjligen utkämpa sida vid sida inom nuvarande samhällssystem. Kvinnor kan inte förvänta sig att deras krav på samtycke, rop på jämlik vård och lika lön inte faller som genom en golvlucka ned i rättssalarnas och lagstiftarnas källare.
Väntar kvinnor på sin rätt till efter ”revolutionen” väntar de förgäves, som Siri Holm konstaterar: ”Männen är tyvärr samma män efter revolutionen som före”.
