Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 3

5

Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger.

Mats och Marit uppträdde som ett alldeles nyförälskat par, de kunde knappt passera varandra vid spisen utan att smeksamt dra en hand någonstans över den andras kropp. De talade med milda och glada röster och delade naturligt på arbetet. Det som behövde göras gjordes och det som de inte själva hann, bad de Nina om hjälp med. Hon fick skära gurka i långa stavar som skulle vattnas ur och läggas i yoghurt, det hade Marit lärt sig i Grekland. Nina hade kommit tidigt. Förberedelserna var ofta det bästa med en fest.

På väggarna i detta hem hängde riktiga tavlor. Konstnärerna hade hon inte hört talas om. Öjvind Fahlström, Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Lena Svedberg. En del var tavlor med politiskt innehåll som hon inte hann studera närmare, andra var obegripliga vid en första blick.

Hon hackade valnötter att strö över fruktsalladen och vispade grädde. Nog skulle alla bli mätta, det fanns massor med mat och vin. Mats nynnade på en sång av Bob Dylan. Och han tyckte bäst om att arbeta med korsdrag genom köket, både fönstret och ytterdörren öppna.

Den som först anlände var fotografen Mikael Hamilton. Han såg inte förvånad ut över att finna Nina här.

– Hej, sa han. Jag har hört att man kan få hjälpa till i köket här. Vad kan jag göra?

– Fråga Mats, jag tror det mesta är gjort nu.

– Perfekt timing alltså. Då kan jag underhålla dig medan du gör färdigt ditt arbete. Kan jag servera litet vin kanske?

– Nej tack, jag ska gå och göra mig i ordning.

– Jag hjälper gärna till att göra dig i ordning, sa Mikael.

– Jag tror inte att du kan måla mina ögon, sa hon och försvann upp i Marits sovrum. Där hade hon lagt sina festkläder på sängen. Hon hade lånat en klänning från Lao-Tse. Mönstret hette Kvisten. Färgen var ärtgrön med vita kvistar. Till den hade hon ljusgröna strumpor och vita lackskor.

Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna.

På festen skulle hon få träffa många människor som hon hade läst om i skvallerspalterna och på kultursidorna. Journalister, författare, skådespelare. Mest såg hon fram emot att få träffa chefen för Moderna Museet, Fredrik Ekberg. De enda som hon inte skulle få träffa var Marie-Louise och Danne, för de hade blivit utvalda att få resa till Kina. De förberedde sig för resan. De var på Kinaseminarium varje veckända fram till resan.

Marit kom för att byta om och måla sina ögon. Hon målade med penna, Nina målade med pensel. Det kändes som att vara tolv år och bjuden på livets första hippa.

Marit målade naglarna. Hon hade en röd behå med spetsmönstrade kupor och röda små trosor som lyste fram under strumpbyxorna. Det kändes spännande att sitta halvnaken tillsammans med en vuxen kvinna som behandlade henne som en jämlike.

– Det är kärvt mellan Hanna och Tomas, sa Marit när hon klev i klänningen, en av de Lao-Tse-modeller som bara fanns som provplagg. Detta var provplagget och det satt tätt runt kroppen, allt syntes genom den mjuka stickningen. Färgen var också här den ärtgröna, men med ett mönster av vita trianglar utströdda oregelbundet här och där.

– Du vet, Hanna har ju ha ett förhållande med Fredrik Ekberg som Tomas inte står ut med. Han har såna ägandebegär, Tomas. Mats bråkade inte alls när jag hade ett förhållande med Fredrik. Fredrik är en fantastisk älskare. Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna. Det skulle Mats också.

Nina insöp dessa förtroliga meddelanden och försökte att inte röra en min. Hon trodde att den korrekta reaktionen var en av upphöjd oberördhet.

– Hur många killar har du ha ? Utom Ingvar och Svein?

– Några stycken, svarade Nina undvikande.

– Ja herregud, ditt privatliv är naturligtvis din ensak. Jag vill bara att du ska slippa vara ensam. Världen är ju full av sexiga killar och vänta inte på den rätte, pröva dig fram så är det större chans att du hittar honom till slut.

– Kanske det.

De koncentrerade sig på sminkningen och samtalet dog ut. Marits nattduksbord översvämmades av väldoftande burkar och askor.

– Jag tycker det är skitkul med smink, förklarade Marit med ett stänk av ursäktande i rösten. Vi rödhåriga, som är vita i ansiktet året om och har små, grå grisögon, vi behöver litet extra färg. Nya läppstift med pärlemorglans, nya ögonskuggor i grönt och turkos, jag är väldigt svag för sånt.

– Jag med, skrattade Nina och doppade pudervippan i en jätteburk mörkt beigefärgat puder som doftade nejliktvål.

Mikael Hamilton strök tätt förbi henne och viskade: ”Du vet att det blir vi två till slut, varför inte genast?” Det gav Nina lust att bevisa motsatsen. Hon närmade sig Beatrice Klinge, som var modeskribent på Dagens Nyheter. Beatrice hade besökt Lao-Tse-kontoret förra veckan, Nina tyckte att de kände varandra. Annars kände hon inte många i det här sällskapet där alla uppträdde som om de var oerhört nära vänner med varandra.

Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång.

Beatrice stod i dörren mellan köket och vardagsrummet och lyssnade på en diskussion om Marx kvinnosyn. Hon såg uttråkad och ensam ut. Nina hade inte känt igen henne till att börja med. Beatrice hade bytt glasögon, frisyr och klädstil sedan de sågs sist. Hon hade då rakt rött hår och runda tonade glasögon med svarta bågar. Nu hade hon blont hår i lockar, smala glasögon med tunna metallbågar och en jättelik randig herrskjorta med åtdraget rött lackskärp. Benen var långa och svarta, svarta strumpor och svarta lackskor med slejf över vristen.

Nina noterade noga varje detalj i denna klädsel, ända till manschettknapparna i skjortärmarna som bestod av gamla ölkapsyler. Eftersom det var Beatrice Klinge som bar dem behövde ingen fråga sig om det var rätt. Det hon hade på sig var rätt.

– Hur känns det att ha så mycket makt, frågade Nina när hon kom tillräckligt nära.

Beatrice såg undrande ut. Hon tittade åt sidan, som om hon trodde att frågan riktades till någon som stod bredvid henne.

– Som du har, förtydligade Nina. Jag menar, skriva om mode i DN. Det blir du som bestämmer. Du kan avgöra vad som är modet.

Beatrice skrattade.

– Trodde du det? Nej du, jag får bara skriva om dom kläder som finns. Och dom kläder som finns, det är dom som någon annan för ett eller två år sedan utsåg till denna säsongs mode. Du har mera makt än jag. Du kan påverka modet i tillverkningen. Jag får bara säga att jag tycker om det som ni tillverkar.

– Tycker du om det som vi tillverkar?

– Hördu, måste vi prata jobb nu? Jag trodde det här var min fritid.

– Jag bara undrade. Jag menar, om du inte tycker om Lao-Tses kläder, då måste det påverka människor. Och då har du en hel del makt.

– Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång. Jag har själv sett den, fast jag läst i DN att den är skit.

– Menar du att ingen bryr sig om vad som står i tidningen?

– Om du ursäktar, är jag litet trött på den här debatten. Jag får sluta gå på fest, för jag får inte göra annat än förklara och försvara mitt jobb.

– Frågar alla om din makt?

– Nej, men är det inte det så är det något annat. ”Hur kan du skriva om mode i samma ögonblick som amerikanerna dödar tiotusentals människor i Vietnam?” Du vet, du kanske har hört den varianten själv, du jobbar ju också med mode.

– Ja. Fast vi på Lao-Tse är aktiva i kampen, vi gör allt vi hinner och kan för att stödja det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

– Ja herregud. Det är en del av er charm.

– Charm?
– Säg er profil då, om det låter bättre. Det är jävligt lämpligt timat, rent kommersiellt. Vietnamrörelsen har nog framtiden för sig. Rätt som det är kan vi komma till polisens häkten och göra modereportage på era kläder. Vad bär de modemedvetna i år? Det tyckte du visst inte var roligt.

– Har du varit i polisens häkte någon gång?

– Nej, lilla vän. Har du?

Lilla vän. Beatrice verkade vara trettiotvå. Sjutton var yngre, men ändå.

– Jag är inte din lilla vän. Nina gick därifrån.

Marit kom genast framstörtande ur en liten folksamling vid

brasan och undrade vad som stod på. Hade Nina grälat med Beatrice?

– Grälade gjorde vi inte. Men när hon börjar kalla mig lilla vän, då står jag inte ut.

– Du vet att det är hemskt känsligt med våra relationer till pressen. Man måste inte alltid säga allt man tycker till somliga apliknande journalister.

– Är hon på USA:s sida i kampen? Hon pratar så konstigt.

– Det kan jag inte tänka mig. Jag har sett henne på en av våra demonstrationer. Hon tror nog att det är moderiktigt att visa sig på våra demonstrationer, hon gör aldrig något som inte är garanterat moderiktigt, det vet du, men det får vi inte bråka med henne om.

En grupp konstnärer satt på golvet, slarvigt klädda och rufsiga i håret. Det gick ett rykte om att någon av dem rökte hasch och journalisterna syntes vibrera med näsborrarna för att uppfatta lukten.

Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

När Nina gick för att skaffa mat och vin i köket hörde hon hur Jill Alsten från Damernas Värld med överlägset tonfall förklarade att i New York rökte alla människor hasch, det var väl inget märkvärdigt. Här i Stockholm är det märkvärdigt, tänkte Nina, men hon sa inget. Hon ville inte verka oerfaren. I dörren krockade hon med Mikael som fångade henne i sina långa armar och höll henne fast.

– Nu har jag dig. Kom så dansar vi.

Han drog henne med sig ut på den del av golvet som röjts ren från mattor och möbler. De dansande höll rejäla avstånd och rörde sig inte som par utan som solouppvisningar. Det var inget för nybörjare, här dansade folk som var anställda i Oscarsbaletten.

De enda som höll om varandra var Hanna och Fredrik Ekberg. Där var det desto fastare tag. Fredriks kraftiga händer höll Hannas skinkor i ett stadigt grepp. Det där skulle inte jag heller gilla om jag var Tomas, tänkte Nina, men i detsamma ck hon syn på Tomas som halvlåg på golvet inne i ett hörn av rummet i armarna på en mycket vacker kvinna. Han hade ena handen instoppad innanför hennes blus.

Nina såg sig om. Det verkade hon vara ensam om. Alla var upptagna av sig själva. Mikael grep en drink från en bricka. Tomatjuice såg det ut som. När hon druckit halva talade han om att det var vodka i.

– Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

– Det skulle inte jag vilja.

– Jag skulle bara vilja se dig spänna av någon timme. Du är spänd som en stålfjäder hela tiden. Uppför dig litet mänskligt. Här är du bland vänner.

– Tack – tack, sa Nina och kände sig egendomligt illa till mods. Var det här hennes vänner? Människorna verkade alltmer upplösta, ansiktena alltmer flytande. Antingen var de alla fulla eller också var det hon som började få sin synskärpa upplöst av vodkan.

Han höll hårt om henne och hon följde med. Varför skulle hon hålla emot. Hon lät sig kramas, hon höll om honom och smekte hans rygg medan de dansade vidare. Hon blundade, hon ville inte veta om någon såg på dem.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom.

När hon öppnade ögonen fick hon ett intryck av att alla höll på att klä av sig. En man med yvigt rött hår dansade med bar överkropp och Fredrik Ekberg hade skjortan uppknäppt till midjan och landets hårigaste bröst blottat en halv meter från Nina. Hon kunde inte låta bli att sträcka ut en hand och smeka honom lätt över pälsen. Han var mycket lång, han stannade av i dansen och tittade häpen ner mot hennes hand. Snabbt grep han tag i den och höll den fast.

– Oh-la-la. Jag släpper er aldrig, mademoiselle, hur är edert namn, vill ni följa mig hem?

Då kom Marit åter uppdykande ur ingenting. Allt var väl så länge Nina odelat ägnade sig åt Mikael. Marit tog resolut och skilde Nina från Fredrik Ekberg och framhöll viskande i Ninas öra att Hanna inte skulle tycka om att någon annan uppvaktade Fredrik.

– Jag uppvaktade honom inte, invände Nina. Han bara stod där med sitt håriga bröst, jag bara sträckte ut handen.

– Gör inte det igen. Det blir bara trassel på kontoret efteråt. Det tar nog snart slut mellan Hanna och honom, då får du smeka hans håriga bröst hur mycket du vill för mig. Jag måste gå och trösta hans fru. Hon sitter i min säng och gråter. Hon är sjuk.

– Kom så dansar vi, sa Mikael. Det är tur att det finns dans där man kan få hålla om brudarna. Jag tror jag håller på att förälska mig i dig. Det känns redan tomt i mina armar när du inte är där.

– Prata kan du i alla fall.

– Vad menar du med det? Tror du jag är dålig i sängen? Är det någon som har klagat kanske?

Hon kunde inte hålla sig för skratt. Så säker och så osäker. Så orolig och rädd. Hon började uppfatta att han var en människa, det hade hon inte riktigt märkt tidigare.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom. Han hade mycket vackra läppar som kysste mjukt och varmt. Han smakade gott. Hans gråblå ögon såg rädda ut när hon tittade rakt in i dem. Han hade stickade långbyxor från Lao-Tse, ett plagg som Rebecca hade stickat på provmaskinen på kontoret. Blekrosa byxor med ränder som gick i spiral längs benen.

– Tycker inte du att det är sexigt med såna här brallor, sa han och flyttade ner hennes hand från ryggen till midjan och litet till, den vilade till slut på hans vänstra skinka där han roade henne genom att växelvis spänna musklerna och slappna av.

Hon smekte honom genom acrylen. De stod stilla nu, han hade dansat in henne i Marits arbetsrum och pressat upp henne mot en vägg. De var inte ensamma, det var alldeles mörkt och det var minst ett vilsedansat par där före dem. Hon smekte honom på ryggsidan, men effekten visade sig på framsidan. I de mjuka byxorna var det nästan som om han stod naken och tryckte sitt stånd mot henne. Hon förde handen längs resåren i midjan.

Han blåste lätt i hennes öra. Han tog ett halvt steg tillbaka för att tillåta hennes hand att röra hans mage. Hon hade halva handen innanför resåren och han viskade att hon var underbar. Hon stack in hela handen närmast hans hud och förde den neråt. Han viskade att han ville ha henne med sig hem. Hon drog ner resåren mitt fram och skymtade i dunklet hans rosafärgade ollon som hon försiktigt drog pekfingret runt. Han ryckte till, steg tillbaka och drog upp byxorna.

Han drog henne tätt intill sig och lyfte henne från golvet och sa att han skulle bära hem henne. Hon svarade att hon tyckte det skulle vara mer praktiskt om de tog taxi. Då tog han henne i handen och rusade till telefonen.

– Jag släpper dig inte, sa han. Jag är rädd att du är en dröm.

Just då kom Marit som av en händelse förbi telefonen och sa med ovanligt nöjd röst:

– Ska ni gå nu? Tack för i kväll, tack för all hjälp. Ha en riktigt skön natt nu.

Klockan var ett när de kom till hans våning. Hon var så trött och berusad att hon la sig i en säng och somnade direkt. Hon visste inte hur länge hon sovit när han väckte henne med te och smörgåsar och vodka. Det var mitt i natten.

– Jag kunde våldtagit dig om jag ville, men jag ville inte störa dig. Nu är jag hungrig. Vill du ha en macka?

De bredde mackor. Han smekte hennes armar och stoppade in en hand under kjolen.

– Du stannar väl här nu? Det är dumt att byta säng mitt i natten.

Det föreföll som om han hade rätt på den punkten. Hans säng var skön, med svala nymanglade lakan.

– Jag visste inte om jag skulle våga byta lakan för din skull. Det kunde verka beräknande. Men jag gjorde det i alla fall.

– Så du räknade med att jag skulle komma hit i natt?

– Jag hoppades.

Hon bet en tugga av det hårda brödet med leverpastej. Hon märkte att hon var mycket hungrig. Sängen var fint bäddad med gula lakan och gula örngott.

Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

Han hade lagt sig intill henne. De höll om varandra, kysstes, klädde av varandra. Allt var bra. Han la sig ovanpå henne och särade hennes lår så att han kunde komma in i henne. Hon låg stilla och kände sig utanför sig själv. Hon tyckte att hon stod bredvid och såg på.

Hon kände en häftig smärta. Han rörde sig snabbt till en början. Efter en stund gjorde han en eftertänksam paus i rörelsen och såg på henne.

– Vad är det för fel? Är jag för liten?

Hon önskade att han inte pratade så mycket.

– Du har det inte skönt, sa han anklagande och drog sig tillbaka från henne med en suck. Du är för hämmad. Du är rädd för sex. Du kan inte njuta. Det går nog över med åren ska du se.

– Tror du det?

– Brukar det vara så här svårt för dig att komma?

Hon kunde inte förmå sig till den lögn som situationen krävde. ”Did you reach your climax?” klingade Dereks ord inne i hennes huvud. ”My what?” svarade hon därinne. Jag har aldrig någonsin ha någon orgasm, det ville hon inte att han skulle veta, det skulle bekräfta hans teorier om att hon var hämmad. Hämmad var det värsta, det hade hon begripit. Hon ville att han skulle vara nöjd med henne.

Hon la sin hand över hans rosa kuk som genast spratt till och blev större. Han hade en enorm svart hårbuske omkring den. Hon tyckte att hans könsorgan var klädsamt med det svarta lockiga håret som fortsatte in mellan benen och ut över skinkorna. Hans bröst var nästan lika lockigt som Fredrik Ekbergs.

Hon smekte honom i den håriga gången mellan benen och hans stånd blev ännu större. Hans lem doftade svagt av hennes kön. Hon rörde försiktigt med handen vid testiklarna och fortsatte uppåt hela vägen mot ollonet. Det utlöste en okontrollerad explosion. Han drog henne till sig och omfamnade henne hårt.

Hon kände hur hans hjärta slog dubbla slag. Han somnade med armarna om henne efter några minuter. Han vaknade igen efter en liten stund men hon slöt hans ögonlock och hyssjade med fingret över hans mun. Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

 

6

När det blev måndag på kontoret, var det genomgång av festen. Vem hade dansat mest med vem och vem hade försvunnit med vem och hur stod det till med Hanna och Fredrik Ekberg och hade Marit sett rätt, när hon tyckte att det såg ut som om Fredrik avvek tillsammans med Beatrice Klinge, efter att först ha sänt hem sin fru i taxi eftersom hon var så dålig?

Hanna svarade fåordigt på frågor om Fredriks försvinnande, Marit hade trä at den italienske filmregissören Giancarlo Nanni, som hade föreslagit att hon skulle rita kläder till hans nästa film som skulle spelas in i samproduktion mellan Svenska Filminstitutet, RAI och Roma film. Det lät något det.

Rebecca konstaterade med ett lugn som förvånade alla att hennes man hade legat med premiärdansösen Vibeke Jong i sovrummets dubbelsäng. När de noga gått igenom vem som tagit vem på brösten, mindes de plötsligt Nina. Hon hade njutit av att höra dem i början. Det var just detta som hon hade drömt om, att få sitta med i det riktiga livet.

Men ju längre de talade, desto mer fick hon en känsla av att det inte alls var olikt andra samtal som hon hört efter fester. De var identiskt samma samtal som efter den hippan när hon var tolv, även om handgreppen var olika. Ju närmare det kom den punkt när hon visste att de skulle vända sig åt hennes håll, desto mindre blev hennes intresse.

– Var han bra i sängen?

Det hörde hon som en återkommande fråga i de erotiska förvecklingar som diskuterades runt omkring henne.

– Nu måste Nina berätta hur det var med Mikael, sa Marit.

– Det var väl bra.

Alla runt bordet skrattade.

– Väl bra? Vad betyder det? Det var det minst entusiastiska jag nånsin hört! Så illa kan det ändå inte ha varit. Mikael är en mycket förstående älskare, tycker jag.

Det var Rebecca som yttrade sig och tonen var bestämd. Nina kände sig omtumlad. Det var en främmande modell för henne, människor som både gjorde det och talade om det.

– Du vill inte prata om det? Var det så illa?

– Jag har inte sagt att det var illa.

– Men hur var det då?

– Bra.

– Jamen mer! Mer exakt?

– Du behöver inte berätta något alls om du inte vill, sa Hanna. Men alla är nyfikna, eftersom Mikael slog vad med Mats om att han skulle få dig i säng antingen under eller efter festen. Dom vill veta vem som vann vadet.

– Då får dom väl fråga Mikael, sa Nina.

Det ringde samtidigt i båda telefonerna och hon räddade sig genom att gå och svara. Problem med sömnaden igen och nu ville fabriken meddela att det var fullbokat så det fanns ingen möjlighet att sy upp ersättningsplagg i det nya och starkare tyg som Lao-Tse önskade. Och fabriken tänkte inte gå med på någon skuld till skadan, ekonomiska krav skulle helt tillbakavisas. Hon överlämnade luren till Marit som blev blekare under samtalets gång.

– Nu vill jag gå ut och äta lunch, sa Marit när hon lagt på luren. Men jag har lovat min faster att hon skulle få komma upp och prova ut ett par plagg ur förra årets provkollektion. Kan du hålla ställningarna här om vi går på Rendez-Vous? Du kan låta henne titta på dom reklamerade klänningarna också, om det finns något som tilltalar henne. Där ligger prislistan. Du tar emot och skriver ett kvitto.

När de hade gått satte sig Nina vid fönstret mot Strömmen och bara tittade. Det ångade i det öppna vattnet. Solljuset gjorde diset självlysande. Isflaken gled sakta.

I fickan hade hon ett brev från Svein i Stavanger. Hon tog ut hans tunna brev ur det bruna kuvertet från Norsk Rikskringkasting och läste det igen.

”Nina” började det. Inte ens kära Nina.

”Jeg kommer till Stockholm om sju uker för att sälja fyrskeppet. Jeg har fått tillbud om jobben som chef för radions utrikesredaktion och det kan jeg ikke tacke nej till. Jeg har gitt opp planen på att låta bogsera fyrskeppet till Stavanger. Jeg har tänkt mycket på dig. Jeg syns ikke att vi avslutade det vi hade. Du bara försvann. Jeg skulle gärna vilja trä a dig kvelden den femtonde februar. Om du kunde komma ville det glede meg meget. Jeg håller på att bli helt norsk igen. Jeg skulle vilje förklara vad jeg tror hände när du gav dig iväg. Varför jeg bar mig så enfal- digt åt. Hoppas inget har frusit sönder på Oskarsgrundet, jeg har hört att vintern varit kempekald i Stockholm. Hvis du ikke är där klockan sju antar jeg att du inte kommer. Din vän Svein.”

Fanns det några tecken på att han trots allt fortfarande älska- de henne? Nej. Din vän, det var allt.

Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

Marits faster var en liten rund dam med blont hår som stod som en sky runt ansiktet. Nina hjälpte henne att leta fram de kläder som fanns i storlek fyrtiotvå, eller om det kanske skulle vara fyrtiofyra.

Efter att ha sett fastern inklämd i några fyrtiotvåor var Nina övertygad om att fyrtiofyra var bäst, men fastern själv höll på fyrtiotvå. Hon tyckte mest om tvärrandiga klänningar som satt hårt åt. De runda låren växte på bredden av det vågiga bandet som löpte tvärs över kroppen, men fastern hade fäst sig just vid Vågen och just i den färgen, ettrigt gul med den ena gröna vågen över bysten och den andra över låret.

Nina kunde inte säga emot. Det var hennes uppgift att sälja, inte att predika sin mening om en fasters klädsmak. Ni ser dubbelt så bred och kort ut, ville hon säga, men hörde i stället sin egen röst instämma i alla fasterns lovord över klänningen som missklädde henne så fruktansvärt.

– Ja, färgen är verkligen underbar.

– Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

– Att gult inte skulle passa blonda, nej, det har jag inte hört. Det är väl bara en fördom.

Fastern köpte tre klänningar som alla såg lika maskeradaktigt egendomliga ut på hennes kropp och ett par smala långbyxor som hörde till. Hon köpte dessutom två cerisrosa av de reklamerade. De hade djup urringning och kort ärm och ck den blekrosa fasterhyn att se violett och blåfläckig ut.

– Det kommer att bli vackert till sommaren när hyn är brun, försäkrade Nina. Hon skrev kvitton och kände sig nöjd och samtidigt inte nöjd. Hon tyckte att hon hade lurat på en faster fem klänningar av vilka hon inte borde ha köpt någon. Fastern hade säkert råd, ändå kändes det konstigt. Precis som hon själv absolut inte ville bli behandlad när hon köpte kläder, hade hon nu behandlat sin första kund. Men när de tre cheferna kom tillbaks från lunchen var de nöjda.

– Vad gjorde du med min faster, hon som hade tänkt köpa högst två klänningar, undrade Marit leende.

Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden.

Klockan halv tre kom Jill Alsten upp för att titta på den nya kollektionen. Hon fick ett glas sherry, ostbågar och ett informationsblad om årets kläder: de skulle passa ihop med fjolårets kläder, och många modeller fanns kvar, så att den som förälskat sig i något favoritplagg skulle kunna finna det än en gång.

– Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden. Kanske tidningen Vi kan vara intresserad av att presentera er präktiga repris på fjolårets framgång, men det är absolut ingenting för Damernas Värld. Vi är en nyhetstidning.

Medan hon så utdömde alla deras mödor, stod hon vänd mot det runda stället där de visade kläderna hängde på sina galgar och bläddrade intresserat i dem. Marit kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn när Jill tog fram en blekt aprikosfärgad klänning med smala ränder i violett, höll den framför sig mot spegeln och sa:

– Ganska klädsam. Vacker mot hyn. Kan jag få den?

– Du får den för etthundrasexton kronor, det är vårt pris. I affären kommer den att kosta etthundrasjuttio.

– Ni har väl pressrabatt?

– Hur mycket skulle det vara?

– Många erfarna firmor har pressexemplar av de mest omtyckta kläderna.

– Det har inte vi, sa Marit och hennes röst blev vass.

– Etthundrasexton, femtio procent på det, femtioåtta?

– Jag tror inte vi har någon pressrabatt alls, sa Marit.

– Det är nog ganska oklokt av er, sa Jill och hängde motvilligt tillbaks sitt fynd. Jag hade faktiskt tänkt låna med mig några plagg för fotografering, men jag tror jag ändrade mig.

– Det kanske är lika bra det, förra säsongens fotograferingsplagg från er fick vi aldrig tillbaka.

– Det var egendomligt. Och ni efterlyste dom inte hos redaktionen heller?

– Inte sedan vi sett era medarbetare bära dom på stan.

– Det var väl bra reklam för er. Tänk på att ni behöver all press ni kan få, flickor.

Jill stod i ytterdörren och vinkade med handen bakvänd. Hon log ett strålande leende och stängde själv efter sig.

– Jävla förbannade apmara, sa Marit och tog stöd mot skrivbordet.

– Det heter satmara, sa Hanna.

– Satapa, jävla helvetes förbannade satapa, viskade Marit sammanbitet och tyst.

– Där rök hela Åhlén och Åkerlund i ett enda huj, sa Rebecca. Husmodern, Vecko-Revyn, Idun-Veckojournalen.

– Och Vi kommer inte att göra något, för KF:s inköpare ringde i morse och sa att dom kommer inte att köpa ett enda plagg.

– Vad har det med tidningen att göra, undrade Nina.

– KF äger Vi. Där står mycket om kläder, men bara om sådana som tillverkas av KF eller säljs i Konsum.

– KF:s inköpare, var det den där sura gubben som satt och såg tjurig ut i fredags, frågade Nina.

– Just han. Han sitter där i sin grå kostym och låtsas veta vad landets kvinnor vill ha för kläder. Mina egna åsikter är helt ointressanta, sa han igår, jag gör en strikt saklig bedömning. Den här kollektionen passar inte in i årets modebild. Jag försökte förklara att det är precis det som är poängen, att folk ska kunna köpa något annat än årets modebild, att man ska ha ett annorlunda urval och en möjlighet för kunderna att frigöra sig från modediktaturen. Vilken diktatur, frågade han upprört. Välj era ord fröken lilla, diktatur är ett farligt ord.

– Att han vågar kalla dig för lilla fröken, sa Nina.

– Alla under femtio är nog lilla fröken för honom, suckade Marit.

– Lao-Tse borde ha egna affärer, som Marimekko, sa Nina. Så slapp ni det här med inköpare och sura journalister.

– Det har varit en tanke. Vi diskuterade det från början och beslöt oss för att inte satsa på den linjen. Egna affärer blir alltid en exklusiv angelägenhet för ett privilegierat fåtal. Vi ville sälja våra kläder överallt där människor handlar. Vanliga människor, arbetarklassen. Helst ville vi sälja genom Epa och Tempo, men dom kommer inte ens hit och tittar. KF kom åtminstone hit.

– Jag tror vi måste ompröva våra tankar på den punkten, sa Hanna. Vi klarar inte en säsong till som säljer lika dåligt som den här ser ut att göra.

Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

Medan de fortsatte sin bekymrade diskussion om framtiden ringde Beatrice Klinge. Hon hade en stark och kvittrande röst som spreds från telefonluren ut i rummet om man avlägsnade luren en centimeter från örat. De hörde alla hennes inställsamma och skräckinjagande pärlskratt.

– Hallå tjejer! Hur har ni det? Är det nån idé att beställa tid för en visning eller ska vi ta fjolårets bilder i tidningen? Ryktet går att ni inte alls har några nyheter att komma med.

– Du kanske vill komma hit och bilda dig en egen uppfattning? Du är välkommen i så fall, svarade Hanna artigt.

– Så du tycker att det är värt besväret? Jag är ju hemskt upptagen, vet du. Nej hördu, jag bara skämtar, det begriper du väl. Ni tål väl litet skoj, va? Ni får inte ta er själva för allvarligt. Jag kommer i morgon, ska vi säga klockan två?

De sa klockan två. Fortsatte det så här skulle inte en klänning säljas och de som eventuellt såldes skulle inte efterfrågas i affärerna för ingen skulle veta att det fanns några nya Lao-Tse-klänningar. Ekonomin tillät ingen annonsering, de hade räknat med samma vänliga bemötande från modejournalisterna som förra året och dessutom annonser från butikerna som köpte.

– Om Beatrice Klinge väljer ut något plagg som hon vill ha med pressrabatt, så säg att rabatten är hundra procent och slå in paketet fint, sa Hanna när hon lagt på luren.

– Ska vi verkligen gå med på sånt! Rena mutor! Marit var upprörd. Om dom inte gillar våra kläder kan vi väl inte köpa dom med en klänning.

– Det verkar gå bra, efter vad jag sett hittills, sa Hanna. Och kan man komma någon vart med så billiga mutor som hundrasexton kronor får man väl ta chansen. Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

– Jag undrar vad Marx skulle säga om ett sånt resonemang, sa Marit.

– Uppriktigt sagt ger jag katten i Marx. Ska vi överleva eller inte? Marx bryr sig säkert inte om så här små firmor i vilket fall. Dessutom är han död.

Alla började skratta.

– Här får du lära dig affärslivets hårda verklighet, Nina, sa Hanna undervisande. Du har det på sätt och vis bättre än vi. Du kan bli arbetslös om vi går omkull men då får du ett nytt jobb för vi ger dig ett jättefint betyg. Men vi får betala av våra förbannade skulder halva livet.

– Alltihop är marknadsekonomins fel, sa Marit. Om man brydde sig om vad människorna behövde istället för vad som ger mest vinst, då skulle det se annorlunda ut.

– Jag kan köpa en stor presentask med choklad som vi kan ge Beatrice Klinge tillsammans med hennes favoritklänning, så att hon verkligen känner att vi bryr oss om henne, föreslog Nina.

– Jag hör att du genast förstår vad det hela går ut på, skrattade Hanna. Dock tror jag att det skulle uppfattas som en överdrift. Man ska muta med försiktighet.

– Var har du lärt dig så mycket om hur man mutar, undrade Marit.

– Här. Och när jag skulle sälja mina bildvävar. Ett vedervärdigt smilande inför alla som man visste hade pengar. Herregud vad man har bockat och skrapat med foten inför direktörer och ambassadörer och disponenter och kapitalister med tusen titlar.

– Och landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen, glöm inte dom, la Marit till. Och Statens Konstråd.

Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

Statens Konstråd. Skoldirektionen. Nina tappade intresset för diskussionen och lät istället blicken glida över chefernas skrivbord. De såg olika ut, minst sagt. Marits skrivbord hade en decimetertjock beläggning av räkningar och tygprover och utländska modetidningar och böcker om socialismen och böcker om kvinnofrågan och en ljusblå storförpackning handbalsam från apoteket.

När Marit skulle rita något, grävde hon sig inte fram till den vitlackerade skivan som var skrivbordet, utan hon ordnade om litet bland bråten, så att det bildades ett jämnt underlag för hennes arbete.

På golvet stod hennes stora tygväska. Ingen bar omkring så mycket bagage som Marit. Idag innehöll väskan en flaska tysk fruktsaft att dricka till lunchen, ett praktverk om orientaliska mattor där det fanns fantastiska mönster att inspireras av, en bunt med veckans Gnistan som hon och Rebecca skulle sälja vid Luma-fabriken i Hammarbyhamnen i morgon bitti, tre gröna äpplen att äta under dagen, ett par extra strumpor, eftersom man måste ha hela strumpor när man skulle till banken, två par rena trosor, ett par präktiga och ett par sexiga, huvudvärkspulver, plåster, sax, säkerhetsnålar, tamponger och smink för modefotografering.

Nina var mycket tilltalad av det lätt kaotiska i Marits framtoning. Det var Marit som stod henne när- mast och det var Marit som hade tagit dit henne.

– Ska man aldrig komma längre än så här i livet? Ska man alltid behöva stå med mössan i hand inför klassfienden, frågade Rebecca bortifrån sitt skrivbord. Det syntes inte heller under alla papper. Somliga papper hade ljusbruna ringar av kaffekoppen som Rebecca nästan jämt hade bredvid sig när hon jobbade. Det konstiga var att hon själv ögonblickligen hittade det hon sökte och inte tappade bort några papper.

– Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

– Ändå känns det precis likadant att smila in sig hos dom, svarade Rebecca. Och dom ser på pricken likadana ut.

– Folkets representanter kommer sällan själva från arbetar- klassen, försökte Hanna förklara.

Det skrivbord hon satt vid skilde sig från de andras. Det var blankt. Hanna var ordentlig och tyckte om ordning. Det som hon just arbetade med låg i en prydlig hög vid bordsskivans kant. Pennorna låg nyvässade i en rak rad. I en glasburk stod rengjorda och torra penslar.

– Hur vet man att landstingets inköpsnämnd och Statens Konstråd representerar arbetarklassen, frågade Nina.

– Dom är valda, därför vet man det, sa Hanna.

– Men hur väljer folket Statens Konstråd?

– Det kan jag inte svara på. Men konsten hängs inte i privata kapitalisthem utan på offentliga institutioner där vanliga människor har en chans att se den.

De måste avsluta diskussionen. Det var dags att stänga kontoret för dagen. Ute var det mörkt. Telefonen ringde. Alla fyra spände sig. Rebecca svarade.

– Lao-Tse, yes. Really? Oh yes. Hon stapplade på orden. Really, yes, really. We will.

Det var engelsmännen. En beställning på artonhundrasextio klänningar. Fantastiskt!

Fortsättning följer…

Publicerad
23 hours sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad