Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 4

7

Isen på Nybroviken var vit med svarta vattenhål där ljusens spegelglitter skymtade. Sjuan gled fram i tystnaden. Det blev tyst när snön föll, även om allt brusade på som vanligt. Snön var som ett dämptäcke över staden, brukade Svein säga.

Nina svettades fast det var kallt. Hon hade försökt göra sig vacker, men inte så att det skulle märkas. Hon hade håret i mittbena som cheferna på Lao-Tse föredrog, inte sidbenat som han tyckte mest om. Hon var angelägen om att det skulle synas att hon var äldre nu.

När spårvagnen svängde upp i vändslingan, kom hon på att detta var första gången hon tänkte på ett år som något som hade ett slut. Det var nittonhundrasextiosju, men därefter skulle det bli nittonhundrasextioåtta. Hon tog det som ett tecken, ett bland många på att hon nu var vuxen.

Vägen till Biskopsudden var precis densamma som den januaridagen när hon kom med sina saker för att flytta in i Sveins fyrskepp. Lukten av brända kakor kom som vanligt från Konsums bageri på andra sidan vattnet.

Det flaxade spöklikt av lösslitna presenningar kring några stora segelbåtar. Men på Oskarsgrundet lyste alla fönster. Hon knackade och öppnade dörren. Det första som mötte henne var lukten av Sveins franska cigaretter. Det var i alla fall en sak hon sluppit. Den franska röken som stack i näsan och fastnade i håret.

Där stod han halvvägs upp i trappan. Han hade bara en tunn skjorta på sig. Värmen fungerade. Han sa hej.

Hon blev stående. Det verkade egendomligt att säga hej. Hej. Som till vem som helst. Hon ville inte låtsas som om hon hade längtat efter honom. Det hade hon inte heller gjort, sedan hon började jobba. Hon hade inte hunnit. Men det var annorlunda att se honom, levande.

– Roligt att du ville komma, sa han. Rösten var hans och ändå främmande. Ska du inte komma in?

Hon kunde blivit stående om inte taxen kommit upphoppande. Taxen var sig lik. Oskar hoppade och gnydde kring hennes ben.

– Oskar har saknat dig, sa Svein.

Du då, ville hon säga. Men allt verkade så konstigt plötsligt. Allt var som vanligt, det var som om hon kommit hem äntligen, hon ville sätta sig ner och storgråta och berätta allt som hänt, om sin stora ensamhet och längtan, om sitt nya jobb och hur bra allt gick.

Men hon uppfattade ett skal runt Svein. Han hade inte kommit hem. För honom var det tvärtom. Han var bortrest. Hemma var nu Norge. Skalet var hans nya liv. Hans nya kärlek? Hon tyckte att hon såg den, påtagligt som kläder runt hans kropp.

– Jag är glad att du ville komma. Jag vill på något vis avsluta mitt svenska liv. Jag kunde ha sålt båten utan att träffa dig. Men du var en del av Oskarsgrundet. Jag blev kvar här ett helt år extra för din skull.

– För min skull?

Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

Hon kom sig äntligen för med att ta av ytterkläderna. Han tog hennes hand och förde henne nedför trappan. Där stod middagsbordet dukat med levande ljus och ett kuvert på vardera sidan, ett markerat avstånd. Kunde vi inte äta middag i sängen som förr, ville hon säga, men inget som hon ville säga passade.

– Varsågod och sitt. Jag hade ju ingen mat här, så du får välja mellan följande från NK:s delikatessavdelning.

Han kom in med en bricka med italiensk soltorkad skinka, gyllengul mogen lantbrie, finskt rågbröd, brötchen, tomater, vindruvor, mörk choklad. Och rött vin.

– Hela middagen i ett så att säga, så slipper jag springa upp och ner mellan köket och salongen. Jag ska ha visning här i morgon, kan nog vara bra att undvika matos. Du är tyst i kväll, Nina.

–Ja.

– Jag förstår det.

– Jaså.

– Kan du inte berätta vad som hänt sen sist?

Hon berättade och han skrattade.

– Jag tror du är idealisk på det där kontoret. Jag ber att få gratulera. Om du är kvar där ett år släpper dom dig aldrig sen, du kommer att göra dig oumbärlig.

– Du har alltid trott på mig. Du tror att jag kan klara vad som helst.

– Inte vad som helst. Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

– I vilket fall är det roligt. Man känner att man behövs.

De enades om att det är viktigt att känna att man behövs. Nina tyckte att de konverserade. Hon sa ingenting som hon inte kunde ha sagt till mormor i Skagen. Mormor skulle också ha varit road.

– Varför ville du ha hit mig, sa hon till slut och sköt undan alla delikatesserna. Ingenting smakade. Hon läppjade på vinet som var för kallt.

– Jag tyckte att du borde veta vad det var som hände. Jag kunde ju ha ringt eller kommit och hämtat dig i Solna. Jag visste var du fanns, men jag flyttade till Norge. Det som jag ville att du skulle veta, det var att jag hade bestämt redan för två år sedan att jag skulle flytta hem igen. Jag hade inte alls tänkt bo här förra vintern. Men det blir inte alltid som man tänker. Plötsligt kom du.

– Du menar att jag aldrig borde ha flyttat hit?

– Nej! Det menar jag inte. Det var en underbar tid.

– Det är klart, så här efteråt kan jag förstå om du tycker att jag borde ha frågat vad du tyckte, innan jag flyttade hit. Men jag ville vara säker på att det var jag själv som bestämde att jag skulle flytta. Jag hade inte en tanke på att du inte skulle bli glad.

– Jag blev glad! Fantastiskt glad. Om du hade frågat hade jag sagt ja, det hade inte gjort någon skillnad. Men att jag var halvvägs in i Norge, det var inte ditt fel. Jag grubblade hit och dit över hur jag skulle göra. Hvis jeg måtte ombestemme meg. Om jag skulle bestämma mig för att stanna i Sverige för gott. Jag kände det som att det var tid att välja. Jag hade rest så mycket. Jag saknade mitt land. Det tror jag att du kan förstå, du är väldigt fäst vid ditt land, ikke?

– Landet? Var det någon människa?

– Egentlig ikke.

– Men?

– Det är en nu. Men det var inte det jag ville prata om. Det var ikke sån den gangen.

– Varför talade du aldrig med mig om att du ville flytta till

Norge? Jag kanske hade flyttat med?

– Det var delvis det jag inte ville. Här har du ett eget liv, egna vänner, egna kanaler ut i livet. Där har du ingenting, du skulle bli beroende av mig, ungefär som din mamma blev beroende av din pappa, när hon flyttade hit. Det trodde jag inte vår kärlek skulle tåla. Du vet att du är ytterst känslig på den punkten. Du vill veta att du klarar dig själv. Det är din personlighet och det tycker jag om, men du måste nog vara äldre och starkare för att klara att bli så beroende av en man som du skulle bli som ny i hans hemland. Jag såg ingen vettig lösning, jag visste inte hur jag skulle kunna tala med dig och jag tänkte till slut att jag blir väl kvar i Sverige då. Men jag har aldrig helt trivts i Sverige. Ska jag bo utomlands föredrar jag något rejält, Rom eller så. Svenskar är rasister, även overfor normen.

I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen.

Det blev tyst. Oskar hoppade upp i Ninas knä. Han rullade ihop sin mjuka varma kropp och somnade. Ett av ljusen brann ut. Det började lukta slutbränd veke.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon till slut.

– Det var så att jag tänkte att jag skulle ta ett kortare jobb hemma och skjuta upp beslutet ännu en tid. Och då kom den där kvällen. Ja, när jag slog dig. Jag var hemsk.

– Det var jag också.

– Ja, men jag var äldst, så jag borde ha varit förståndigare. Vårt förhållande byggde på att jag fångade upp dina svängningar, att jag var säker och lugn och jämnade ut dina upp- och nerkänslor, dina föräldrars också för den delen. Vårt förhållande byggde på att jag höll ihop det. När jag har tänkt på det sen, tror jag att jag slog dig för att jag ville ha iväg dig, att jag hoppades att du skulle åka din väg. Jag skulle aldrig ha kunnat säga det.

– Så det var inte jag som lämnade dig, utan du som lämnade mig ?

– Jag tror att det kan ha varit så.

– Jag var i alla fall precis lika vansinnigt ledsen den första tiden som om det var du som övergivit mig. Jag kände mig ensammast i världen och gjorde ingenting, bara grät och sov. Marie-Louise blev orolig, hon kom och hämtade mig till slut och genom Danne ordnade hon platsen på Lao-Tse.

– Men du är inte ledsen längre?

– Nu hinner jag inte. Jag jobbar och det är bra.

– Och alla killar uppvaktar dig, slåss om dig?

– Någon uppvaktar mig.

– Var försiktig. Du är så ung.

– Tack för upplysningen. Jag har aldrig känt mig så gammal som i kväll. Jag började känna mig vuxen på vägen hit.

– Hur känns det då?

– Precis som att vara barn, fast äldre.

De började skratta. Ljuslågorna flämtade i skrattluften. Hon sträckte ut sin hand över delikatessbrickan.

– Jag har sällan känt mig så barnslig som i kväll, sa Svein och bar ut brickan. Han kom tillbaks med snabbkaffe i pulverform och hett vatten i en kastrull.

– Jag var så bestämd, sa han. Håll det kort och så affärsmässigt det går. Börja inte om igen från början. Och så kommer du. Jag skulle vilja fråga dig en sak. Du får säga nej. Vi kan inte börja om. Men jag skulle önska att jag fick behålla dig här i natt. Nu när du ändå är här? Skulle han som uppvaktar dig bli arg?

– Han vet inget om dig. Han finns inte på det sättet. Du vet, jag vill vara oberoende, det sa du nyss. Jag ska fråga mig vad jag tycker. Jag vet inte om jag vill. Jag kommer bara att börja gråta.

– Det gör inget i så fall.

– Varför kan vi inte börja om?

– Du vill inte. Du vill inte flytta till Norge och jag vill inte bo i Sverige.

– Det är sant. I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen. Jag tror att ni norrmän går klädda i lusekoftor och isbjörnsfällar. På sommaren är ni klädda i ryggsäckar, inte sant?

– Stannar du här i natt?

– Men varför kan vi inte börja om? Det kan inte bara vara länderna. Det finns massor med människor som lever ihop i åratal fast de är från olika länder. Det måste vara något annat.

– Ja. Det är det.

– Säg det då.

– Björg och jag ska ha barn.

Nina blundade. Hon hade velat stänga öronen men det var lättare att stänga ögonen.

– Det var inte precis planerat.

– Hur gammal är hon?

– Tjugosju.

– Björg? Kan man heta Björk i förnamn? Vet hon om mig?

– Inte att du är här i kväll.

– Vad vet hon?

– Inte något särskilt på det hela taget. Att det har funnits andra kvinnor i mitt liv före henne, det vet hon förstås, men just inte mer. Måste vi tala om henne?

– Helst inte. Men när hon nu finns.

– Om jag kan glömma henne, borde du kunna.

– Jag vet inte om jag vill försöka. Syns det något?

Han såg sig frågande omkring, först på hennes ansikte och sedan lät han blicken avsöka rummet omkring henne.

– Jag menade inte på mig, jag menade på henne. Syns det att hon är med barn?

– Spelar det någon roll?

– Kanske.

– Det syns inte mycket. Hon är i fjärde månaden.

– Om jag ville ligga med dig i kväll, då skulle du göra det fast hon väntar ditt barn?

– Hon skulle aldrig få veta något.

– Hon kunde märka det på dig.

– Det tror jag inte.

– Då är ni inte så nära varandra som du och jag var. Vi märkte allt. Åtminstone märkte du allt som hände med mig. Ibland trodde jag att du kände genom luften vad jag tänkte.

– Du var rädd för att jag skulle hindra dig från att älska tusen andra häftiga typer som kom i din väg. Men nu gör jag inte det. Jag skulle bara vilja hindra en enda sak. Att du går härifrån i kväll.

Hon visste att det inte kunde vara mycket tid kvar innan den sista sjuan gick mot innerstaden. Hon tyckte inte om att åka ensam hem på natten. Hon hade inte pengar så det räckte till en taxi hem, men det visste inte Svein.

– Kan vi inte gå en promenad med Oskar medan vi funderar på saken, föreslog hon.

Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

De klädde sig varmt och kopplade Oskar. När de klev över relingen såg hon skylten. Till salu. När de kom in på land och gick längs stranden såg hon att det satt en större skylt i ett av fönstren i fyrtornet. Till salu.

De gick mot Manillaskolan som var vacker i mörkret, när den dystra beigegrå färgen flöt ihop med naturen, inramad av den ljusa snön, som var så nyfallen att kanterna fortfarande var rundade. Det lyste på andra våningsplanet, ett blåvitt lysrörsljus mitt i natten.

– Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

– Hur kan du veta det?

– Jag bara gissar, men det är säkert sant. Vem annars skulle ösa på med så mycket ljus mitt i natten. Det är utlänningarna som håller landet rent, de smyger omkring på nätterna så att ingen ska märka dem och fejar och putsar och gnider så att allt ska vara skinande och nyputsat när originalsvenskarna stiger upp i ottan.

– Du tycker sämre om oss sen du flyttade hem?

– Jag bara berättar för dig hur det är. Många av dessa utlänningar är högt utbildade. På Sveriges Radio kom jag att prata med en städare från Ungern som hade varit advokat. Jag satt där och klippte på natten, för alla klipprum var bokade på dagarna. Vi utlänningar, vi möts om nätterna vet du. När svenskarna sover får vi trä a varandra.

– Inte kan väl en advokat bli städare? Nina försökte föreställa sig Marits pappa som städare i Ungern. Det gick inte.

– En ungersk advokat kan i alla fall inte bli advokat i Sverige, så mycket är säkert.

– Det är en bra sak med mode. Det kan man jobba med var som helst.

– Du menar var som helst utom i Norge?

Hon svarade inte. De gick in mot berget och Oskar rullade runt i snön och hoppade och fräste och fnyste.

Hon fick snö i skorna och började frysa om fötterna. Hon hade inte klätt sig för utflykter i naturen.

– Jag tror i alla fall att det är bäst att jag åker hem, sa hon när de närmade sig hållplatsen där ingen spårvagn syntes.

– Då går jag med en bit neråt Djurgårdsvägen tills du får tag på en taxi.

– Men min väska. Väskan ligger kvar på Oskarsgrundet.

– En klok väska.

– Väskor är inte kloka. Dom tänker inte.

– I så fall är det någon som tänker åt dom.

– Jag har i alla fall inga taxipengar.

– Det har däremot jag. Jag vill inte ha dig kvar här av tvång.

Du kan få pengar till taxi. Du vet att jag vill ha dig kvar, men om du stannar måste det vara för att du vill det också.

– Jag skulle vilja slippa säga att jag vill det.

– Varför det?

– Jag tänker på Björg.

– Gör inte det.

– Det är lätt för dig att säga. Tänk om jag var hon.

– Men du är inte hon. Hon vet inget om oss.

Snön knarrade där de gick. Hon la armen om hans midja.

Det kändes säkert med alla dessa kläder mellan kropparna. Han böjde sig fram och kysste hennes panna helt lätt. Hon stoppade in sin vänstra hand i hans rockficka.

De kom in i värmen. I spegeln syntes deras ansikten. Kinderna var äppelröda och de hade frost i håret. Svein hade frost i ögonfransarna. Han böjde sig ner och speglade sig tätt intill Ninas ansikte.

– Man kunde sälja oss som julkort, sa han.

Han slog armarna om henne precis under brösten. Hon såg hans ansikte i spegeln, en bit ovanför hennes. Mot hennes rygg rörde sig hans stånd och hon blev generad, hon kände sig naken fast de båda var påklädda.

– Herregud vad du är ung, ropade han och kramade henne hårdare.

– Vad har det med saken att göra?

– Antagligen något. Men antagligen är du lika underbar om tjugo år.

– Ja, antagligen. Det är ju du. Du är ju nästan tjugo år äldre. Varför kan du inte bo här med mig hela livet?

Han var sysselsatt med att knäppa upp hennes blus i spegeln. Det var svårare än att knäppa upp en blus utan spegel. Hon blundade. Han tog av blusen och lät den falla på golvet, det kunde hon höra.

Han stoppade in en hand i varje kupa och höll hårt om brösten inne i den svarta behån som var alldeles genomskinlig. Hon hade köpt den efter den första gången hon gått mannekäng på Lao-Tse. Hon vågade inte vara utan behå som Pernilla men hon ville ha en som var sexigare än de stela vita bomullsmodellerna som tålde vittvätt och höll i hundra år och som utvalts av mamma Maj.

Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch.

När Nina öppnade ögonen tyckte hon sig se en pornografisk film i hallspegeln. De stora manshänderna och bröstvårtorna syntes genom det tunna svarta tyget. Mannen böjde ner huvudet mot kvinnans öra och stoppade in en tunga. Han blundade, då vågade hon titta. Hon hade ett par stickade långbyxor från Lao-Tse med resår i midjan och han flyttade ena handen från brösten och stoppade ner den innanför hennes byxor.

Hon njöt, men hon började också frysa. När han såg upp möttes deras blickar i spegeln och de vände sig mot varandra. Hon försvann in i hans platta kropp medan hon höll hårt om honom.

– Kom, viskade han. Det drar från dörren.

Han drog henne med sig ner till den stora sängen, där det inte fanns några lakan. Detta var hans sista natt på fyrskeppet. Han hade inte tyckt att det var lönt att bädda med lakan. Han hade tänkt sova i sovsäck. Nu stoppade han in Nina under det stora rutiga täcket som legat hopvikt och samlat på sig ett halvt års kyla. Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch. Hon satte sig upp och frågade om han hade en varm tröja att låna ut.

Det hade han, en riktig lusekofte av rent ylle som kliade mot huden. Men det var en yttre värme, den inuti kroppen ville inte komma tillbaka lika lätt. Han la sig själv under täcket och huttrade.

– Någon måste värma upp det. Det gör Oskar och jag. Så kan du komma inunder om en liten stund.

Hon tänkte på Björg.

– Vad tänker du på, frågade han.

– Inget särskilt.

– Jaså på det.

– Det är litet kallt i den här sängen.

– Jag går och hämtar konjak.

– Jag skulle hellre vilja ha varm choklad.

– Beklagar, men det har jag ingen. Konjaken är kvar sen i somras.

Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

Han reste sig och försvann. Hon prövade om han hunnit värma sängen. Det var i alla fall varmt nere vid fötterna, där hon kunde luta fotsulorna mot taxen. När Svein kom tillbaka hade han knäppt skjortan och kammat sig. Han hade två glas och erbjöd henne det ena medan han slog sig ner på sängkanten.

– Jag tycker du ska sova här i sängen, så går jag och lägger mig i soffan, sa han.

Hon såg förvånad ut.

– Jag bär mig enfaldigt åt. Jag borde inte ha bett dig komma. Jag har längtat efter dig så förfärligt ibland. Men det är slut och det är bara dumt att låtsas något annat.

Hon såg på honom och tårarna började rinna sakta nerför hennes kinder. Hon menade inte att gråta, de rann på egen hand.

– Är du besviken? Vill du älska med mig i natt?

– Nej. Men att du säger att det är slut. Det vet jag väl! Jag flyttade ju härifrån! Det är bara så sorgligt att vara här igen och veta att det är så slut, slut, slut. Hon kunde knappt tala. Han strök henne över håret.

– Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

– Har du gråtit mycket?

– En hel del.

– För min skull?

– Nej. Sitt här medan jag gråter. Gå inte och lägg dig i soffan.

Han la sig intill henne och hon grät. Hon hade gråtit mycket i sin ensamhet, men den gråt som ingen hörde kunde nästan inte räknas. Hon var ovan vid att leva ensam, ibland trodde hon inte ens att hon levde när hon var ensam. Hon avskydde att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntade på att få höra vad som hänt. När hon slutat gråta, låg de tysta länge och hon var rädd att han skulle resa sig för att gå och sova i soffan.

– Kan du inte sova bredvid mig i alla fall, frågade hon. Precis så här. Inget sex. Bara hålla om mig. Jag tycker om att känna värmen från din kropp.

– Då stannar jag här. Ska vi försöka sova nu? Klockan är över tre. Jag skrev i annonsen att det är visning från klockan tio i morgon, då måste du vara uppe och iväg.

Någon slog med en käpp mot skrovet. Svein tittade på sitt armbandsur. Nio. Han hade satt väckarklockan på åtta men om den hade ringt, hade ingen hört den. Han drog morgonrocken över sina skrynkliga kläder och gick ut. Det var dagens första spekulanter. En familj på två vuxna, tre barn, två hundar och en mormor.

– Vi ska åka till landet och vi ville verkligen se det här fyrskeppet så vi kom litet tidigare. Vi trodde inte att det skulle var någon här eftersom det stod att visningen började tio. Vi tänkte bara se oss om litet. Det går väl bra. Trevlig sak det här. Här finns det gott om plats för en stor familj. Har den motor?

– Nej, den har ingen motor. Varsågoda och se er omkring så ska jag göra mig i ordning, väckarklockan fungerar visst inte. Jag har bott här tillfälligt i natt, annars bor jag numera i Norge.

Nina satt på sängkanten och betraktade sitt förgråtna ansikte i en fickspegel.

– Du måste stiga upp, sa Svein. Dom börjar redan komma. Du kan gå om du vill, annars kan du vara kvar och hjälpa mig med visningen.

– Om Björg får veta att jag var här?

– Då säger vi att du hämtade dina saker. Du har trots allt bott här. Du har rätt att inspektera skeppet innan det blir sålt, så att inget som är ditt försvinner. Skynda dig nu! Det finns hett vatten och tepåsar. Det kanske kommer mycket folk när det börjar redan nu.

– Jag går ut med Oskar, så jag hinner vakna litet, sa hon och drog på sig sina kläder.

Det fanns varmvatten att tvätta sig i och hon tvättade omsorgsfullt ansiktet. Hon gned ögonen som om det röda i huden var smuts som kunde tvättas bort. Det gick inte bort. Hon gav upp. Hon hoppades att ingen som hon kände skulle komma för att köpa ett fyrskepp. Hon och taxen hastade förbi den stora familjen. Hon hörde ända in till stranden deras förtjusta utrop.

Det var snöyra och pinande vind. Om hon stannade ute en stund och gick mot vinden skulle ansiktet bli jämnrött och ögonen skulle inte avvika från resten. Hon tittade ner mot den öppna farleden. Vattnet rörde sig, mörkgrått och ljusgrått i den vita snön.

Oskars lilla kropp försvann när han sprang över diken där snön drivit ihop och han kämpade för att komma upp. Han rullade runt på rygg och hoppade omkring. De måste vända innan hon började frysa ordentligt.

På fyrskeppet lyste det orange och rött ur fönstren. Nya röster hördes i vinden. Nya spekulanter. Fyra bilar stod på parkeringsplatsen.

Svein ropade på henne. Han behövde hjälp. Det behöv- des någon som kunde svara på frågor, någon som kunde visa omkring och någon som kunde hålla tevattnet och snabbkaffet på gång, hett vatten och rena muggar. Alla ville prata. Det var otroligt hur mycket alla ville prata. De ville berätta om sina bostäder och sina båtar och sina planer. Hon räknade till sjutton personer som trängdes i trappan och i köket.

– Jag tycker det är så festligt att åka och titta på hus, sa en liten dam med blekviolett hår, men snabbkaffe, det brukar man sällan få, jag menar, dom flesta serverar riktigt kaffe och rent av någon liten kaka, men det är ju på en båt nu, det är mer primitiv standard.

– Brukar ni köpa hus varje söndag, frågade Svein. Han hade vägarna förbi med ett nyanlänt par som inte alls ville ha kaffe. De ville titta på köket. De hade bråttom. De talade fort. Det ekonomiska var det minsta problemet. Om fyrskeppet var något i deras stil, så kunde de betala allt kontant direkt. Ja, det vill säga i morgon när banken öppnar, förtydligade mannen.

Paret forsade fram genom alla utrymmen och gjorde övriga spekulanter nervösa med sitt högljudda tal om kontanta pengar genast. Den stora familjen som hade kommit först bad Nina notera att de faktiskt hade kommit först och att de krävde att den saken skulle respekteras. De ansåg sig stå först i kön.

– Jag visste inte att det fanns en kö, sa Nina.

– Gör en! Sätt upp en turordning. Det är inte rimligt att den som kommer med alla pengar i fickan ska få skeppet, sa mannen i den stora familjen, som bodde i Täby, i de stora husen mitt i det nybyggda centrumet i Täby, väldigt tråkig miljö, så visst behövde hans familj något på sin fritid och visst var ett fyrskepp idealet, de kunde kanske flytta in och bo hela året, min fru älskar att bo primitivt, sa mannen medan frun var tyst.

– Det är fint att bo här på vintern också, försäkrade Nina.

– Flytväst dygnet runt på ungarna, nej vet du vad, jag tycker nog att du låter fantasin skena iväg med dig, sa frun som visade sig heta Inga-Britt och var en tämligen förbittrad kvinna.

– Finns det ens en skola här på Djurgården, fräste Inga-Britt.

– Det är klart det finns en skola, sa Nina. Det bor ju folk här. Det är underbart att bo här, man bor som på landet fast det är mitt i stan.

– Du kanske kan visa mig toalett och tvättrum, sa Inga-Britt och Nina tänkte att inte ville en sån som Inga-Britt någonsin bo med toalett på däck som man måste gå ut genom ytterdörren för att komma till och med ett avlopp som gick rätt ner i sjön. För att inte tala om badkaret med det säregna avloppet som måste pumpas för hand.

– Det måste bli så, när badkaret ligger under vattenytan, för- klarade Nina. Men jag tycker inte alls att ni ska bo här. Ni skulle inte trivas. Det är så många spekulanter här och det kommer säkert någon som uppskattar Oskarsgrundet. Jag förstår inte var- för jag ska gå här och känna mig utskälld för att jag visar dig runt. Du behöver inte titta alls. Kom så går vi in till de andra i köket.

– Jag tror inte jag har blivit så oförskämt bemött någon gång när vi har tittat på hus, sa Inga-Britt upprört. Den här unga damen tror tydligen att hela världen står i kö för att köpa en fallfärdig båt. Det är hemskt mycket e ersatt underhåll här, se bara på räcket, en nedsättning med tio, tjugo procent vore inte orimlig, det är min bestämda mening.

– Men det är bara att åka härifrån till nästa fyrskepp, svarade Nina.

– Kom nu barn! Per, nu åker vi, nu har jag fått nog av snäsigt bemötande.

De ersattes av två nya familjer med fem nya barn och en farfar. Nina tog hand om den ena, Svein om den andra, de gick upp i fyrlyktan och ut på däck och in på toaletten och ner i salongen och sovrummet och de stora oinredda utrymmena i fören och pannrummet och maskinrummet.

Nina fick en känsla av att de flesta inte en sekund reflekterade på att köpa något fyrskepp. De var på söndagsutflykt och vad kunde passa bättre än att gå ombord på ett riktigt fyrskepp, det var något att ta med barnen på.

– Ska vi börja ta inträde, sa hon till Svein när de möttes i trappan ledande var sin besöksgrupp.

– Jag tror hon är såld redan, viskade han. Kan du visa den här familjen hur el och telefon fungerar?

– Den här vägen. Hon visade ut över däcket och in på bryggan. Här, pekade hon och böjde sig ner och visade under bryggan. Här löper el- och teleledningen in till klubbhuset där vid stranden. Det brukar fungera för det mesta, utom när någon gör fast båten ovanligt klumpigt och rycker av trådarna.

– Åh, sa mamman förtjust. Är inte det här vad du alltid har drömt om, Mårten? Min man är läkare och måste kunna nås på telefon. Kan man ringa till klubbhuset när telefonledningen går av?

– Javisst, svarade Nina. I samma stund kom hon ihåg att klubbhuset inte var bemannat på vintern. Men på vintern var det å andra sidan ingen som slet av telefonledningen.

– Ja, det är ju viktigt för honom att ha tillfälle till rekreation så här nära stan, han får inte befinna sig för långt bort, när han har bakjour.

– Oskarsgrundet kan dessutom flyttas, sa Nina. Ni kan bogsera den vartsomhelst, granne med sjukhuset om ni vill, det är en stor fördel.

Hon hade glömt att hon var rödgråten. Hon hade glömt natten och avskedet. Hon pratade och pratade, som om hon hade procent på försäljningssumman.

Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

Nya bilar stannade på parkeringen. Nya familjer kom strömmande över bryggan. Snön hade slutat falla och sikten hade klarnat. Den entusiastiska läkarfamiljen hette Kernell. Mårten och Mimmi. Mimmi hade redan bestämt sig. Hon bjöd över, sa hon.

– Vad ni än har blivit erbjudna bjuder jag över. Vi vill ha det här fyrskeppet, mer än någon annan. Vi ska ha det.

Nina undrade hur det förhöll sig med kölistan som familjen med pengar i morgon hade ställt sig på. Herr Kernell tog sig åt plånboksfickan.

– Det är lika bra att vi gör upp genast. Vi vill lägga en rejäl handpenning.

Nina visste inte hur man gjorde. Hon hade inte sålt något fyrskepp förut. Mårten Kernell viftade diskret med en tiotusenlapp. Det vill säga, hon trodde att det var en tiotusenlapp, eftersom det inte var en hundralapp och inte en tusenlapp, utan större. Hon tog med familjen Kernell in till Svein och fortsatte själv att visa fyrskeppet för hans spekulanter.

Det var den kritiska och gnälliga sorten som inledde med att säga:

– Jag blev verkligen besviken, man fick den uppfattningen av annonsen att det gick att bo här.

– Det går bra.

– Men så primitivt. För er ungdomar kanske, men för riktiga människor är det otänkbart. Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

– Det är bara att reparera.

– Skulle den inte vara beboelig i befintligt skick kanske?

– Det är den. Och sen kan man förbättra genom att reparera.

– Det blir dyrt det. Då får ni nog sänka priset.

– Jag tror att priset redan är höjt, sa Nina. Jag tror helt enkelt att skeppet redan är sålt. Om ni vill klaga kanske ni kan göra det någon annanstans, ni lär aldrig behöva ha några bekymmer med det här fyrskeppet.

Den sura familjen såg fruktansvärt förolämpad ut och avtågade. Att visa upp sådant skräp till försäljning.

Hon började bli matt. Då kom Svein ut med familjen Kernell. Allt är klart, sa han. De tänkte stanna tills hela visningen var över och bekanta sig med skeppet. Nina satte på mer hett vatten och letade fram de sista tepåsarna. Snabbkaffet var slut. Nästa omgång spekulanter kom stormande. Klockan var halv två och visningen skulle pågå till fyra.

– Fyrskeppet är redan sålt, meddelade Mimmi Kernell från sin plats vid köksbordet. Men varsågoda och se er omkring, när ni ändå har kommit hit.

– Det passar oss perfekt, vi hade ändå inte tänkt köpa något fyrskepp. Men man blir nyfiken när man ser annonsen, sa pappan i den nyanlända familjen. Just som han steg in i salongen kom nästa spekulant, en ensam herre av den effektiva köpande sorten som Nina redan lärt sig urskilja. Han frågade först om skeppet var sålt och när skeppet verkligen var sålt steg han inte ens ombord.

– Är det sålt så är det sålt.

– Ska ni inte komma in ändå, när ni är här, sa Mimmi Kernell, som verkade så stolt över sitt nya fyrskepp att hon ville visa upp det för hela världen, särskilt för alla som hade blivit snuvade på konfekten.

– Nej tack, jag har bråttom, sa mannen och ilade tillbaks till sin bil.

När klockan var kvart i fyra räknade Svein ut att sextiofyra personer betittat Oskarsgrundet. Han gav Nina trehundra kronor. Till taxi, förklarade han. Mer än en halv månadslön på Lao- Tse, det blev mycket taxi. Hon behövde pengar och försökte inte dölja det. Jag går nu, sa hon och klappade taxen på pannan. Svein ville att hon skulle stanna tills alla andra hade gått. Då kom det två nya familjer. Visserligen var visningen slut och visserligen var båten såld. Men de krävde ändå att få se den.

– Visa du, sa Nina till Svein. Jag orkar inte mer.

Hon hade plötsligt fått en känsla av att hon skulle börja storgråta när som helst. Hon klädde på sig kappan och halsduken och tog väskan och gick. Hon stod inte ut med tanken på att vara ensam med Svein igen. Då skulle hon aldrig kunna skiljas från honom.

– Nina! Hon hörde hans rop när hon kom i land. Kan du inte komma tillbaka, bara en liten stund?

– Nej. Jag går nu. Ha det så bra i Norge!

Han ropade inte igen. Hon började inte gråta. Det var alldeles mörkt och det snöade igen.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
17 hours sedan
Al-aqsamoskén
Tanvir Mansur har nyligen kommit tillbaka till Sverige efter tre månader som följeslagare på Västbanken. Foto: Privat

Följeslagare på Västbanken: ”Efter vapenvilan blev det ännu svårare”

Läget på Västbanken trappas upp och 40 000 palestinska flyktingar har tvingats från sina hem. Samtidigt har Sverige stoppat stödet till följeslagarprogrammet – Det är en jätterisk, säger Tanvir Mansur, som nyligen kom hem efter att ha varit följeslagare på Västbanken mellan november och februari.

Den 19 januari inleddes vapenvilan i Gaza. Två dagar senare inledde israeliska styrkor operation “Järnmur” på Västbanken. Enligt Unrwa är nu flyktinglägren i Jenin, Tulkarm och Nur Shams på Västbanken nästintill tomma efter att byggnader rivits av israeliska säkerhetsstyrkor.

Enligt Unrwa har rivningarna resulterat i den största tvångsförflyttningen av palestinier på Västbanken sedan kriget 1967. I slutet på februari meddelade Israels försvarsminister Israel Katz att 40 000 palestinier ”evakuerats” från flyktinglägren.

Motståndsrörelse mot vapenvilan

Strax efter att vapenvilan inleddes kom Tanvir Mansur hem från en annan del av Västbanken: Östra Jerusalem.

Han var där som följeslagare tillsammans med det Ekumeniska följeslagareprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. Som följeslagare är man på plats för att bevittna, dokumentera och rapportera om överträdelser mot mänskliga rättigheter.

Boende på i flyktinglägret Nur Shams lämnar sina hem under den israeliska militärens operation i området. Foto: Majdi Mohammed/TT

Följeslagarna är volontärer och av säkerhetsskäl finns det numera inte följeslagare på plats i de norra delarna. Men även i området kring Östra Jerusalem kunde han märka en upptrappning i samband med att vapenvilan inleddes. 

– Det blev fler vägspärrar och hårdare kontroller. Det gör att köerna blir outhärdligt långa. Rörligheten för palestinier var redan svår, men efter vapenvilan blev det ännu svårare.

Dessutom bildades en motståndsrörelse av missnöjda bosättare.

– När vapenvilan signerades skapades det som en motståndsrörelse från israeliska bosättare. Det skickades ut meddelanden från bosättargrupper om att de skulle misshandla palestinier som hämnd för vapenvilan. Folk engagerade i bosättarrörelsen arrangerade också stora protester som blockerade vägar i Jerusalem.

Hårdhänt israelisk polis

Tanvir Mansur fick även träffa familjer till fångar som släppts vid fångutväxlingen.

– För dem betyder det mycket att människor bryr sig. Att människor från olika länder kommer dit och lyssnar på deras historier, vad som ledde till att deras familjemedlem blev tillfångatagen, hur de behandlades i häktet, utan åtal, och också att de var väldigt lyckliga över att träffa sin familjemedlem.

En herde vallar getter i utkanten av Khan al-Ahmar på Västbanken. Foto: Oded Balilty/TT

Iklädd följeslagarvästen stod Tanvir Mansur bland annat utanför en skola i beduinbyn Khan al Ahmar. I höstas, berättar han, att israeliska bosättare byggde en utpost på en kulle nära byn.

– Utposten blockerar vägen för många barn som går kommer till skolan från en annan by. Bosättarna har sagt att de kommer ha sina hundar lösa och att det är barnens fel om de blir bitna, säger Tanvir Mansur. 

Elever och lärare i skolan i Khan al-Ahmar. Foto: Oded Balilty/TT

Dessutom bevittnade han hur hårdhänt israelisk polis gjorde id-kontroller och kroppsvisiterade människor som var påväg till Al-Aqsamoskén för fredagsbönen.

– Det jag har sett mest är unga palestinska män som blir kroppsvisiterade, det kan ibland ske på väldigt våldsamma sätt, säger Tanvir Mansur.

– Många förbipasserande reagerar inte då de vet att det inte kommer sluta bra varesig för dem eller de som utsatts för våldet. Det gör att palestinier bevittnar massa våld hela tiden, men försöker att inte låtsas om det.

Sida drar in stödet: Sista svenska gruppen på plats

Följeslagarprogrammet pausades efter den 7 oktober och återupptogs på nytt 2024, sedan dess har både ansökningarna och ekonomin för programmet minskat.

Under vintern kom beskedet att Sida slutar stödja följeslagarprogrammet.

Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal handlar om kraftigt minskad budget för utvecklingsbistånd till Palestina.

I ett mejl till Arbetaren skriver Anders Frankenberg, avdelningschef på LAMENA (Latinamerika, Mellanöstern och Nordafrika) såhär:

“Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal med programmet är att utvecklingsbiståndet till Palestina har fått en kraftigt minskad budget: från planerade 300 miljoner kr/år under den tidigare bilaterala strategin till 165 miljoner kr/år under den nuvarande. På grund av detta måste vi göra svåra avvägningar och anpassa oss”, skriver han.

Följeslagarprogrammet har deltagare från 21 olika länder och Sida har finansierat den svenska delen. Avtalet med den svenska delen av programmet gick ut den 31 december 2024.

“Just nu bedömer generalkonsulatet (i Jerusalem, reds. anm), som hanterar detta stöd, att vi inte kan ingå ett nytt avtal med programmet inom ramen för den nya strategin”, skriver Anders Frankenberg.

Al-Aqsamoskén i gamla stan i Jerusalem. Foto: Mahmoud Illean/TT

Tanvir Mansur berättar att det sedan den 7 oktober finns allt färre organisationer på plats. 

– I Jordandalen på Västbanken är det bara följeslagarprogrammet och israeliska fredsorganisationer som är på plats.

Tanvir Mansur är kritisk till att stödet dras in.

– Det är en jättestor risk för människor som redan lever i en sårbar situation, att ännu en organisation inte kommer kunna vara där med sin skyddande närvaro, säger Tanvir Mansur och berättar att Sidas stöd har varit viktigt för programmet.

Följeslagarprogrammet kommer visserligen fortsätta, men utan stöd från Sverige. Just nu är den sista svenska gruppen på plats. Svenskar har utgjort en stor andel av följeslagarna. Av de sjutton som är på plats nu är fem svenskar.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Mannen klämdes till döds under arbetet med sin traktor i Nordanstigs kommun norr om Hudiksvall
Hittills i år har minst 14 personer dött på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Man död efter kläm­olycka i norra Hälsingland

En man i 50-årsåldern omkom under torsdagen efter en arbetsplatsolycka i norra Hälsingland sedan han klämts fast i samband med lastning av en traktor. 

Det var under onsdagskvällen som förbipasserande larmade räddningstjänst om att en man klämts fast mellan sitt traktorsläp och en kran i Nordanstigs kommun strax norr om Hudiksvall.

Mannen, som var i 50-årsåldern, kördes akut till sjukhus där han under torsdagsmorgonen avled till följd av sina svåra skador. Dödsolyckan var den fjortonde hittills i år på svenska arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ur Under a Blue Sun. Foto: Daniel Mann/Tempo dokumentärfestival

Tempo berättar om världen och om oss i den

Årets Tempo dokumentärfestival känns mer aktuell än någonsin. Fast gör den inte alltid det? Josephine Askegård har sett några av festivalens filmer.

Fram till den 9 mars pågår dokumentärfestivalen Tempo på ett flertal biografer i Stockholm. Mer än vanligt tycks festivalen kommentera samtiden med det som dominerar nyhetssändningarna. Galenskaperna som utgår från Vita huset i Washington DC slipper vi beskåda.

Tempos verkliga styrka är att de, olikt de flesta nyhetssändningar, låter oss slippa männen vid makten. I stället får de underrapporterade, de i minoritetsställning och människor utan formell makt ta plats. Rätten att få uttrycka ilska, njutning, rädsla, sorg eller tvekan är lika självklar här som att vara larger than life genom drömmar eller olika typer av förvandlingar – kanske för livet.

Intimt om transitioner

En av de första filmerna jag ser är Trans Memoria, Victoria Versaus dryga timmen långa möte med två andra transkvinnor under könsbekräftande operationer i Thailand. En ganska skakande dokumentation av tre på samma gång sköra, på gränsen till existentiellt ifrågasättande personer som med en samtidigt oerhörd målmedvetenhet kastar sig in i ett kirurgiskt förlopp som inte ens de själva har förutsett vidden av, åtminstone inte regissören och huvudpersonen själv.

De tre genomgår en total kirurgisk ombildning/korrigering av underlivsorganen, dessutom på en plats långt ifrån sina hemorter i Europa. Med i samtalen finns också en tidigare vän till Victoria Verseau: Meril, som tog sitt liv en tid efter sin operation.

Trans Memoria. Foto: Victoria Versau/Tempo dokumentärfestival

De smärtsamma, kirurgiska detaljerna tar plats i filmen, och de tvingar oss som bjuds in utifrån, till många reaktioner samtidigt; förundran, skepsis och respekt. Filmen kräver i gengäld ett allvarligt engagemang av oss. Oavsett vilket val åskådaren gör i sitt eget liv blir det svårt att värja sig. Det finns inte mycket här som signalerar befrielse eller glädje i processen, samtidigt är det svårt att sätta sig till doms över hur en ung transperson kämpar för att komma igenom det som skapar ångest. 

Med detta sagt finns det vissa moment som känns väl privata, och det är inte de fysiska detaljerna utan en barnslighet i presentationen, med stillsam ambient musik, långa och kontemplativa tagningar av en växt eller möbel i närbild. Samt den totala bortvändheten från allt som inte tillhör det som resan till sjukhuset i Thailand handlar om. Vare sig tillvaron hemma i Sverige eller världsläget existerar här, vilket förstärker klaustrofobin. 

Ruiner i Eyes of Gaza

En grupp filmer berör situationen som pågått i halvtannat år i Gaza. Samtidigt som stora delar av Gaza – kanske de flesta – har bombats sönder och samman med sina invånare har insynen varit minimal. Mahmoud Atassis Eyes of Gaza följer Abdalqader Sabbah, Mohammed Ahmed och Mahmoud Sabbah, tre palestinska journalister som reser och vandrar genom ruinerna i den palestinska landremsan. Vare sig de rör sig i norra, östra eller södra delarna är detta i princip det enda som finns. En man sitter framför sitt hus i Az-Zaytouka i sydöstra Gaza och slår ut med händerna, det finns bara raserade väggar kvar bland andra raserade väggar. Han vittnar om att de israeliska trupperna enbart kom för att demolera byggnader och strukturer. Här fanns inget motstånd när de kom. 

Eyes of Gaza. Foto: Mahmoud Atassi/Frontline

På Al-Shifa Hospital ligger patienterna bakom filtar och mumlar förvirrat. Personalen frågar efter räderna var det skulle kunna finnas vapen? Allt är förstört, kilometer efter kilometer. De trånga passagerna mellan husen är likadana vart man än kommer. Skillnaden är att på ett ställe leker barn med några bildäck, på ett annat ligger några små barn och gråter, skadade efter en räd. Ovanför deras huvuden kommer ett flygplan och släpper fallskärmar med några säckar mjöl och konserver, en så liten mängd att knappt någon orkar söka upp var nedsläppet landat. 

De tre journalisterna dokumenterar och skapar samtidigt en vardag för dem de möter. Situationen är snarare stillsam, sorgsen, än ilsken. Förutom då det larmas om ett anfall. Att journalister är direkta måltavlor är känt, de utgör snarare måltavlor än skyddas av sitt “PRESS” tryckt på ryggen till skyddsvästarna. I december 2024 rapporterade Reportrar utan gränser i sin årsrapport att 145 journalister dödats, varav minst 35 i tjänsten, i Gaza sedan oktober 2023. 

Situationen är välkänd och i viss mån dokumenterad i bild, men att se dessa män vandra genom det ruinlandskap som fortfarande är människors hem, är något alldeles särskilt. 

Minnet av en filminspelning

Det finns andra delar av Palestina – delar som nu kallas Israel – som är demolerade stenlandskap. I Daniel Manns Under a Blue Sun återskapar regissören minnet av en filminspelning i Negeveöknen i slutet av 1980-talet. I Sylvester Stallones film Rambo 3 föreställde området Afghanistan, och Mann bjuder med den palestinska konstnären Bashir, som var med och skapade specialeffekterna i actionfilmen. För den som är lite påläst är området laddat, till exempel utspelar sig delar av Adania Shiblis uppmärksammade roman En oansenlig detalj (2021) här 1949, då en palestinsk flicka utsätts för ett övergrepp av israeliska militärockupanter.

Kontrasterna mellan en amerikansk actionfilm som avnjuts i soffan eller på bion med en kartong popcorn, och verklighetens maktövertagande och våld mot bosatta som körs bort eller helt enkelt utplånas blir effektfull. Här finns rester av palestinska familjer som bebodde området innan det israeliska, våldsamma övertagandet, och några av dem som fortfarande lever här berättar om ett sekel av daglig existentiell kamp för rätt till hembygden.

Forest. Foto: Lidia Duda/Tempo dokumentärfestival

Varje pusselbit av verkligheten skapar världen så som vi ser den. I invigningsfilmen Yalla Parkour berättar Areeb Zuaiter om sin mamma som hemma i Malmö drömmer om det som var hemma en gång – stränderna i Gaza. Hennes glädje blir att följa ungdomar som fortfarande utövar parkour bland ruiner och flyktingläger. 

En film som berättar om en pågående vardag mitt i ett Europa klämd mellan världsmakterna är Forest, som utspelar sig i Polen nära belarusiska gränsen. En familj som sökte drömmen om självförsörjning på landet hamnar mitt i Lukansjenkos cyniska hantering av flyktingar som luras att bli gisslan mot övriga Europa. Filmen berättar om verkligheten – den som vi sett tidigare, som i Agnieszka Hollands Green Border (1924). Så möts dokumentären med spelfilmer och vi möter varandra ännu närmare verkligheten. Som alltid på Tempo. 

Publicerad Uppdaterad