Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 4

7

Isen på Nybroviken var vit med svarta vattenhål där ljusens spegelglitter skymtade. Sjuan gled fram i tystnaden. Det blev tyst när snön föll, även om allt brusade på som vanligt. Snön var som ett dämptäcke över staden, brukade Svein säga.

Nina svettades fast det var kallt. Hon hade försökt göra sig vacker, men inte så att det skulle märkas. Hon hade håret i mittbena som cheferna på Lao-Tse föredrog, inte sidbenat som han tyckte mest om. Hon var angelägen om att det skulle synas att hon var äldre nu.

När spårvagnen svängde upp i vändslingan, kom hon på att detta var första gången hon tänkte på ett år som något som hade ett slut. Det var nittonhundrasextiosju, men därefter skulle det bli nittonhundrasextioåtta. Hon tog det som ett tecken, ett bland många på att hon nu var vuxen.

Vägen till Biskopsudden var precis densamma som den januaridagen när hon kom med sina saker för att flytta in i Sveins fyrskepp. Lukten av brända kakor kom som vanligt från Konsums bageri på andra sidan vattnet.

Det flaxade spöklikt av lösslitna presenningar kring några stora segelbåtar. Men på Oskarsgrundet lyste alla fönster. Hon knackade och öppnade dörren. Det första som mötte henne var lukten av Sveins franska cigaretter. Det var i alla fall en sak hon sluppit. Den franska röken som stack i näsan och fastnade i håret.

Där stod han halvvägs upp i trappan. Han hade bara en tunn skjorta på sig. Värmen fungerade. Han sa hej.

Hon blev stående. Det verkade egendomligt att säga hej. Hej. Som till vem som helst. Hon ville inte låtsas som om hon hade längtat efter honom. Det hade hon inte heller gjort, sedan hon började jobba. Hon hade inte hunnit. Men det var annorlunda att se honom, levande.

– Roligt att du ville komma, sa han. Rösten var hans och ändå främmande. Ska du inte komma in?

Hon kunde blivit stående om inte taxen kommit upphoppande. Taxen var sig lik. Oskar hoppade och gnydde kring hennes ben.

– Oskar har saknat dig, sa Svein.

Du då, ville hon säga. Men allt verkade så konstigt plötsligt. Allt var som vanligt, det var som om hon kommit hem äntligen, hon ville sätta sig ner och storgråta och berätta allt som hänt, om sin stora ensamhet och längtan, om sitt nya jobb och hur bra allt gick.

Men hon uppfattade ett skal runt Svein. Han hade inte kommit hem. För honom var det tvärtom. Han var bortrest. Hemma var nu Norge. Skalet var hans nya liv. Hans nya kärlek? Hon tyckte att hon såg den, påtagligt som kläder runt hans kropp.

– Jag är glad att du ville komma. Jag vill på något vis avsluta mitt svenska liv. Jag kunde ha sålt båten utan att träffa dig. Men du var en del av Oskarsgrundet. Jag blev kvar här ett helt år extra för din skull.

– För min skull?

Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

Hon kom sig äntligen för med att ta av ytterkläderna. Han tog hennes hand och förde henne nedför trappan. Där stod middagsbordet dukat med levande ljus och ett kuvert på vardera sidan, ett markerat avstånd. Kunde vi inte äta middag i sängen som förr, ville hon säga, men inget som hon ville säga passade.

– Varsågod och sitt. Jag hade ju ingen mat här, så du får välja mellan följande från NK:s delikatessavdelning.

Han kom in med en bricka med italiensk soltorkad skinka, gyllengul mogen lantbrie, finskt rågbröd, brötchen, tomater, vindruvor, mörk choklad. Och rött vin.

– Hela middagen i ett så att säga, så slipper jag springa upp och ner mellan köket och salongen. Jag ska ha visning här i morgon, kan nog vara bra att undvika matos. Du är tyst i kväll, Nina.

–Ja.

– Jag förstår det.

– Jaså.

– Kan du inte berätta vad som hänt sen sist?

Hon berättade och han skrattade.

– Jag tror du är idealisk på det där kontoret. Jag ber att få gratulera. Om du är kvar där ett år släpper dom dig aldrig sen, du kommer att göra dig oumbärlig.

– Du har alltid trott på mig. Du tror att jag kan klara vad som helst.

– Inte vad som helst. Men jag är fullkomligt bergsäker på att du klarar att vara praktikant på en modefirma med politisk filosofi som binäring.

– I vilket fall är det roligt. Man känner att man behövs.

De enades om att det är viktigt att känna att man behövs. Nina tyckte att de konverserade. Hon sa ingenting som hon inte kunde ha sagt till mormor i Skagen. Mormor skulle också ha varit road.

– Varför ville du ha hit mig, sa hon till slut och sköt undan alla delikatesserna. Ingenting smakade. Hon läppjade på vinet som var för kallt.

– Jag tyckte att du borde veta vad det var som hände. Jag kunde ju ha ringt eller kommit och hämtat dig i Solna. Jag visste var du fanns, men jag flyttade till Norge. Det som jag ville att du skulle veta, det var att jag hade bestämt redan för två år sedan att jag skulle flytta hem igen. Jag hade inte alls tänkt bo här förra vintern. Men det blir inte alltid som man tänker. Plötsligt kom du.

– Du menar att jag aldrig borde ha flyttat hit?

– Nej! Det menar jag inte. Det var en underbar tid.

– Det är klart, så här efteråt kan jag förstå om du tycker att jag borde ha frågat vad du tyckte, innan jag flyttade hit. Men jag ville vara säker på att det var jag själv som bestämde att jag skulle flytta. Jag hade inte en tanke på att du inte skulle bli glad.

– Jag blev glad! Fantastiskt glad. Om du hade frågat hade jag sagt ja, det hade inte gjort någon skillnad. Men att jag var halvvägs in i Norge, det var inte ditt fel. Jag grubblade hit och dit över hur jag skulle göra. Hvis jeg måtte ombestemme meg. Om jag skulle bestämma mig för att stanna i Sverige för gott. Jag kände det som att det var tid att välja. Jag hade rest så mycket. Jag saknade mitt land. Det tror jag att du kan förstå, du är väldigt fäst vid ditt land, ikke?

– Landet? Var det någon människa?

– Egentlig ikke.

– Men?

– Det är en nu. Men det var inte det jag ville prata om. Det var ikke sån den gangen.

– Varför talade du aldrig med mig om att du ville flytta till

Norge? Jag kanske hade flyttat med?

– Det var delvis det jag inte ville. Här har du ett eget liv, egna vänner, egna kanaler ut i livet. Där har du ingenting, du skulle bli beroende av mig, ungefär som din mamma blev beroende av din pappa, när hon flyttade hit. Det trodde jag inte vår kärlek skulle tåla. Du vet att du är ytterst känslig på den punkten. Du vill veta att du klarar dig själv. Det är din personlighet och det tycker jag om, men du måste nog vara äldre och starkare för att klara att bli så beroende av en man som du skulle bli som ny i hans hemland. Jag såg ingen vettig lösning, jag visste inte hur jag skulle kunna tala med dig och jag tänkte till slut att jag blir väl kvar i Sverige då. Men jag har aldrig helt trivts i Sverige. Ska jag bo utomlands föredrar jag något rejält, Rom eller så. Svenskar är rasister, även overfor normen.

I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen.

Det blev tyst. Oskar hoppade upp i Ninas knä. Han rullade ihop sin mjuka varma kropp och somnade. Ett av ljusen brann ut. Det började lukta slutbränd veke.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa hon till slut.

– Det var så att jag tänkte att jag skulle ta ett kortare jobb hemma och skjuta upp beslutet ännu en tid. Och då kom den där kvällen. Ja, när jag slog dig. Jag var hemsk.

– Det var jag också.

– Ja, men jag var äldst, så jag borde ha varit förståndigare. Vårt förhållande byggde på att jag fångade upp dina svängningar, att jag var säker och lugn och jämnade ut dina upp- och nerkänslor, dina föräldrars också för den delen. Vårt förhållande byggde på att jag höll ihop det. När jag har tänkt på det sen, tror jag att jag slog dig för att jag ville ha iväg dig, att jag hoppades att du skulle åka din väg. Jag skulle aldrig ha kunnat säga det.

– Så det var inte jag som lämnade dig, utan du som lämnade mig ?

– Jag tror att det kan ha varit så.

– Jag var i alla fall precis lika vansinnigt ledsen den första tiden som om det var du som övergivit mig. Jag kände mig ensammast i världen och gjorde ingenting, bara grät och sov. Marie-Louise blev orolig, hon kom och hämtade mig till slut och genom Danne ordnade hon platsen på Lao-Tse.

– Men du är inte ledsen längre?

– Nu hinner jag inte. Jag jobbar och det är bra.

– Och alla killar uppvaktar dig, slåss om dig?

– Någon uppvaktar mig.

– Var försiktig. Du är så ung.

– Tack för upplysningen. Jag har aldrig känt mig så gammal som i kväll. Jag började känna mig vuxen på vägen hit.

– Hur känns det då?

– Precis som att vara barn, fast äldre.

De började skratta. Ljuslågorna flämtade i skrattluften. Hon sträckte ut sin hand över delikatessbrickan.

– Jag har sällan känt mig så barnslig som i kväll, sa Svein och bar ut brickan. Han kom tillbaks med snabbkaffe i pulverform och hett vatten i en kastrull.

– Jag var så bestämd, sa han. Håll det kort och så affärsmässigt det går. Börja inte om igen från början. Och så kommer du. Jag skulle vilja fråga dig en sak. Du får säga nej. Vi kan inte börja om. Men jag skulle önska att jag fick behålla dig här i natt. Nu när du ändå är här? Skulle han som uppvaktar dig bli arg?

– Han vet inget om dig. Han finns inte på det sättet. Du vet, jag vill vara oberoende, det sa du nyss. Jag ska fråga mig vad jag tycker. Jag vet inte om jag vill. Jag kommer bara att börja gråta.

– Det gör inget i så fall.

– Varför kan vi inte börja om?

– Du vill inte. Du vill inte flytta till Norge och jag vill inte bo i Sverige.

– Det är sant. I Norge finns det inget mode. Oh, där kom den igen, den svenska norskrasismen. Jag tror att ni norrmän går klädda i lusekoftor och isbjörnsfällar. På sommaren är ni klädda i ryggsäckar, inte sant?

– Stannar du här i natt?

– Men varför kan vi inte börja om? Det kan inte bara vara länderna. Det finns massor med människor som lever ihop i åratal fast de är från olika länder. Det måste vara något annat.

– Ja. Det är det.

– Säg det då.

– Björg och jag ska ha barn.

Nina blundade. Hon hade velat stänga öronen men det var lättare att stänga ögonen.

– Det var inte precis planerat.

– Hur gammal är hon?

– Tjugosju.

– Björg? Kan man heta Björk i förnamn? Vet hon om mig?

– Inte att du är här i kväll.

– Vad vet hon?

– Inte något särskilt på det hela taget. Att det har funnits andra kvinnor i mitt liv före henne, det vet hon förstås, men just inte mer. Måste vi tala om henne?

– Helst inte. Men när hon nu finns.

– Om jag kan glömma henne, borde du kunna.

– Jag vet inte om jag vill försöka. Syns det något?

Han såg sig frågande omkring, först på hennes ansikte och sedan lät han blicken avsöka rummet omkring henne.

– Jag menade inte på mig, jag menade på henne. Syns det att hon är med barn?

– Spelar det någon roll?

– Kanske.

– Det syns inte mycket. Hon är i fjärde månaden.

– Om jag ville ligga med dig i kväll, då skulle du göra det fast hon väntar ditt barn?

– Hon skulle aldrig få veta något.

– Hon kunde märka det på dig.

– Det tror jag inte.

– Då är ni inte så nära varandra som du och jag var. Vi märkte allt. Åtminstone märkte du allt som hände med mig. Ibland trodde jag att du kände genom luften vad jag tänkte.

– Du var rädd för att jag skulle hindra dig från att älska tusen andra häftiga typer som kom i din väg. Men nu gör jag inte det. Jag skulle bara vilja hindra en enda sak. Att du går härifrån i kväll.

Hon visste att det inte kunde vara mycket tid kvar innan den sista sjuan gick mot innerstaden. Hon tyckte inte om att åka ensam hem på natten. Hon hade inte pengar så det räckte till en taxi hem, men det visste inte Svein.

– Kan vi inte gå en promenad med Oskar medan vi funderar på saken, föreslog hon.

Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

De klädde sig varmt och kopplade Oskar. När de klev över relingen såg hon skylten. Till salu. När de kom in på land och gick längs stranden såg hon att det satt en större skylt i ett av fönstren i fyrtornet. Till salu.

De gick mot Manillaskolan som var vacker i mörkret, när den dystra beigegrå färgen flöt ihop med naturen, inramad av den ljusa snön, som var så nyfallen att kanterna fortfarande var rundade. Det lyste på andra våningsplanet, ett blåvitt lysrörsljus mitt i natten.

– Nu städar svartskallarna Sverige, sa Svein.

– Hur kan du veta det?

– Jag bara gissar, men det är säkert sant. Vem annars skulle ösa på med så mycket ljus mitt i natten. Det är utlänningarna som håller landet rent, de smyger omkring på nätterna så att ingen ska märka dem och fejar och putsar och gnider så att allt ska vara skinande och nyputsat när originalsvenskarna stiger upp i ottan.

– Du tycker sämre om oss sen du flyttade hem?

– Jag bara berättar för dig hur det är. Många av dessa utlänningar är högt utbildade. På Sveriges Radio kom jag att prata med en städare från Ungern som hade varit advokat. Jag satt där och klippte på natten, för alla klipprum var bokade på dagarna. Vi utlänningar, vi möts om nätterna vet du. När svenskarna sover får vi trä a varandra.

– Inte kan väl en advokat bli städare? Nina försökte föreställa sig Marits pappa som städare i Ungern. Det gick inte.

– En ungersk advokat kan i alla fall inte bli advokat i Sverige, så mycket är säkert.

– Det är en bra sak med mode. Det kan man jobba med var som helst.

– Du menar var som helst utom i Norge?

Hon svarade inte. De gick in mot berget och Oskar rullade runt i snön och hoppade och fräste och fnyste.

Hon fick snö i skorna och började frysa om fötterna. Hon hade inte klätt sig för utflykter i naturen.

– Jag tror i alla fall att det är bäst att jag åker hem, sa hon när de närmade sig hållplatsen där ingen spårvagn syntes.

– Då går jag med en bit neråt Djurgårdsvägen tills du får tag på en taxi.

– Men min väska. Väskan ligger kvar på Oskarsgrundet.

– En klok väska.

– Väskor är inte kloka. Dom tänker inte.

– I så fall är det någon som tänker åt dom.

– Jag har i alla fall inga taxipengar.

– Det har däremot jag. Jag vill inte ha dig kvar här av tvång.

Du kan få pengar till taxi. Du vet att jag vill ha dig kvar, men om du stannar måste det vara för att du vill det också.

– Jag skulle vilja slippa säga att jag vill det.

– Varför det?

– Jag tänker på Björg.

– Gör inte det.

– Det är lätt för dig att säga. Tänk om jag var hon.

– Men du är inte hon. Hon vet inget om oss.

Snön knarrade där de gick. Hon la armen om hans midja.

Det kändes säkert med alla dessa kläder mellan kropparna. Han böjde sig fram och kysste hennes panna helt lätt. Hon stoppade in sin vänstra hand i hans rockficka.

De kom in i värmen. I spegeln syntes deras ansikten. Kinderna var äppelröda och de hade frost i håret. Svein hade frost i ögonfransarna. Han böjde sig ner och speglade sig tätt intill Ninas ansikte.

– Man kunde sälja oss som julkort, sa han.

Han slog armarna om henne precis under brösten. Hon såg hans ansikte i spegeln, en bit ovanför hennes. Mot hennes rygg rörde sig hans stånd och hon blev generad, hon kände sig naken fast de båda var påklädda.

– Herregud vad du är ung, ropade han och kramade henne hårdare.

– Vad har det med saken att göra?

– Antagligen något. Men antagligen är du lika underbar om tjugo år.

– Ja, antagligen. Det är ju du. Du är ju nästan tjugo år äldre. Varför kan du inte bo här med mig hela livet?

Han var sysselsatt med att knäppa upp hennes blus i spegeln. Det var svårare än att knäppa upp en blus utan spegel. Hon blundade. Han tog av blusen och lät den falla på golvet, det kunde hon höra.

Han stoppade in en hand i varje kupa och höll hårt om brösten inne i den svarta behån som var alldeles genomskinlig. Hon hade köpt den efter den första gången hon gått mannekäng på Lao-Tse. Hon vågade inte vara utan behå som Pernilla men hon ville ha en som var sexigare än de stela vita bomullsmodellerna som tålde vittvätt och höll i hundra år och som utvalts av mamma Maj.

Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch.

När Nina öppnade ögonen tyckte hon sig se en pornografisk film i hallspegeln. De stora manshänderna och bröstvårtorna syntes genom det tunna svarta tyget. Mannen böjde ner huvudet mot kvinnans öra och stoppade in en tunga. Han blundade, då vågade hon titta. Hon hade ett par stickade långbyxor från Lao-Tse med resår i midjan och han flyttade ena handen från brösten och stoppade ner den innanför hennes byxor.

Hon njöt, men hon började också frysa. När han såg upp möttes deras blickar i spegeln och de vände sig mot varandra. Hon försvann in i hans platta kropp medan hon höll hårt om honom.

– Kom, viskade han. Det drar från dörren.

Han drog henne med sig ner till den stora sängen, där det inte fanns några lakan. Detta var hans sista natt på fyrskeppet. Han hade inte tyckt att det var lönt att bädda med lakan. Han hade tänkt sova i sovsäck. Nu stoppade han in Nina under det stora rutiga täcket som legat hopvikt och samlat på sig ett halvt års kyla. Hon blev lika hastigt och brutalt avkyld som om hon kommit in i en iskall dusch. Hon satte sig upp och frågade om han hade en varm tröja att låna ut.

Det hade han, en riktig lusekofte av rent ylle som kliade mot huden. Men det var en yttre värme, den inuti kroppen ville inte komma tillbaka lika lätt. Han la sig själv under täcket och huttrade.

– Någon måste värma upp det. Det gör Oskar och jag. Så kan du komma inunder om en liten stund.

Hon tänkte på Björg.

– Vad tänker du på, frågade han.

– Inget särskilt.

– Jaså på det.

– Det är litet kallt i den här sängen.

– Jag går och hämtar konjak.

– Jag skulle hellre vilja ha varm choklad.

– Beklagar, men det har jag ingen. Konjaken är kvar sen i somras.

Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

Han reste sig och försvann. Hon prövade om han hunnit värma sängen. Det var i alla fall varmt nere vid fötterna, där hon kunde luta fotsulorna mot taxen. När Svein kom tillbaka hade han knäppt skjortan och kammat sig. Han hade två glas och erbjöd henne det ena medan han slog sig ner på sängkanten.

– Jag tycker du ska sova här i sängen, så går jag och lägger mig i soffan, sa han.

Hon såg förvånad ut.

– Jag bär mig enfaldigt åt. Jag borde inte ha bett dig komma. Jag har längtat efter dig så förfärligt ibland. Men det är slut och det är bara dumt att låtsas något annat.

Hon såg på honom och tårarna började rinna sakta nerför hennes kinder. Hon menade inte att gråta, de rann på egen hand.

– Är du besviken? Vill du älska med mig i natt?

– Nej. Men att du säger att det är slut. Det vet jag väl! Jag flyttade ju härifrån! Det är bara så sorgligt att vara här igen och veta att det är så slut, slut, slut. Hon kunde knappt tala. Han strök henne över håret.

– Det var nästan det bästa med dig, snyftade hon. Man grät så skönt hos dig. Det är hemskt att gråta ensam.

– Har du gråtit mycket?

– En hel del.

– För min skull?

– Nej. Sitt här medan jag gråter. Gå inte och lägg dig i soffan.

Han la sig intill henne och hon grät. Hon hade gråtit mycket i sin ensamhet, men den gråt som ingen hörde kunde nästan inte räknas. Hon var ovan vid att leva ensam, ibland trodde hon inte ens att hon levde när hon var ensam. Hon avskydde att komma hem till en tom lägenhet där ingen väntade på att få höra vad som hänt. När hon slutat gråta, låg de tysta länge och hon var rädd att han skulle resa sig för att gå och sova i soffan.

– Kan du inte sova bredvid mig i alla fall, frågade hon. Precis så här. Inget sex. Bara hålla om mig. Jag tycker om att känna värmen från din kropp.

– Då stannar jag här. Ska vi försöka sova nu? Klockan är över tre. Jag skrev i annonsen att det är visning från klockan tio i morgon, då måste du vara uppe och iväg.

Någon slog med en käpp mot skrovet. Svein tittade på sitt armbandsur. Nio. Han hade satt väckarklockan på åtta men om den hade ringt, hade ingen hört den. Han drog morgonrocken över sina skrynkliga kläder och gick ut. Det var dagens första spekulanter. En familj på två vuxna, tre barn, två hundar och en mormor.

– Vi ska åka till landet och vi ville verkligen se det här fyrskeppet så vi kom litet tidigare. Vi trodde inte att det skulle var någon här eftersom det stod att visningen började tio. Vi tänkte bara se oss om litet. Det går väl bra. Trevlig sak det här. Här finns det gott om plats för en stor familj. Har den motor?

– Nej, den har ingen motor. Varsågoda och se er omkring så ska jag göra mig i ordning, väckarklockan fungerar visst inte. Jag har bott här tillfälligt i natt, annars bor jag numera i Norge.

Nina satt på sängkanten och betraktade sitt förgråtna ansikte i en fickspegel.

– Du måste stiga upp, sa Svein. Dom börjar redan komma. Du kan gå om du vill, annars kan du vara kvar och hjälpa mig med visningen.

– Om Björg får veta att jag var här?

– Då säger vi att du hämtade dina saker. Du har trots allt bott här. Du har rätt att inspektera skeppet innan det blir sålt, så att inget som är ditt försvinner. Skynda dig nu! Det finns hett vatten och tepåsar. Det kanske kommer mycket folk när det börjar redan nu.

– Jag går ut med Oskar, så jag hinner vakna litet, sa hon och drog på sig sina kläder.

Det fanns varmvatten att tvätta sig i och hon tvättade omsorgsfullt ansiktet. Hon gned ögonen som om det röda i huden var smuts som kunde tvättas bort. Det gick inte bort. Hon gav upp. Hon hoppades att ingen som hon kände skulle komma för att köpa ett fyrskepp. Hon och taxen hastade förbi den stora familjen. Hon hörde ända in till stranden deras förtjusta utrop.

Det var snöyra och pinande vind. Om hon stannade ute en stund och gick mot vinden skulle ansiktet bli jämnrött och ögonen skulle inte avvika från resten. Hon tittade ner mot den öppna farleden. Vattnet rörde sig, mörkgrått och ljusgrått i den vita snön.

Oskars lilla kropp försvann när han sprang över diken där snön drivit ihop och han kämpade för att komma upp. Han rullade runt på rygg och hoppade omkring. De måste vända innan hon började frysa ordentligt.

På fyrskeppet lyste det orange och rött ur fönstren. Nya röster hördes i vinden. Nya spekulanter. Fyra bilar stod på parkeringsplatsen.

Svein ropade på henne. Han behövde hjälp. Det behöv- des någon som kunde svara på frågor, någon som kunde visa omkring och någon som kunde hålla tevattnet och snabbkaffet på gång, hett vatten och rena muggar. Alla ville prata. Det var otroligt hur mycket alla ville prata. De ville berätta om sina bostäder och sina båtar och sina planer. Hon räknade till sjutton personer som trängdes i trappan och i köket.

– Jag tycker det är så festligt att åka och titta på hus, sa en liten dam med blekviolett hår, men snabbkaffe, det brukar man sällan få, jag menar, dom flesta serverar riktigt kaffe och rent av någon liten kaka, men det är ju på en båt nu, det är mer primitiv standard.

– Brukar ni köpa hus varje söndag, frågade Svein. Han hade vägarna förbi med ett nyanlänt par som inte alls ville ha kaffe. De ville titta på köket. De hade bråttom. De talade fort. Det ekonomiska var det minsta problemet. Om fyrskeppet var något i deras stil, så kunde de betala allt kontant direkt. Ja, det vill säga i morgon när banken öppnar, förtydligade mannen.

Paret forsade fram genom alla utrymmen och gjorde övriga spekulanter nervösa med sitt högljudda tal om kontanta pengar genast. Den stora familjen som hade kommit först bad Nina notera att de faktiskt hade kommit först och att de krävde att den saken skulle respekteras. De ansåg sig stå först i kön.

– Jag visste inte att det fanns en kö, sa Nina.

– Gör en! Sätt upp en turordning. Det är inte rimligt att den som kommer med alla pengar i fickan ska få skeppet, sa mannen i den stora familjen, som bodde i Täby, i de stora husen mitt i det nybyggda centrumet i Täby, väldigt tråkig miljö, så visst behövde hans familj något på sin fritid och visst var ett fyrskepp idealet, de kunde kanske flytta in och bo hela året, min fru älskar att bo primitivt, sa mannen medan frun var tyst.

– Det är fint att bo här på vintern också, försäkrade Nina.

– Flytväst dygnet runt på ungarna, nej vet du vad, jag tycker nog att du låter fantasin skena iväg med dig, sa frun som visade sig heta Inga-Britt och var en tämligen förbittrad kvinna.

– Finns det ens en skola här på Djurgården, fräste Inga-Britt.

– Det är klart det finns en skola, sa Nina. Det bor ju folk här. Det är underbart att bo här, man bor som på landet fast det är mitt i stan.

– Du kanske kan visa mig toalett och tvättrum, sa Inga-Britt och Nina tänkte att inte ville en sån som Inga-Britt någonsin bo med toalett på däck som man måste gå ut genom ytterdörren för att komma till och med ett avlopp som gick rätt ner i sjön. För att inte tala om badkaret med det säregna avloppet som måste pumpas för hand.

– Det måste bli så, när badkaret ligger under vattenytan, för- klarade Nina. Men jag tycker inte alls att ni ska bo här. Ni skulle inte trivas. Det är så många spekulanter här och det kommer säkert någon som uppskattar Oskarsgrundet. Jag förstår inte var- för jag ska gå här och känna mig utskälld för att jag visar dig runt. Du behöver inte titta alls. Kom så går vi in till de andra i köket.

– Jag tror inte jag har blivit så oförskämt bemött någon gång när vi har tittat på hus, sa Inga-Britt upprört. Den här unga damen tror tydligen att hela världen står i kö för att köpa en fallfärdig båt. Det är hemskt mycket e ersatt underhåll här, se bara på räcket, en nedsättning med tio, tjugo procent vore inte orimlig, det är min bestämda mening.

– Men det är bara att åka härifrån till nästa fyrskepp, svarade Nina.

– Kom nu barn! Per, nu åker vi, nu har jag fått nog av snäsigt bemötande.

De ersattes av två nya familjer med fem nya barn och en farfar. Nina tog hand om den ena, Svein om den andra, de gick upp i fyrlyktan och ut på däck och in på toaletten och ner i salongen och sovrummet och de stora oinredda utrymmena i fören och pannrummet och maskinrummet.

Nina fick en känsla av att de flesta inte en sekund reflekterade på att köpa något fyrskepp. De var på söndagsutflykt och vad kunde passa bättre än att gå ombord på ett riktigt fyrskepp, det var något att ta med barnen på.

– Ska vi börja ta inträde, sa hon till Svein när de möttes i trappan ledande var sin besöksgrupp.

– Jag tror hon är såld redan, viskade han. Kan du visa den här familjen hur el och telefon fungerar?

– Den här vägen. Hon visade ut över däcket och in på bryggan. Här, pekade hon och böjde sig ner och visade under bryggan. Här löper el- och teleledningen in till klubbhuset där vid stranden. Det brukar fungera för det mesta, utom när någon gör fast båten ovanligt klumpigt och rycker av trådarna.

– Åh, sa mamman förtjust. Är inte det här vad du alltid har drömt om, Mårten? Min man är läkare och måste kunna nås på telefon. Kan man ringa till klubbhuset när telefonledningen går av?

– Javisst, svarade Nina. I samma stund kom hon ihåg att klubbhuset inte var bemannat på vintern. Men på vintern var det å andra sidan ingen som slet av telefonledningen.

– Ja, det är ju viktigt för honom att ha tillfälle till rekreation så här nära stan, han får inte befinna sig för långt bort, när han har bakjour.

– Oskarsgrundet kan dessutom flyttas, sa Nina. Ni kan bogsera den vartsomhelst, granne med sjukhuset om ni vill, det är en stor fördel.

Hon hade glömt att hon var rödgråten. Hon hade glömt natten och avskedet. Hon pratade och pratade, som om hon hade procent på försäljningssumman.

Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

Nya bilar stannade på parkeringen. Nya familjer kom strömmande över bryggan. Snön hade slutat falla och sikten hade klarnat. Den entusiastiska läkarfamiljen hette Kernell. Mårten och Mimmi. Mimmi hade redan bestämt sig. Hon bjöd över, sa hon.

– Vad ni än har blivit erbjudna bjuder jag över. Vi vill ha det här fyrskeppet, mer än någon annan. Vi ska ha det.

Nina undrade hur det förhöll sig med kölistan som familjen med pengar i morgon hade ställt sig på. Herr Kernell tog sig åt plånboksfickan.

– Det är lika bra att vi gör upp genast. Vi vill lägga en rejäl handpenning.

Nina visste inte hur man gjorde. Hon hade inte sålt något fyrskepp förut. Mårten Kernell viftade diskret med en tiotusenlapp. Det vill säga, hon trodde att det var en tiotusenlapp, eftersom det inte var en hundralapp och inte en tusenlapp, utan större. Hon tog med familjen Kernell in till Svein och fortsatte själv att visa fyrskeppet för hans spekulanter.

Det var den kritiska och gnälliga sorten som inledde med att säga:

– Jag blev verkligen besviken, man fick den uppfattningen av annonsen att det gick att bo här.

– Det går bra.

– Men så primitivt. För er ungdomar kanske, men för riktiga människor är det otänkbart. Och se här fröken, bitar faller loss ur räcket på relingen, det är murket.

– Det är bara att reparera.

– Skulle den inte vara beboelig i befintligt skick kanske?

– Det är den. Och sen kan man förbättra genom att reparera.

– Det blir dyrt det. Då får ni nog sänka priset.

– Jag tror att priset redan är höjt, sa Nina. Jag tror helt enkelt att skeppet redan är sålt. Om ni vill klaga kanske ni kan göra det någon annanstans, ni lär aldrig behöva ha några bekymmer med det här fyrskeppet.

Den sura familjen såg fruktansvärt förolämpad ut och avtågade. Att visa upp sådant skräp till försäljning.

Hon började bli matt. Då kom Svein ut med familjen Kernell. Allt är klart, sa han. De tänkte stanna tills hela visningen var över och bekanta sig med skeppet. Nina satte på mer hett vatten och letade fram de sista tepåsarna. Snabbkaffet var slut. Nästa omgång spekulanter kom stormande. Klockan var halv två och visningen skulle pågå till fyra.

– Fyrskeppet är redan sålt, meddelade Mimmi Kernell från sin plats vid köksbordet. Men varsågoda och se er omkring, när ni ändå har kommit hit.

– Det passar oss perfekt, vi hade ändå inte tänkt köpa något fyrskepp. Men man blir nyfiken när man ser annonsen, sa pappan i den nyanlända familjen. Just som han steg in i salongen kom nästa spekulant, en ensam herre av den effektiva köpande sorten som Nina redan lärt sig urskilja. Han frågade först om skeppet var sålt och när skeppet verkligen var sålt steg han inte ens ombord.

– Är det sålt så är det sålt.

– Ska ni inte komma in ändå, när ni är här, sa Mimmi Kernell, som verkade så stolt över sitt nya fyrskepp att hon ville visa upp det för hela världen, särskilt för alla som hade blivit snuvade på konfekten.

– Nej tack, jag har bråttom, sa mannen och ilade tillbaks till sin bil.

När klockan var kvart i fyra räknade Svein ut att sextiofyra personer betittat Oskarsgrundet. Han gav Nina trehundra kronor. Till taxi, förklarade han. Mer än en halv månadslön på Lao- Tse, det blev mycket taxi. Hon behövde pengar och försökte inte dölja det. Jag går nu, sa hon och klappade taxen på pannan. Svein ville att hon skulle stanna tills alla andra hade gått. Då kom det två nya familjer. Visserligen var visningen slut och visserligen var båten såld. Men de krävde ändå att få se den.

– Visa du, sa Nina till Svein. Jag orkar inte mer.

Hon hade plötsligt fått en känsla av att hon skulle börja storgråta när som helst. Hon klädde på sig kappan och halsduken och tog väskan och gick. Hon stod inte ut med tanken på att vara ensam med Svein igen. Då skulle hon aldrig kunna skiljas från honom.

– Nina! Hon hörde hans rop när hon kom i land. Kan du inte komma tillbaka, bara en liten stund?

– Nej. Jag går nu. Ha det så bra i Norge!

Han ropade inte igen. Hon började inte gråta. Det var alldeles mörkt och det snöade igen.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad