Jag har många fina minnen från min gamla arbetsplats. En gång lyckades vi stoppa nästan alla hot och all misshandel i kassalinjen.
Vi pratade ihop oss och drog frågan genom vår fackklubb, en driftsektion i SAC, som snabbt varslade om att lokaltidningen skulle få läsa butikens incidentrapporter. Vips införde ledningen en ny heltidstjänst för att skydda personalen. Det visade sig dock vara för farligt för en ensam ordningsvakt att arbeta vid vår kassalinje så det blev snart två.
En annan gång fick vi företaget att skapa fasta städtjänster på alla butiker i stället för att anlita skumma städfirmor som utnyttjade papperslösa, hotade med gränspolisen och gav dem 50 kronor i timmen svart. Vi lyckades till och med få ut avtalsenlig lön retroaktivt till de städare som var med i facket.
Den enda gången vi fick besök av en representant så var det för att berätta för oss att vi inte skulle välja fel fack.
Ett annat fackligt minne jag är stolt över är att vi bidrog till att företaget tecknade avtal med ett globalt fack, och att regeringen ändrade företagets inköpsregler så att mer hänsyn ska tas till arbetsvillkor i produktionsländerna. Det gjorde vi genom att år efter år kritisera företaget offentligt och alliera oss med andra fack och föreningar.
Under hela den tid jag arbetade där, i 15 år, såg vi inte röken av Unionen, trots att det var de som hade kollektivavtalet. Den enda gången vi fick besök av en representant så var det för att berätta för oss att vi inte skulle välja fel fack.
Annars var det länge så att chefen var den högsta fackliga representanten på butiken. Hon satt i unionenklubbens distriktsstyrelse samtidigt som hon bestämde vem som skulle få vilka arbetspass, vilka löner och vilka som skulle befordras. Den svenska modellen har många styrkor, men den är knappast perfekt. Jag och mina kollegor var några av alla de som kommer i kläm.
Vi utgjorde just en av de ”avarter” som överenskommelsen vill förbjuda i lag.
Ingenting av det vi åstadkom tillsammans hade varit möjligt med de nya konfliktregler som föreslagits av storfacken och arbetsköparorganisationerna. Utan det juridiska skydd som dagens konfliktregler innebär hade vi troligen fått sparken ganska snabbt.
Vi utgjorde just en av de ”avarter” som överenskommelsen vill förbjuda i lag. Det ska inte längre vara lagligt att exponera missförhållanden – att dela flygblad, att skriva artiklar och genomföra små strejker – för att uppmärksamma orimliga arbetsvillkor.
Arbetsfred och lojalitet med företaget (en fin fasad utåt) ska råda, förutom specifikt om målet med en konflikt är just att skapa arbetsfred och lojalitet med företaget.

Självklart kommer arbetare att både strejka och protestera ändå, det görs i alla regimer där det är förbjudet. Men ett viktigt skydd för fackligt aktiva försvinner, vilket kommer att slå hårdast mot de med sämst villkor, de som har störst behov av att nå ut och protestera.
För två veckor sedan tog jag emot ett pris av Byggnads för att fortsätta syndikalisternas samarbete med facken på vingårdarna i Sydafrika genom en ny bok. Stefan Löfven och Byggnads ordförande satt med i prisjuryn. Förstår makthavarna ens själva vad de håller på med?
Organisera, exponera, engagera.
Arbetsmarknaden är under ständig förändring och vi måste anta att de bästa fackliga idéerna inte är tänkta ännu. De bästa formerna för facklig organisering finns inte i dag.
Ledningarna för LO, TCO och Saco agerar som om vi stod vid historiens slut. Det är en farlig tanke att kollektivavtal och Arbetsdomstolen ska lösa alla framtida arbetares problem.
Trots fagra ord om ”räddad strejkrätt” är parternas överenskommelse ingenting annat än att uppfylla Svenskt Näringslivs gamla önskelista från 2007.
I Almedalen 2014, alltså år innan konflikten i Göteborgs hamn, lanserade lobbyisterna en kampanj för att beröva Hamn och SAC konflikträtten och begränsa de stridbara LO-fackens möjlighet att varsla om strejk innan förhandling. Allt det har de nu fått igenom. Fackledningarna har av outgrundlig anledning slagit till storreträtt.
Det är för lite skrivet om den nya överenskommelsen, trots att den påverkar oss alla. Vi måste göra frågan synlig. Ett sätt att göra det på är att sluta upp i den stora protesten Strike Back i Stockholm den 25 augusti. Prata med kollegorna, vännerna, släktingarna och grannen.
Organisera, exponera, engagera. Vi ses på Norra Bantorget!