Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 2

2

Det luktade instängt i lägenheten när Nina kom hem. Tre veckors lagrade soppåsar stod längs skohyllan i hallen. I ett hörn i köket stod lika många till. Hon tog dem allihop och lyfte ut dem till sopnedkastet innan hon ens fått av sig kappan. Sedan tog hon fram dammsugaren.

Hon rusade genom lägenheten med dammsugaren och dammade borden genom att suga dem som om de vore golv. Hon bytte till rena lakan, något som inte fallit henne in på två månader. Hon tog de tidningar som låg slängda runtom i lägenheten och gjorde prydliga högar av dem, dagstidningar för sig och veckotidningar för sig.

Hon badade och kände sig överdådigt frisk och stark och glad. Utanför köksfönstret dånade trafiken över Råsundaleden som vanligt och bortom det ödsliga gärdet tindrade Solna Centrum och Ankdammsgatan.

I snödiset var det stämningsfullt och alldeles märkvärdigt belyst. Varje lampa tecknade sig som en stråle mot mörkret. Kring trafikljusen uppstod röda och gröna ljusfält som kom och gick. Hon såg inte ljuset, bara dess avtryck i yrsnön. De grådaskiga höghusen syntes inte som hus längre, utan enbart som oregelbundna glittrande fält i nyanser av gult och orange.

”Man borde avbilda utsikten härifrån om kvällen när det är mörkt och disigt”, skrev hon överst på Aftonbladet som hon hade tagit med sig från Lao-Tses kontor.

Hon bäddade in sig i en filt i den stora mörkgula lejonfåtöljen framför teven och slog på. Håret låg kallt och vått mot nacken och hon drog filten tätare omkring sig. Allt var fantastiskt.

Igår kväll hade hon inte ens orkat laga mat, allt verkade så hopplöst att hon inte kunde förstå vad det skulle vara för mening med att äta. Hon hade inte vågat hoppas, att hon skulle få det här praktikantjobbet. Hon längtade så vansinnigt efter att få det att hon hade sagt till Marie-Louise att hon gav fullkomligt fan i om hon fick det eller inte.

Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet.

Hon borstade håret med hundrafemtio tag som hon hade läst i skönhetsspalterna att man skulle göra för att få den vackraste glansen. Hon tvinnade en hård knut uppe på huvudet. Den skulle hon sova med.

Lucy Show flimrade förbi i blågrått på den rundade rutan. Lucy var en förfärlig amerikansk dam som skrek och skrattade ikapp med den osynliga publiken. Hon passade hemskt bra i detta vardagsrum som Nina avskytt varje minut, denna smutsgula finhet, denna sammet med blanka fransar i kanterna och tjocka snoddar med tofs. Det drog kallt från balkongdörren bakom hennes rygg.

Allt som inte hade blivit av kom plötsligt störtande över henne och hon började storgråta. Hon hade slutligen lyckats ta sig iväg och söka arbete och hon hade fått det.

Hon hade bott ensam länge nu, det som hon hade drömt om. Rå sig alldeles själv, göra precis vad hon ville. Hon hade inte kunnat räkna ut att hon skulle förlora viljan när hon blev ensam. Det var som om den rann av henne eller ångade bort genom porerna.

Hon ville inte äta, inte väva, inte sy, inte höra på radio. Ingenting verkade viktigt. Hon ville bara stanna i sängen. Hon sov sexton, sjutton timmar varje natt. Hon som annars brukade sy hur länge som helst på nätterna eller ligga och läsa till fyra på morgonen, hon bara somnade. På dagarna var klockan halv två innan hon vaknade riktigt på allvar. Hon levde på te och smörgåsar, den enda näring hon var van hemifrån att inta i ensamhet.

Hon var övergiven. Svein hördes aldrig av. Hon tyckte att han borde höra av sig. Ibland innan hon somnade drömde hon om hur han kom och hämtade henne tillbaks till det röda fyrskeppet. Allt var ett hemskt misstag, sa han, han skulle aldrig kunna älska någon annan, och så tog han henne i sina armar och så flög de tillsammans över Solnas gärden in mot höghusen i City och över Nybrovikens vatten. Som på en tavla av Chagall.

När hon var klarvaken visste hon att det var hon som åkt sin väg och att hon lika gärna kunde höra av sig. Men det skulle hon aldrig göra. Aldrig.

När hon grät, kunde hon längta efter sin mamma. Maj Broman hade ringt några gånger men Nina nekade att tala med henne. ”Du förstår väl att jag är orolig för dig”, sa Maj och Nina svarade: ”Det skiter jag i” och så la hon på luren. Det kom inga mer samtal från Maj. Istället började Marie-Louise ringa konstiga samtal om ingenting och Nina var säker på att hon var spion åt mamma.

Nina ville inte delta i någonting som hade samband med Vietnamgruppen, hon hade för mycket att göra, som hon sa till en häpen Marie-Louise. ”Vad gör du då”, frågade Marie-Louise, men på den punkten fick hon inga närmare besked. Hon ville hälsa på för att se vad Nina hade gjort, hon utgick från att det var något på gång i denna väldiga isolering. Eftersom inget fanns att se måste Nina bestämt avvisa hennes besöksförslag.

I köksfönstret låg en liten hög med brev från Helena i Aylesbury. Helena hade varit på väg hem de senaste två åren. Nina undrade om de någonsin skulle ses igen. Hon orkade inte svara på Helenas brev längre. Förr skrev hon långa, detaljrika brev, men när hon bara sov och grät orkade hon inte skriva.

Det kändes annorlunda idag. Att ha fått ett arbete, det var något att berätta om. Hon skulle skriva i morgon. Hon greps av en längtan efter sin bästa väninna Helena. Även när de höll ihop alla tre, Nina, Marie-Louise och Helena, tyckte hon att Helena var lättare att komma nära.

Marie-Louise hade alltid markerat ett avstånd, som vuxit sig större sedan hon gift sig med Danne. Nu var det Danne hit och Danne dit. Och då sa Danne, och sen for Danne och jag och så tog polisen Danne.

I sin exil i England upprätthöll Helena sin egen ensamhet och sin egen besatthet att bli berömd. Nina kände gemenskap med henne, även när de var långt borta från varandra. Kanske i synnerhet då. Ju mindre kontakt, desto friare spelrum för drömmen om hur den idealiska bästa väninnan var.

Den enda som kom var pappa Gunnar, som klagade på lukten, öppnade fönstren och ställde korsdrag, meddelade att hyran var betald, lade två hundralappar på bordet i köket och påpekade att Nina måste börja arbeta eller söka in till Konstfack, samt att hon inte skulle tro att den här lägenheten var hennes. På detta svarade hon: ”Jag vill väl inte ha den här jävla skitlägenheten”, stängde fönstren och vände ryggen till när han gick.

Hon hade ända sedan hon föddes haft ont i magen, utom några veckor på fyrskeppet hos Svein. Under den ensamma tiden gjorde det ont på ett ogripbart tryckande sätt som knappast kunde upplevas som smärta. På eftermiddagen och kvällen kom perioder av kramper. Hon tänkte aldrig på sig själv som sjuk. Så här hade det alltid varit. Det var ingenting särskilt med det.

Nu hade hon alltså ett arbete. Hon kände att hon skulle trivas. Lao-Tse Svensk Design AB. Vem var egentligen Lao- Tse? Nordisk Familjebok stod i bokhyllan med oxblodsröda ryggar och guldtryck. Hon fann inte Lao-Tse, men väl Lao-Tsi. Det stod inte mycket: ”Lao-Tsi (den gamle mästaren) grundaren av den taoistiska filosofen och författaren till urkunden Tao tö king, var enligt en gammal men föga trovärdig tradition en man vid namn Li Po-yang, 500-talet f. Kr. Om hans liv är intet bekant.”

3

De tre engelska uppköparna tyckte att Stockholm var en kall stad. Marit vred upp värmen på elementen där de frusna gästerna satt. Men kontoret var en gammal lägenhet med fyra och tjugo till taket och det var svårt att få ner värmen till den nedersta metern där människorna satt.

Nina skulle gå mannekäng tillsammans med en professionell fotomodell som hette Pernilla och var huvudet högre och hade tre gånger svartare streck runt ögonen. Dessutom var hon smalare. Pernilla band en stor chiffonsjal runt huvudet varje gång hon bytte kläder. På så vis skyddade hon håret och ansiktet. Håret var tuperat och fastsprejat så att inget skulle kunna rubba ett hårstrå. Men chiffongen fungerade också som skydd för kläderna, mot smink och hårspray.

Pernilla hade en läcker brun färg som slutade precis där den djupaste urringningen slutade, strax under nyckelbenen. Hon hade också sminkade händer. När hon bytte om lyste armarna och kroppen vita mot den målade huden. Hon hade små runda dockbröst.

Pernilla hade lärt sig att gå, det var en svår konst. Men när Pernilla gjorde sin första tur ut till engelsmännen, sa Marit tröstande till Nina:

– Var nu bara som vanligt. Gå långsamt och snurra några varv precis framför dom och gå fram så att dom kan nypa i materialet och titta efter ordentligt hur allt är sytt. Väldigt bra skor du har där. Jag har tagit med några olika strumpbyxor som du ska ha, jag lägger dom här på dom plagg dom hör till.

Annars behövdes det inte så mycket strumpor till Lao-Tses vårkollektion. Den bestod av klänningar som slutade strax ovanför knäna och långbyxor som hörde till. Långa smala byxben i samma mönster eller färger som klänningen.

Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

Engelsmännen var förtjusta. Allt var mycket bra, utom att kläderna presenterades för sent på säsongen. Egentligen hade de redan gjort alla inköp för våren.

Hanna och Rebecca satt ute i visningsrummet, medan Marit stod och svor inne bland kläderna när Pernilla och Nina kastade av och på sig den ena modellen efter den andra.

– Jag visste att vi var för sent ute, sa Marit. Vi borde ha nästa höstkollektion klar nu. Vi gjorde samma misstag förra gången. Nina, nu när vi har alla provplaggen här, har vi bestämt att kollektionen ska fotograferas i eftermiddag. Pernilla och du är fotomodeller då. Vi har en kompis som är fotograf, han jobbar mest för Industriförbundet som betalar skitbra men åt oss jobbar han gratis. Han heter Mikael Hamilton. Han är med i samma studiecirkel som vi, den om marxism-leninismen.

Nina hann inte höra allt, hon var redan tillbaks ute hos engelsmännen. De diskuterade om de ändå skulle komma med en order, men de kunde inte bestämma sig för någon av de över femtio befintliga modeller och färgsammanställningar som erbjöds. Kunde man tänka sig modell nummer sju, Havet, The Sea, fast med kragen från modell nummer fyra, Fågeln, The Bird, och färgerna från modell nummer nio, Himlen, The Sky?

– Varför inte mönstret från modell nummer två, Blomman, The Flower, väste Marit ute i klädombyteskammaren. Så här beter sig inköpare. Vi har slitit i månader för att få fram en bra kollektion med rik variation, men dom ska liksom rita sin egen kollektion på en kvart.

När Nina kom tillbaks iklädd Vågen, The Wave, i färgställningen plommon-kastanj hörde hon engelsmännen undervisa Hanna och Rebecca om att den engelska marknaden ställde krav på framförallt mer pastell till sommaren, ”more pink and light, light blue and also white and creme”. Skärt och ljusblått och vitt och beige, just så mindes Nina de avskyvärt illa klädda engelskorna om sommaren.

– When I spent a summer in England, everybody loved my Swedish clothes, sa hon. Alla tyckte om kläder i starka färger, dom skulle säkert köpa Lao-Tses kläder om dom fanns i sina rätta färger.

– You think so, sa den äldste och mest grånade engelsmannen misstroget.

– Jag tror absolut det, sa Nina med eftertryck. Ni har faktiskt, jag vill inte vara oartig, men ni har faktiskt hemskt tråkiga kläder i England. På vanliga människor alltså.

Pernilla kom inforsande i en tredelad sommardress i tre nyanser illskärt, cerise och violett. Det var smala byxor och en urringad top. Byxorna var tvärrandiga och toppen hade bara en enda rand, precis över brösten.

Det blev dags för Nina att göra kycklingsallad. Hon benade ur två grillade kycklingar och la upp dem med isbergssallad och gurka i prydliga rader. I mitten en hög gul majs.

Alla var mycket hungriga. Den grånade engelsmannen hette Henry. Han log mot Nina och sa att hon hade talat så vackert för varan att de beslutat sig för att göra ett prov. De tänkte inkomma med en order. De ville ha kompletta provkartor på hela kollektionen som de kunde tänka över i lugn och ro.

– Du är ett verkligt fynd, utropade Rebecca när alla hade gått. Men Nina kände sig bara som en ohyggligt misslyckad mannekäng.

– Jag förstår vad du menar, sa Hanna. Nu är det så här, förstår du. Pernilla är fotomodell. Hon blir jättebra på bild. Det är inte säkert att du blir lika bra på bild. Men i verkliga livet, naturell så att säga, är du hundra gånger bättre. Du är mer lagom tjock och lagom lång och rör dig som en verklig människa. Du skrämmer inte kunderna som Pernilla kan göra ibland. Att du dessutom vågar tala för varan, det är rena dröm- men för oss. Det gör inte Pernilla. Hon kan se riktigt olycklig ut ibland när kunderna surar, som om hon bad om ursäkt för våra kläder.

När Pernilla kom tillbaka hade hon med sig fotografen. Han var en kort man med olivton i hyn och mörka ögon. En man i min längd, tänkte Nina, när hon såg Pernillas huvud sticka upp långt över hans.

– Fotomodell är ett skitjobb som man bara gör för pengar, sa Pernilla. Ja, inte här förstås, här får man inte några pengar, log hon. Här gör man det för sina kompisar.

– Pernilla är väl den första svenska fotomodell som tackat nej till Eileen Ford, förklarade Mikael Hamilton. Hon kunde få chansen i USA och ville inte ta den.

– Det är precis likadant som här, fast värre, och inte känner jag nån där heller, sa Pernilla.

Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

Mikael ansåg att det var bäst att fotografera ute, trots kylan. På den fallfärdiga bakgården. Den nedfallande rappningen skulle bli en lagom grådaskig bakgrund för att framhäva kläderna. Allt i färg. Det låg fortfarande vit snö på gården.

– Ni kan gå ner först så plåtar jag uppifrån, mot det vita, sa Mikael. Kan ni ligga ner? Tänk vilka bilder, Harper’s Bazaar direkt.

– Jag tror inte våra kläder är i deras stil, sa Rebecca kyligt. Och ta alla liggbilder sist, ifall det är nån skit under snön som ger fläckar.

Det var nio grader kallt ute. Flickorna huttrade med sina vinterkappor om axlarna medan Mikael mätte ljuset och sökte sig fram mellan gårdens otaliga prång efter just den rätta hörnan. Solen tittade fram. Modellerna gick ut i solskenet men fotografen rynkade pannan.

– Det blir för fult ljus. Otur. Det var väldigt fint gråljus nyss. Bra, nu går solen i moln. Om Nina stiger upp på trappsteget, där ja, så ser ni mer jämnlånga ut. Titta i kameran.

– Hur ska man se ut, undrade Nina.

– Som vanligt, sa Pernilla.

– Lyft på hakorna, beordrade Mikael. Lägg tillbaka håret, annars syns inte axeln med volangen. Rör på er, sakta. Hur som helst. Armarna uppåt, utåt, stå tätare ihop, vrid er i profil mot varandra, håll fingrarna raka, släta till den där rynkan på låret, titta mot himlen, titta mot marken, vrid ansiktet mot mig, le, skratta, vänd huvudet fort så att håret rör sig, så ja.

Det gick att uthärda kylan eftersom klädbytena skedde inomhus. Nina la händerna på elementet.

– Det här blir jättebra bilder, det känner jag på mig, sa Pernilla. Mikael gillar dig, märker du det? Han vill att du ska bli jättebra.

– Jag har för korta ben för att vara fotomodell.

– Han plåtar dig nerifrån, för att göra benen längre.

De gick ut på gatan och fotograferade. Folk stannade upp för att titta. Pernilla struntade helt i åskådarna, men Nina kände sig stel inför de främmande ögonen. De gick tillbaka in på gården för att Mikael skulle kunna lägga ut sina modeller på marken. Det fanns några orörda fläckar med ren snö kvar. Mikael gick runt deras huvuden och kammade ut håret över snön och Nina kände en varm hand som smekte henne längs hårfästet i pannan.

– Mikael, du får fan sköta ditt privatliv efter jobbet, jag fryser ihjäl, klagade Pernilla. jag kommer att få blåskatarr om jag måste ligga på marken fem minuter till.

Mikael försvann upp i trappuppgången och kom ut på en piskbalkong på andra våningen.

När fotograferingen var klar var kläderna genomvåta och snön satt fortfarande fast i dem. Nina kastade sig upp till kontorsvärmen. Håret var vått bak i nacken men hon frös inte.

– Pernilla hälsade till dig, Nina. Det var Hanna som kom från pentryt med kaffekannan i handen. Pernilla och Mikael höll ihop rätt länge, men det tog slut i somras. Han kunde inte tåla att hon gick med i vår kvinnogrupp, Grupp Rosa. Hon började ställa krav. Att han skulle diska varannan gång och sånt. Var försiktig. Mikael avskyr kondomer, säger Pernilla.

– Du är bjuden på fest hemma hos mig nästa lördag, sa Marit. Hemma hos mig och Mats alltså. Du ska ha med dig två flaskor torrt vitt vin.

 

4

Det gällde att inte vara alltför olik det arbetande folket, i varje fall till klädseln, tänkte Nina när hon stod i tunnelbanevagnen och tyckte att den orangeröda kappan och de gula lackstövlarna lyste väl häftigt. Hon var arbetsklädd och på hennes arbetsplats väckte nästan inga färger uppseende, där kunde man endast avvika genom att framträda i grått eller beige.

I och med att hon hade börjat arbeta på Lao-Tse hade hon åter dragits in i Vietnamarbetet. Engagemanget för FNL var ständigt närvarande på kontoret. Hon hade följt med Marit till ett möte för Stockholmsregionen. I varje stadsdel fanns nu minst en FNL-grupp. Rörelsen växte fort.

På mötet hade hon lagt märke till en gänglig man med märkvärdigt varm blick. Han rörde sig hela tiden, föreföll vara överallt samtidigt och ta hand om alla. ”Du är ny här”, sa han när han passerade Nina. ”Jag heter Bernhard.” Hon följde honom med blicken och tyckte att han log mot henne era gånger.

Nu slets hon mellan att åka direkt till Vietnammötet för att få en chans att se Bernhard i enrum eller att åka hem och byta till mindre uppseendeväckande kläder. Hon ville se honom, inte mer. Hon tänkte inte säga något.

Vid Fridhemsplan steg hon av och gick backen upp mot Kronobergsparken. Trafiken dånade mellan trafikljusen och stora långtradare fick gatan att vibrera under hennes tunna stövlar. Fötterna kändes lätta och gula. Färgen verkade självlysande mot snön.

– Du har köpt gula stövlar, sa Bernhard. Roligt att du kommer så tidigt. Kan du skriva maskin?

– Bara med pekfingrarna.

– Sätt dig här då. Här ser du en lista över pengar som folk har skänkt oss. Vi måste ska a ett eget postgironummer, här kommer checker och kontanter till alla möjliga privatadresser och enskilda aktivister. Nu måste vi göra en ordentlig lista. Vi måste kunna redovisa våra pengar. Vi kommer att anklagas för att få pengar från utlandet. Folk kan inte föreställa sig den här givmildheten hos vanliga svenskar.

– Vilket utland skulle ge oss pengar?

– Peking tror dom så klart! Särskilt nu, när Kinaresan ska bli av. Vi måste se upp. Jag tror att jag kommer med på Kinaresan. Har du sökt?

– Nej.

– Det var synd.

Hon såg på honom. Annars såg de inte på varandra. De såg på skrivbordet, på pappren och den öppna kassaboken. De var deltagare i kampen.

I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Tore Svärd kom in och med honom ett dussin andra personer. De uppfyllde det lilla kontoret med nya papper och nya banderoller. Bulletinen låg klar i en stor låda, den skulle delas ut och flygblad skulle sorteras och slagord skulle målas på de vita lakan som spändes mellan långa käppar och bars vid demonstrationerna.

Samtalsämnena var två, Kinaresan och den nya demonstrationstekniken. Tore satt med i gruppen som tog ut Kinaresenärerna. De fick bli trettiofyra, men femtioåtta hade anmält sig, trots att de måste betala resan till Kina själva. Kineserna skulle stå för uppehälle och resor inne i Kina. Tore hade redan varit där. Det höjde honom över de andra. Kina var ett slutet land som inte hade tagit emot utländska gäster sedan revolutionen.

Ordförande Mao var den stora förebilden för många i Vietnamgruppen. I Kina kämpade folket för att hålla revolutionen levande, alla gick likadant klädda i enkla bomullsuniformer och privatkapitalismen var utrotad, en gång för alla.

Nina hade hört en del beskriva Kina så levande och detaljerat som om de vore uppvuxna i landet, trots att de aldrig satt sin fot öster om Åland. Hon förstod inte riktigt varför de la ned så mycket pengar på att resa till en plats som de redan var så bekanta med. Då kom Bernhard tillbaka och viskade i hennes öra precis det som hon tänkte men inte sa: ”Tror du att dom kommer att se något av Kina? Tänk om det är helt annorlunda, tror du dom vågar se det?”

Hon nickade. Bernhard litade tydligen på henne. Han visste att de tänkte likadant. Ännu fler aktivister strömmade till och det blev bullrigt och upprörd stämning.

– Ska vi verkligen sitta still och bara ta emot spö av snuten, ropade Sixten Andersson. Jag vill fan ta mig ha en egen batong nästa gång.

– Absolut inte, hördes Tores lågmälda men genomträngande röst. Våldet får polisen stå för, det är absolut grundläggande.

Nina reste sig och försökte undvika att se på Bernhard som stod tätt intill henne. Hon rodnade litet och när hon rodnade litet rodnade hon ännu mer för att hon blev generad över att hon rodnade. Hon började svettas.

– Mår du inte bra, frågade Bernhard oroligt.

– Jag skulle vilja komma ut i friska luften. Det är kvavt här.

– Kom då. Här finns en hel park full med luft.

Han drog henne med ut och de slog sig ner på ett staket nedanför kullen.

– Det finns ingen frisk luft i Stockholm, sa Bernhard och gjorde en gest som om han bad om ursäkt för luften. Man borde flytta till landet, det här är ett osunt ställe att bo på.

– Jag har alltid drömt om att bo i en gammal skola på landet, svarade Nina. Man kunde ha ateljé och teater i de gamla klassrummen.

– Så snart Vietnam är befriat flyttar vi till din skola på landet tillsammans. Vi skulle vara ett kollektiv förstås.

– Men vi känner knappt varandra. Tänk om du inte tycker om mig när du lär känna mig.

– Jag har tyckt om dig sen jag såg dig på Lao-Tse-kontoret.

– Har du varit där? När då? Utan att jag märkte något?

– Du kände inte igen mig. Jag hade uniformen.

Hon blev tvärtyst. Inte nu igen. Inte en soldat till. Det räckte med Derek Laufer som slogs för Storbritannien i Aden.

– Jag kör taxi, förtydligade han.

– Men du jobbar ju här på parkleken?

– Det också. Jag pluggar också. Nationalekonomi, så jag ska kunna begripa hur kapitalismen fungerar och sedan förgöra den inifrån.

– Vad gjorde jag när du var på kontoret?

– Just då sorterade du tidningsklipp och klistrade upp dom. Du klippte sönder en jävla långsmal tarm, en enspaltare som verkade gå över en hel sida i DN. Du var försjunken i ditt arbete. Du såg mig inte.

– Men här har jag sett dig.

– Det gläder mig att höra. Ska jag berätta en hemlighet för dig? Jag tänkte på dig hela eftermiddagen idag. Om jag tänker tillräckligt mycket på henne så kommer hon ikväll, tänkte jag. Det fungerade! Du kom extra tidigt och lyste som en apelsineld med den där halsduken fladdrande kring ansiktet.

– Då ska jag berätta en hemlighet för dig. Jag har tänkt på dig hela dagen.

Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

De satt en bit ifrån varandra och begrundade detta. Nina andades djupt. En våg av illamående for genom hennes mage. Först trodde hon att det var inbillning, men vågen kom tillbaka. Hon satt tyst och sammanbiten och trodde att det skulle gå över av sig självt. Men om hon inte höll ihop sina läppar stenhårt skulle hon kräkas, så kändes det.

– Hur mår du?

– Det går nog över.

Då högg det till rejält i magen. Hon mindes. Det var den åttonde. Två dagar för tidigt.

– Jag måste hem, viskade hon och böjde sig fram över knäna och kräktes.

Hon satt där hopfälld och svettades och frös när kylan blåste över hennes fuktiga hud. Hon satt med fötterna brett isär. I den bedövande smärtan mindes hon stövlarna. Tänk om hon skulle kräkas på lackstövlarna.

– Kan du gå till taxin?

Det var Bernhards röst igen. Han tog henne under armen och han hade ringt efter taxi och han hade hämtat hennes väska. De behövde inte gå långt. Taxin kom glidande genom parken ända fram. Hon blev instoppad i baksätet och försökte stänga om sig och tacka för hjälpen.

– Är du galen, skulle du åka ensam i det där tillståndet!

– Är Marit här? Hon kanske kan följa med.

– Det kanske hon kan. Det vet jag inte. Nu åker vi.

Han hade hoppat in från andra sidan. Hon lutade sig mot hans axel och blundade och bet ihop. Vilket pinsamt sätt att lära känna en människa på. Troligen skulle hon kräkas i hans knä innan de nådde avtaget till Solna Centrum.

– Var inte orolig. Jag har varit med om det här förr. Du kan svimma, därför vill jag inte lämna dig ensam.

När de äntligen var framme kastade hon sig in på toaletten. Han kom efter och undersökte toalettskåpet. Det starkaste som fanns var Dispril. Han gick ut i köket med burken och lämnade henne ensam på toaletten. Efter en stund vacklade hon ut och la sig på sängen. Han kom med en fuktig frottéhandduk och torkade hennes ansikte och försökte få henne att dricka en avskyvärd sörja av vatten och Dispril.

– Drick nu, så ja. Blunda nu och låtsas att jag är din mamma, så ska jag klä av dig och stoppa ner dig i sängen. Klänningen är våt av svett. När kommer dina föräldrar hem?

– Jag bor här ensam.

– Är det din lägenhet?

– Nej. Aj. Oh, det gör så ont. Jag måste gråta. Det går över på en timme eller två. Kan du stanna så länge?

– Jag hittar inga bindor i badrummet.

Hon pekade på lådan där de låg, längst bak och längst in.

– Gömmer du dom? Hemma har vi alltid ett jättepaket hängande i badrummet. Med tre tjejer i huset är det alltid någon som har mens. Jag bor i kollektiv.

Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna.

Han kom med en binda och ett par rena trosor och hon tyckte det var outhärdligt fånigt, men hon tog emot och satte på sig och sträckte ut kroppen i ett nytt anfall.

– Ska jag ringa jourhavande?

– Det går över.

Till slut fastnade tabletterna i magen och smärtanfallen blev kortare och glesare. Den märkvärdiga känslan som nu var välbekant spred sig i kroppen. Den oerhörda lättnaden efter en stark smärta. Lättnaden kändes som en present. Den skulle kommit i vilket fall som helst, men nu var det som om den kom från honom. Han satt fortfarande vid hennes säng, han hade burit dit en fåtölj från vardagsrummet.

– Den nya demonstrationstaktiken, var det att sitta stilla runt polispiketen, frågade hon.

– Ja. Polisen blev ursinnig i lördags. Dom tog ett par utanför US Trade Center och då satte sig alla de andra runt bussen och krokade i varandras armar. Snuten fick bära bort varenda en och dom gick lös på några med batongerna. Dom blev rasande när dom tappade mössorna och inte kunde hitta dom igen i tumultet. Sover du?

– Nej, men nästan.

– Sov nu. Jag lägger mig i den där gula sammetssoffan. Så vet du att du inte är ensam i natt.

Han hade ljust hår med lockar i pannan och vid tinningen. Han satt och läste och lampan lyste upp håret bakifrån. Örsnibbarna var ljusröda under lockarna.

Fortsättning följer…

Publicerad
1 dag sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Singoalla Tiroler är med i facket Solidariska vårdarbetare. Foto: Solveig Betnér

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.

Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?

– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.

– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.

Vad står på programmet?

– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?

– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”


Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.

Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.

Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.

Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet. 

Arbetsköparna kritiska

– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.

Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.

– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.

Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmadreza Djalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammanfattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

”Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Publicerad Uppdaterad