5
Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger.
Mats och Marit uppträdde som ett alldeles nyförälskat par, de kunde knappt passera varandra vid spisen utan att smeksamt dra en hand någonstans över den andras kropp. De talade med milda och glada röster och delade naturligt på arbetet. Det som behövde göras gjordes och det som de inte själva hann, bad de Nina om hjälp med. Hon fick skära gurka i långa stavar som skulle vattnas ur och läggas i yoghurt, det hade Marit lärt sig i Grekland. Nina hade kommit tidigt. Förberedelserna var ofta det bästa med en fest.
På väggarna i detta hem hängde riktiga tavlor. Konstnärerna hade hon inte hört talas om. Öjvind Fahlström, Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Lena Svedberg. En del var tavlor med politiskt innehåll som hon inte hann studera närmare, andra var obegripliga vid en första blick.
Hon hackade valnötter att strö över fruktsalladen och vispade grädde. Nog skulle alla bli mätta, det fanns massor med mat och vin. Mats nynnade på en sång av Bob Dylan. Och han tyckte bäst om att arbeta med korsdrag genom köket, både fönstret och ytterdörren öppna.
Den som först anlände var fotografen Mikael Hamilton. Han såg inte förvånad ut över att finna Nina här.
– Hej, sa han. Jag har hört att man kan få hjälpa till i köket här. Vad kan jag göra?
– Fråga Mats, jag tror det mesta är gjort nu.
– Perfekt timing alltså. Då kan jag underhålla dig medan du gör färdigt ditt arbete. Kan jag servera litet vin kanske?
– Nej tack, jag ska gå och göra mig i ordning.
– Jag hjälper gärna till att göra dig i ordning, sa Mikael.
– Jag tror inte att du kan måla mina ögon, sa hon och försvann upp i Marits sovrum. Där hade hon lagt sina festkläder på sängen. Hon hade lånat en klänning från Lao-Tse. Mönstret hette Kvisten. Färgen var ärtgrön med vita kvistar. Till den hade hon ljusgröna strumpor och vita lackskor.
Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna.
På festen skulle hon få träffa många människor som hon hade läst om i skvallerspalterna och på kultursidorna. Journalister, författare, skådespelare. Mest såg hon fram emot att få träffa chefen för Moderna Museet, Fredrik Ekberg. De enda som hon inte skulle få träffa var Marie-Louise och Danne, för de hade blivit utvalda att få resa till Kina. De förberedde sig för resan. De var på Kinaseminarium varje veckända fram till resan.
Marit kom för att byta om och måla sina ögon. Hon målade med penna, Nina målade med pensel. Det kändes som att vara tolv år och bjuden på livets första hippa.
Marit målade naglarna. Hon hade en röd behå med spetsmönstrade kupor och röda små trosor som lyste fram under strumpbyxorna. Det kändes spännande att sitta halvnaken tillsammans med en vuxen kvinna som behandlade henne som en jämlike.
– Det är kärvt mellan Hanna och Tomas, sa Marit när hon klev i klänningen, en av de Lao-Tse-modeller som bara fanns som provplagg. Detta var provplagget och det satt tätt runt kroppen, allt syntes genom den mjuka stickningen. Färgen var också här den ärtgröna, men med ett mönster av vita trianglar utströdda oregelbundet här och där.
– Du vet, Hanna har ju ha ett förhållande med Fredrik Ekberg som Tomas inte står ut med. Han har såna ägandebegär, Tomas. Mats bråkade inte alls när jag hade ett förhållande med Fredrik. Fredrik är en fantastisk älskare. Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna. Det skulle Mats också.
Nina insöp dessa förtroliga meddelanden och försökte att inte röra en min. Hon trodde att den korrekta reaktionen var en av upphöjd oberördhet.
– Hur många killar har du ha ? Utom Ingvar och Svein?
– Några stycken, svarade Nina undvikande.
– Ja herregud, ditt privatliv är naturligtvis din ensak. Jag vill bara att du ska slippa vara ensam. Världen är ju full av sexiga killar och vänta inte på den rätte, pröva dig fram så är det större chans att du hittar honom till slut.
– Kanske det.
De koncentrerade sig på sminkningen och samtalet dog ut. Marits nattduksbord översvämmades av väldoftande burkar och askor.
– Jag tycker det är skitkul med smink, förklarade Marit med ett stänk av ursäktande i rösten. Vi rödhåriga, som är vita i ansiktet året om och har små, grå grisögon, vi behöver litet extra färg. Nya läppstift med pärlemorglans, nya ögonskuggor i grönt och turkos, jag är väldigt svag för sånt.
– Jag med, skrattade Nina och doppade pudervippan i en jätteburk mörkt beigefärgat puder som doftade nejliktvål.
Mikael Hamilton strök tätt förbi henne och viskade: ”Du vet att det blir vi två till slut, varför inte genast?” Det gav Nina lust att bevisa motsatsen. Hon närmade sig Beatrice Klinge, som var modeskribent på Dagens Nyheter. Beatrice hade besökt Lao-Tse-kontoret förra veckan, Nina tyckte att de kände varandra. Annars kände hon inte många i det här sällskapet där alla uppträdde som om de var oerhört nära vänner med varandra.
Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång.
Beatrice stod i dörren mellan köket och vardagsrummet och lyssnade på en diskussion om Marx kvinnosyn. Hon såg uttråkad och ensam ut. Nina hade inte känt igen henne till att börja med. Beatrice hade bytt glasögon, frisyr och klädstil sedan de sågs sist. Hon hade då rakt rött hår och runda tonade glasögon med svarta bågar. Nu hade hon blont hår i lockar, smala glasögon med tunna metallbågar och en jättelik randig herrskjorta med åtdraget rött lackskärp. Benen var långa och svarta, svarta strumpor och svarta lackskor med slejf över vristen.
Nina noterade noga varje detalj i denna klädsel, ända till manschettknapparna i skjortärmarna som bestod av gamla ölkapsyler. Eftersom det var Beatrice Klinge som bar dem behövde ingen fråga sig om det var rätt. Det hon hade på sig var rätt.
– Hur känns det att ha så mycket makt, frågade Nina när hon kom tillräckligt nära.
Beatrice såg undrande ut. Hon tittade åt sidan, som om hon trodde att frågan riktades till någon som stod bredvid henne.
– Som du har, förtydligade Nina. Jag menar, skriva om mode i DN. Det blir du som bestämmer. Du kan avgöra vad som är modet.
Beatrice skrattade.
– Trodde du det? Nej du, jag får bara skriva om dom kläder som finns. Och dom kläder som finns, det är dom som någon annan för ett eller två år sedan utsåg till denna säsongs mode. Du har mera makt än jag. Du kan påverka modet i tillverkningen. Jag får bara säga att jag tycker om det som ni tillverkar.
– Tycker du om det som vi tillverkar?
– Hördu, måste vi prata jobb nu? Jag trodde det här var min fritid.
– Jag bara undrade. Jag menar, om du inte tycker om Lao-Tses kläder, då måste det påverka människor. Och då har du en hel del makt.
– Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång. Jag har själv sett den, fast jag läst i DN att den är skit.
– Menar du att ingen bryr sig om vad som står i tidningen?
– Om du ursäktar, är jag litet trött på den här debatten. Jag får sluta gå på fest, för jag får inte göra annat än förklara och försvara mitt jobb.
– Frågar alla om din makt?
– Nej, men är det inte det så är det något annat. ”Hur kan du skriva om mode i samma ögonblick som amerikanerna dödar tiotusentals människor i Vietnam?” Du vet, du kanske har hört den varianten själv, du jobbar ju också med mode.
– Ja. Fast vi på Lao-Tse är aktiva i kampen, vi gör allt vi hinner och kan för att stödja det vietnamesiska folkets befrielsekamp.
– Ja herregud. Det är en del av er charm.
– Charm?
– Säg er profil då, om det låter bättre. Det är jävligt lämpligt timat, rent kommersiellt. Vietnamrörelsen har nog framtiden för sig. Rätt som det är kan vi komma till polisens häkten och göra modereportage på era kläder. Vad bär de modemedvetna i år? Det tyckte du visst inte var roligt.
– Har du varit i polisens häkte någon gång?
– Nej, lilla vän. Har du?
Lilla vän. Beatrice verkade vara trettiotvå. Sjutton var yngre, men ändå.
– Jag är inte din lilla vän. Nina gick därifrån.
Marit kom genast framstörtande ur en liten folksamling vid
brasan och undrade vad som stod på. Hade Nina grälat med Beatrice?
– Grälade gjorde vi inte. Men när hon börjar kalla mig lilla vän, då står jag inte ut.
– Du vet att det är hemskt känsligt med våra relationer till pressen. Man måste inte alltid säga allt man tycker till somliga apliknande journalister.
– Är hon på USA:s sida i kampen? Hon pratar så konstigt.
– Det kan jag inte tänka mig. Jag har sett henne på en av våra demonstrationer. Hon tror nog att det är moderiktigt att visa sig på våra demonstrationer, hon gör aldrig något som inte är garanterat moderiktigt, det vet du, men det får vi inte bråka med henne om.
En grupp konstnärer satt på golvet, slarvigt klädda och rufsiga i håret. Det gick ett rykte om att någon av dem rökte hasch och journalisterna syntes vibrera med näsborrarna för att uppfatta lukten.
Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.
När Nina gick för att skaffa mat och vin i köket hörde hon hur Jill Alsten från Damernas Värld med överlägset tonfall förklarade att i New York rökte alla människor hasch, det var väl inget märkvärdigt. Här i Stockholm är det märkvärdigt, tänkte Nina, men hon sa inget. Hon ville inte verka oerfaren. I dörren krockade hon med Mikael som fångade henne i sina långa armar och höll henne fast.
– Nu har jag dig. Kom så dansar vi.
Han drog henne med sig ut på den del av golvet som röjts ren från mattor och möbler. De dansande höll rejäla avstånd och rörde sig inte som par utan som solouppvisningar. Det var inget för nybörjare, här dansade folk som var anställda i Oscarsbaletten.
De enda som höll om varandra var Hanna och Fredrik Ekberg. Där var det desto fastare tag. Fredriks kraftiga händer höll Hannas skinkor i ett stadigt grepp. Det där skulle inte jag heller gilla om jag var Tomas, tänkte Nina, men i detsamma ck hon syn på Tomas som halvlåg på golvet inne i ett hörn av rummet i armarna på en mycket vacker kvinna. Han hade ena handen instoppad innanför hennes blus.
Nina såg sig om. Det verkade hon vara ensam om. Alla var upptagna av sig själva. Mikael grep en drink från en bricka. Tomatjuice såg det ut som. När hon druckit halva talade han om att det var vodka i.
– Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.
– Det skulle inte jag vilja.
– Jag skulle bara vilja se dig spänna av någon timme. Du är spänd som en stålfjäder hela tiden. Uppför dig litet mänskligt. Här är du bland vänner.
– Tack – tack, sa Nina och kände sig egendomligt illa till mods. Var det här hennes vänner? Människorna verkade alltmer upplösta, ansiktena alltmer flytande. Antingen var de alla fulla eller också var det hon som började få sin synskärpa upplöst av vodkan.
Han höll hårt om henne och hon följde med. Varför skulle hon hålla emot. Hon lät sig kramas, hon höll om honom och smekte hans rygg medan de dansade vidare. Hon blundade, hon ville inte veta om någon såg på dem.
Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom.
När hon öppnade ögonen fick hon ett intryck av att alla höll på att klä av sig. En man med yvigt rött hår dansade med bar överkropp och Fredrik Ekberg hade skjortan uppknäppt till midjan och landets hårigaste bröst blottat en halv meter från Nina. Hon kunde inte låta bli att sträcka ut en hand och smeka honom lätt över pälsen. Han var mycket lång, han stannade av i dansen och tittade häpen ner mot hennes hand. Snabbt grep han tag i den och höll den fast.
– Oh-la-la. Jag släpper er aldrig, mademoiselle, hur är edert namn, vill ni följa mig hem?
Då kom Marit åter uppdykande ur ingenting. Allt var väl så länge Nina odelat ägnade sig åt Mikael. Marit tog resolut och skilde Nina från Fredrik Ekberg och framhöll viskande i Ninas öra att Hanna inte skulle tycka om att någon annan uppvaktade Fredrik.
– Jag uppvaktade honom inte, invände Nina. Han bara stod där med sitt håriga bröst, jag bara sträckte ut handen.
– Gör inte det igen. Det blir bara trassel på kontoret efteråt. Det tar nog snart slut mellan Hanna och honom, då får du smeka hans håriga bröst hur mycket du vill för mig. Jag måste gå och trösta hans fru. Hon sitter i min säng och gråter. Hon är sjuk.
– Kom så dansar vi, sa Mikael. Det är tur att det finns dans där man kan få hålla om brudarna. Jag tror jag håller på att förälska mig i dig. Det känns redan tomt i mina armar när du inte är där.
– Prata kan du i alla fall.
– Vad menar du med det? Tror du jag är dålig i sängen? Är det någon som har klagat kanske?
Hon kunde inte hålla sig för skratt. Så säker och så osäker. Så orolig och rädd. Hon började uppfatta att han var en människa, det hade hon inte riktigt märkt tidigare.
Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom. Han hade mycket vackra läppar som kysste mjukt och varmt. Han smakade gott. Hans gråblå ögon såg rädda ut när hon tittade rakt in i dem. Han hade stickade långbyxor från Lao-Tse, ett plagg som Rebecca hade stickat på provmaskinen på kontoret. Blekrosa byxor med ränder som gick i spiral längs benen.
– Tycker inte du att det är sexigt med såna här brallor, sa han och flyttade ner hennes hand från ryggen till midjan och litet till, den vilade till slut på hans vänstra skinka där han roade henne genom att växelvis spänna musklerna och slappna av.
Hon smekte honom genom acrylen. De stod stilla nu, han hade dansat in henne i Marits arbetsrum och pressat upp henne mot en vägg. De var inte ensamma, det var alldeles mörkt och det var minst ett vilsedansat par där före dem. Hon smekte honom på ryggsidan, men effekten visade sig på framsidan. I de mjuka byxorna var det nästan som om han stod naken och tryckte sitt stånd mot henne. Hon förde handen längs resåren i midjan.
Han blåste lätt i hennes öra. Han tog ett halvt steg tillbaka för att tillåta hennes hand att röra hans mage. Hon hade halva handen innanför resåren och han viskade att hon var underbar. Hon stack in hela handen närmast hans hud och förde den neråt. Han viskade att han ville ha henne med sig hem. Hon drog ner resåren mitt fram och skymtade i dunklet hans rosafärgade ollon som hon försiktigt drog pekfingret runt. Han ryckte till, steg tillbaka och drog upp byxorna.
Han drog henne tätt intill sig och lyfte henne från golvet och sa att han skulle bära hem henne. Hon svarade att hon tyckte det skulle vara mer praktiskt om de tog taxi. Då tog han henne i handen och rusade till telefonen.
– Jag släpper dig inte, sa han. Jag är rädd att du är en dröm.
Just då kom Marit som av en händelse förbi telefonen och sa med ovanligt nöjd röst:
– Ska ni gå nu? Tack för i kväll, tack för all hjälp. Ha en riktigt skön natt nu.
Klockan var ett när de kom till hans våning. Hon var så trött och berusad att hon la sig i en säng och somnade direkt. Hon visste inte hur länge hon sovit när han väckte henne med te och smörgåsar och vodka. Det var mitt i natten.
– Jag kunde våldtagit dig om jag ville, men jag ville inte störa dig. Nu är jag hungrig. Vill du ha en macka?
De bredde mackor. Han smekte hennes armar och stoppade in en hand under kjolen.
– Du stannar väl här nu? Det är dumt att byta säng mitt i natten.
Det föreföll som om han hade rätt på den punkten. Hans säng var skön, med svala nymanglade lakan.
– Jag visste inte om jag skulle våga byta lakan för din skull. Det kunde verka beräknande. Men jag gjorde det i alla fall.
– Så du räknade med att jag skulle komma hit i natt?
– Jag hoppades.
Hon bet en tugga av det hårda brödet med leverpastej. Hon märkte att hon var mycket hungrig. Sängen var fint bäddad med gula lakan och gula örngott.
Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.
Han hade lagt sig intill henne. De höll om varandra, kysstes, klädde av varandra. Allt var bra. Han la sig ovanpå henne och särade hennes lår så att han kunde komma in i henne. Hon låg stilla och kände sig utanför sig själv. Hon tyckte att hon stod bredvid och såg på.
Hon kände en häftig smärta. Han rörde sig snabbt till en början. Efter en stund gjorde han en eftertänksam paus i rörelsen och såg på henne.
– Vad är det för fel? Är jag för liten?
Hon önskade att han inte pratade så mycket.
– Du har det inte skönt, sa han anklagande och drog sig tillbaka från henne med en suck. Du är för hämmad. Du är rädd för sex. Du kan inte njuta. Det går nog över med åren ska du se.
– Tror du det?
– Brukar det vara så här svårt för dig att komma?
Hon kunde inte förmå sig till den lögn som situationen krävde. ”Did you reach your climax?” klingade Dereks ord inne i hennes huvud. ”My what?” svarade hon därinne. Jag har aldrig någonsin ha någon orgasm, det ville hon inte att han skulle veta, det skulle bekräfta hans teorier om att hon var hämmad. Hämmad var det värsta, det hade hon begripit. Hon ville att han skulle vara nöjd med henne.
Hon la sin hand över hans rosa kuk som genast spratt till och blev större. Han hade en enorm svart hårbuske omkring den. Hon tyckte att hans könsorgan var klädsamt med det svarta lockiga håret som fortsatte in mellan benen och ut över skinkorna. Hans bröst var nästan lika lockigt som Fredrik Ekbergs.
Hon smekte honom i den håriga gången mellan benen och hans stånd blev ännu större. Hans lem doftade svagt av hennes kön. Hon rörde försiktigt med handen vid testiklarna och fortsatte uppåt hela vägen mot ollonet. Det utlöste en okontrollerad explosion. Han drog henne till sig och omfamnade henne hårt.
Hon kände hur hans hjärta slog dubbla slag. Han somnade med armarna om henne efter några minuter. Han vaknade igen efter en liten stund men hon slöt hans ögonlock och hyssjade med fingret över hans mun. Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.
6
När det blev måndag på kontoret, var det genomgång av festen. Vem hade dansat mest med vem och vem hade försvunnit med vem och hur stod det till med Hanna och Fredrik Ekberg och hade Marit sett rätt, när hon tyckte att det såg ut som om Fredrik avvek tillsammans med Beatrice Klinge, efter att först ha sänt hem sin fru i taxi eftersom hon var så dålig?
Hanna svarade fåordigt på frågor om Fredriks försvinnande, Marit hade trä at den italienske filmregissören Giancarlo Nanni, som hade föreslagit att hon skulle rita kläder till hans nästa film som skulle spelas in i samproduktion mellan Svenska Filminstitutet, RAI och Roma film. Det lät något det.
Rebecca konstaterade med ett lugn som förvånade alla att hennes man hade legat med premiärdansösen Vibeke Jong i sovrummets dubbelsäng. När de noga gått igenom vem som tagit vem på brösten, mindes de plötsligt Nina. Hon hade njutit av att höra dem i början. Det var just detta som hon hade drömt om, att få sitta med i det riktiga livet.
Men ju längre de talade, desto mer fick hon en känsla av att det inte alls var olikt andra samtal som hon hört efter fester. De var identiskt samma samtal som efter den hippan när hon var tolv, även om handgreppen var olika. Ju närmare det kom den punkt när hon visste att de skulle vända sig åt hennes håll, desto mindre blev hennes intresse.
– Var han bra i sängen?
Det hörde hon som en återkommande fråga i de erotiska förvecklingar som diskuterades runt omkring henne.
– Nu måste Nina berätta hur det var med Mikael, sa Marit.
– Det var väl bra.
Alla runt bordet skrattade.
– Väl bra? Vad betyder det? Det var det minst entusiastiska jag nånsin hört! Så illa kan det ändå inte ha varit. Mikael är en mycket förstående älskare, tycker jag.
Det var Rebecca som yttrade sig och tonen var bestämd. Nina kände sig omtumlad. Det var en främmande modell för henne, människor som både gjorde det och talade om det.
– Du vill inte prata om det? Var det så illa?
– Jag har inte sagt att det var illa.
– Men hur var det då?
– Bra.
– Jamen mer! Mer exakt?
– Du behöver inte berätta något alls om du inte vill, sa Hanna. Men alla är nyfikna, eftersom Mikael slog vad med Mats om att han skulle få dig i säng antingen under eller efter festen. Dom vill veta vem som vann vadet.
– Då får dom väl fråga Mikael, sa Nina.
Det ringde samtidigt i båda telefonerna och hon räddade sig genom att gå och svara. Problem med sömnaden igen och nu ville fabriken meddela att det var fullbokat så det fanns ingen möjlighet att sy upp ersättningsplagg i det nya och starkare tyg som Lao-Tse önskade. Och fabriken tänkte inte gå med på någon skuld till skadan, ekonomiska krav skulle helt tillbakavisas. Hon överlämnade luren till Marit som blev blekare under samtalets gång.
– Nu vill jag gå ut och äta lunch, sa Marit när hon lagt på luren. Men jag har lovat min faster att hon skulle få komma upp och prova ut ett par plagg ur förra årets provkollektion. Kan du hålla ställningarna här om vi går på Rendez-Vous? Du kan låta henne titta på dom reklamerade klänningarna också, om det finns något som tilltalar henne. Där ligger prislistan. Du tar emot och skriver ett kvitto.
När de hade gått satte sig Nina vid fönstret mot Strömmen och bara tittade. Det ångade i det öppna vattnet. Solljuset gjorde diset självlysande. Isflaken gled sakta.
I fickan hade hon ett brev från Svein i Stavanger. Hon tog ut hans tunna brev ur det bruna kuvertet från Norsk Rikskringkasting och läste det igen.
”Nina” började det. Inte ens kära Nina.
”Jeg kommer till Stockholm om sju uker för att sälja fyrskeppet. Jeg har fått tillbud om jobben som chef för radions utrikesredaktion och det kan jeg ikke tacke nej till. Jeg har gitt opp planen på att låta bogsera fyrskeppet till Stavanger. Jeg har tänkt mycket på dig. Jeg syns ikke att vi avslutade det vi hade. Du bara försvann. Jeg skulle gärna vilja trä a dig kvelden den femtonde februar. Om du kunde komma ville det glede meg meget. Jeg håller på att bli helt norsk igen. Jeg skulle vilje förklara vad jeg tror hände när du gav dig iväg. Varför jeg bar mig så enfal- digt åt. Hoppas inget har frusit sönder på Oskarsgrundet, jeg har hört att vintern varit kempekald i Stockholm. Hvis du ikke är där klockan sju antar jeg att du inte kommer. Din vän Svein.”
Fanns det några tecken på att han trots allt fortfarande älska- de henne? Nej. Din vän, det var allt.
Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.
Marits faster var en liten rund dam med blont hår som stod som en sky runt ansiktet. Nina hjälpte henne att leta fram de kläder som fanns i storlek fyrtiotvå, eller om det kanske skulle vara fyrtiofyra.
Efter att ha sett fastern inklämd i några fyrtiotvåor var Nina övertygad om att fyrtiofyra var bäst, men fastern själv höll på fyrtiotvå. Hon tyckte mest om tvärrandiga klänningar som satt hårt åt. De runda låren växte på bredden av det vågiga bandet som löpte tvärs över kroppen, men fastern hade fäst sig just vid Vågen och just i den färgen, ettrigt gul med den ena gröna vågen över bysten och den andra över låret.
Nina kunde inte säga emot. Det var hennes uppgift att sälja, inte att predika sin mening om en fasters klädsmak. Ni ser dubbelt så bred och kort ut, ville hon säga, men hörde i stället sin egen röst instämma i alla fasterns lovord över klänningen som missklädde henne så fruktansvärt.
– Ja, färgen är verkligen underbar.
– Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.
– Att gult inte skulle passa blonda, nej, det har jag inte hört. Det är väl bara en fördom.
Fastern köpte tre klänningar som alla såg lika maskeradaktigt egendomliga ut på hennes kropp och ett par smala långbyxor som hörde till. Hon köpte dessutom två cerisrosa av de reklamerade. De hade djup urringning och kort ärm och ck den blekrosa fasterhyn att se violett och blåfläckig ut.
– Det kommer att bli vackert till sommaren när hyn är brun, försäkrade Nina. Hon skrev kvitton och kände sig nöjd och samtidigt inte nöjd. Hon tyckte att hon hade lurat på en faster fem klänningar av vilka hon inte borde ha köpt någon. Fastern hade säkert råd, ändå kändes det konstigt. Precis som hon själv absolut inte ville bli behandlad när hon köpte kläder, hade hon nu behandlat sin första kund. Men när de tre cheferna kom tillbaks från lunchen var de nöjda.
– Vad gjorde du med min faster, hon som hade tänkt köpa högst två klänningar, undrade Marit leende.
Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden.
Klockan halv tre kom Jill Alsten upp för att titta på den nya kollektionen. Hon fick ett glas sherry, ostbågar och ett informationsblad om årets kläder: de skulle passa ihop med fjolårets kläder, och många modeller fanns kvar, så att den som förälskat sig i något favoritplagg skulle kunna finna det än en gång.
– Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden. Kanske tidningen Vi kan vara intresserad av att presentera er präktiga repris på fjolårets framgång, men det är absolut ingenting för Damernas Värld. Vi är en nyhetstidning.
Medan hon så utdömde alla deras mödor, stod hon vänd mot det runda stället där de visade kläderna hängde på sina galgar och bläddrade intresserat i dem. Marit kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn när Jill tog fram en blekt aprikosfärgad klänning med smala ränder i violett, höll den framför sig mot spegeln och sa:
– Ganska klädsam. Vacker mot hyn. Kan jag få den?
– Du får den för etthundrasexton kronor, det är vårt pris. I affären kommer den att kosta etthundrasjuttio.
– Ni har väl pressrabatt?
– Hur mycket skulle det vara?
– Många erfarna firmor har pressexemplar av de mest omtyckta kläderna.
– Det har inte vi, sa Marit och hennes röst blev vass.
– Etthundrasexton, femtio procent på det, femtioåtta?
– Jag tror inte vi har någon pressrabatt alls, sa Marit.
– Det är nog ganska oklokt av er, sa Jill och hängde motvilligt tillbaks sitt fynd. Jag hade faktiskt tänkt låna med mig några plagg för fotografering, men jag tror jag ändrade mig.
– Det kanske är lika bra det, förra säsongens fotograferingsplagg från er fick vi aldrig tillbaka.
– Det var egendomligt. Och ni efterlyste dom inte hos redaktionen heller?
– Inte sedan vi sett era medarbetare bära dom på stan.
– Det var väl bra reklam för er. Tänk på att ni behöver all press ni kan få, flickor.
Jill stod i ytterdörren och vinkade med handen bakvänd. Hon log ett strålande leende och stängde själv efter sig.
– Jävla förbannade apmara, sa Marit och tog stöd mot skrivbordet.
– Det heter satmara, sa Hanna.
– Satapa, jävla helvetes förbannade satapa, viskade Marit sammanbitet och tyst.
– Där rök hela Åhlén och Åkerlund i ett enda huj, sa Rebecca. Husmodern, Vecko-Revyn, Idun-Veckojournalen.
– Och Vi kommer inte att göra något, för KF:s inköpare ringde i morse och sa att dom kommer inte att köpa ett enda plagg.
– Vad har det med tidningen att göra, undrade Nina.
– KF äger Vi. Där står mycket om kläder, men bara om sådana som tillverkas av KF eller säljs i Konsum.
– KF:s inköpare, var det den där sura gubben som satt och såg tjurig ut i fredags, frågade Nina.
– Just han. Han sitter där i sin grå kostym och låtsas veta vad landets kvinnor vill ha för kläder. Mina egna åsikter är helt ointressanta, sa han igår, jag gör en strikt saklig bedömning. Den här kollektionen passar inte in i årets modebild. Jag försökte förklara att det är precis det som är poängen, att folk ska kunna köpa något annat än årets modebild, att man ska ha ett annorlunda urval och en möjlighet för kunderna att frigöra sig från modediktaturen. Vilken diktatur, frågade han upprört. Välj era ord fröken lilla, diktatur är ett farligt ord.
– Att han vågar kalla dig för lilla fröken, sa Nina.
– Alla under femtio är nog lilla fröken för honom, suckade Marit.
– Lao-Tse borde ha egna affärer, som Marimekko, sa Nina. Så slapp ni det här med inköpare och sura journalister.
– Det har varit en tanke. Vi diskuterade det från början och beslöt oss för att inte satsa på den linjen. Egna affärer blir alltid en exklusiv angelägenhet för ett privilegierat fåtal. Vi ville sälja våra kläder överallt där människor handlar. Vanliga människor, arbetarklassen. Helst ville vi sälja genom Epa och Tempo, men dom kommer inte ens hit och tittar. KF kom åtminstone hit.
– Jag tror vi måste ompröva våra tankar på den punkten, sa Hanna. Vi klarar inte en säsong till som säljer lika dåligt som den här ser ut att göra.
Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?
Medan de fortsatte sin bekymrade diskussion om framtiden ringde Beatrice Klinge. Hon hade en stark och kvittrande röst som spreds från telefonluren ut i rummet om man avlägsnade luren en centimeter från örat. De hörde alla hennes inställsamma och skräckinjagande pärlskratt.
– Hallå tjejer! Hur har ni det? Är det nån idé att beställa tid för en visning eller ska vi ta fjolårets bilder i tidningen? Ryktet går att ni inte alls har några nyheter att komma med.
– Du kanske vill komma hit och bilda dig en egen uppfattning? Du är välkommen i så fall, svarade Hanna artigt.
– Så du tycker att det är värt besväret? Jag är ju hemskt upptagen, vet du. Nej hördu, jag bara skämtar, det begriper du väl. Ni tål väl litet skoj, va? Ni får inte ta er själva för allvarligt. Jag kommer i morgon, ska vi säga klockan två?
De sa klockan två. Fortsatte det så här skulle inte en klänning säljas och de som eventuellt såldes skulle inte efterfrågas i affärerna för ingen skulle veta att det fanns några nya Lao-Tse-klänningar. Ekonomin tillät ingen annonsering, de hade räknat med samma vänliga bemötande från modejournalisterna som förra året och dessutom annonser från butikerna som köpte.
– Om Beatrice Klinge väljer ut något plagg som hon vill ha med pressrabatt, så säg att rabatten är hundra procent och slå in paketet fint, sa Hanna när hon lagt på luren.
– Ska vi verkligen gå med på sånt! Rena mutor! Marit var upprörd. Om dom inte gillar våra kläder kan vi väl inte köpa dom med en klänning.
– Det verkar gå bra, efter vad jag sett hittills, sa Hanna. Och kan man komma någon vart med så billiga mutor som hundrasexton kronor får man väl ta chansen. Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?
– Jag undrar vad Marx skulle säga om ett sånt resonemang, sa Marit.
– Uppriktigt sagt ger jag katten i Marx. Ska vi överleva eller inte? Marx bryr sig säkert inte om så här små firmor i vilket fall. Dessutom är han död.
Alla började skratta.
– Här får du lära dig affärslivets hårda verklighet, Nina, sa Hanna undervisande. Du har det på sätt och vis bättre än vi. Du kan bli arbetslös om vi går omkull men då får du ett nytt jobb för vi ger dig ett jättefint betyg. Men vi får betala av våra förbannade skulder halva livet.
– Alltihop är marknadsekonomins fel, sa Marit. Om man brydde sig om vad människorna behövde istället för vad som ger mest vinst, då skulle det se annorlunda ut.
– Jag kan köpa en stor presentask med choklad som vi kan ge Beatrice Klinge tillsammans med hennes favoritklänning, så att hon verkligen känner att vi bryr oss om henne, föreslog Nina.
– Jag hör att du genast förstår vad det hela går ut på, skrattade Hanna. Dock tror jag att det skulle uppfattas som en överdrift. Man ska muta med försiktighet.
– Var har du lärt dig så mycket om hur man mutar, undrade Marit.
– Här. Och när jag skulle sälja mina bildvävar. Ett vedervärdigt smilande inför alla som man visste hade pengar. Herregud vad man har bockat och skrapat med foten inför direktörer och ambassadörer och disponenter och kapitalister med tusen titlar.
– Och landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen, glöm inte dom, la Marit till. Och Statens Konstråd.
Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.
Statens Konstråd. Skoldirektionen. Nina tappade intresset för diskussionen och lät istället blicken glida över chefernas skrivbord. De såg olika ut, minst sagt. Marits skrivbord hade en decimetertjock beläggning av räkningar och tygprover och utländska modetidningar och böcker om socialismen och böcker om kvinnofrågan och en ljusblå storförpackning handbalsam från apoteket.
När Marit skulle rita något, grävde hon sig inte fram till den vitlackerade skivan som var skrivbordet, utan hon ordnade om litet bland bråten, så att det bildades ett jämnt underlag för hennes arbete.
På golvet stod hennes stora tygväska. Ingen bar omkring så mycket bagage som Marit. Idag innehöll väskan en flaska tysk fruktsaft att dricka till lunchen, ett praktverk om orientaliska mattor där det fanns fantastiska mönster att inspireras av, en bunt med veckans Gnistan som hon och Rebecca skulle sälja vid Luma-fabriken i Hammarbyhamnen i morgon bitti, tre gröna äpplen att äta under dagen, ett par extra strumpor, eftersom man måste ha hela strumpor när man skulle till banken, två par rena trosor, ett par präktiga och ett par sexiga, huvudvärkspulver, plåster, sax, säkerhetsnålar, tamponger och smink för modefotografering.
Nina var mycket tilltalad av det lätt kaotiska i Marits framtoning. Det var Marit som stod henne när- mast och det var Marit som hade tagit dit henne.
– Ska man aldrig komma längre än så här i livet? Ska man alltid behöva stå med mössan i hand inför klassfienden, frågade Rebecca bortifrån sitt skrivbord. Det syntes inte heller under alla papper. Somliga papper hade ljusbruna ringar av kaffekoppen som Rebecca nästan jämt hade bredvid sig när hon jobbade. Det konstiga var att hon själv ögonblickligen hittade det hon sökte och inte tappade bort några papper.
– Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.
– Ändå känns det precis likadant att smila in sig hos dom, svarade Rebecca. Och dom ser på pricken likadana ut.
– Folkets representanter kommer sällan själva från arbetar- klassen, försökte Hanna förklara.
Det skrivbord hon satt vid skilde sig från de andras. Det var blankt. Hanna var ordentlig och tyckte om ordning. Det som hon just arbetade med låg i en prydlig hög vid bordsskivans kant. Pennorna låg nyvässade i en rak rad. I en glasburk stod rengjorda och torra penslar.
– Hur vet man att landstingets inköpsnämnd och Statens Konstråd representerar arbetarklassen, frågade Nina.
– Dom är valda, därför vet man det, sa Hanna.
– Men hur väljer folket Statens Konstråd?
– Det kan jag inte svara på. Men konsten hängs inte i privata kapitalisthem utan på offentliga institutioner där vanliga människor har en chans att se den.
De måste avsluta diskussionen. Det var dags att stänga kontoret för dagen. Ute var det mörkt. Telefonen ringde. Alla fyra spände sig. Rebecca svarade.
– Lao-Tse, yes. Really? Oh yes. Hon stapplade på orden. Really, yes, really. We will.
Det var engelsmännen. En beställning på artonhundrasextio klänningar. Fantastiskt!
Fortsättning följer…
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr