För 50 år sedan var det de stora upprorens år runtom i Europa. I maj 1968 gjorde studenterna i Frankrike revolt, de dominerande fackförbunden gick ut i generalstrejk och president Charles de Gaulle såg ett kort tag ut att vara på väg att fly landet. I Västtyskland protesterade studenter mot auktoritära samhällstendenser och vad de såg som en bristande uppgörelse med nazieran, och Västberlin kokade av sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. I Sverige blev det tenniskravaller och kårhusockupation, beledsagat av en allmänt utbredd vänsterväckelse.
På andra sidan järnridån, i det av Sovjetunionen dominerade östblocket, utspelade sig Pragvåren: Regeringen Dubčeks reformplaner i Tjeckoslovakien frigjorde en folklig rörelse mot diktaturen som mötte sitt blodiga slut när Sovjetunionen tillsammans med andra Warszawapaktsländer invaderade landet i augusti 1968.
Även i Polen blomstrade upprorsandan 1968.
Även i Polen blomstrade upprorsandan 1968, bland studenter och intellektuella och runtom i samhället. Men här tog sakerna snart en egen vändning.
I sin strävan att mota tillbaka protesterna tog landets politiske ledare Władysław Gomułka hjälp av inrikesminister Mieczysław Moczar och andra nationalistiska – och i praktiken antisemitiska – krafter inom det styrande Förenade arbetarpartiet. En skräckberättelse spreds av Moczars krets som, lite förenklat sammanfattat, byggde på denna ganska sällsamma mytologi:
Under andra världskriget hade de verkligt patriotiska polska kommunisterna stannat kvar i Polen och slagits mot ockupationen, medan andra kommunistpartiföreträdare, inte minst judar, flytt till Sovjetunionen och återvänt först med Röda arméns intåg i landet. Vissa av dessa landsflyktiga hade fått betydelsefulla roller inom Partiet och den hemliga polisen under den stalinistiska terrorn. Nu hade östblocket ”avstaliniserats”, men judarna var bevisligen inte att lita på – de satte alltid sina egna intressen först. I det nyligen avslutade sexdagarskriget mellan Israel och de omgivande arabstaterna, vems parti tog de egentligen? Var de inte til syvende og sidst fosterlandsfientliga karriärister med sionistiska böjelser?
Snart dök regimlojala demonstrationer upp där deltagarna skanderade ”Studenterna åter till studierna, författarna åter till skrivandet, sionisterna till Sion!” och ”Låt oss hugga huvudet av den antipolska hydran!”.
Allting kulminerade mycket snabbt: Inom några månader hade tusentals judar förlorat sina offentliga anställningar och minst 14 000 tvingats ge upp sina polska medborgarskap och lämna landet. Många av dem hamnade till slut i Sverige. Under parollen ”kamp mot sionismen” hade den polska regimen förmått avväpna regimkritikerna och samtidigt, bara drygt 20 år efter nazismens fall i Europa, i praktiken lyckats återuppliva en sekelgammal antisemitisk pogrompolitik.
Under parollen ”kamp mot sionismen” hade den polska regimen förmått avväpna regimkritikerna och samtidigt, bara drygt 20 år efter nazismens fall i Europa, i praktiken lyckats återuppliva en sekelgammal antisemitisk pogrompolitik.
Det är lätt att vilja avfärda det som hände i Polen för 50 år sedan som en historisk absurditet, ett våldsamt uttryck för diktaturens paranoida idélandskap. Men är det inte i grunden samma syndabockstänkande vi börjar se prov på runtom i Europa i dag?
I Ungern innehar nu ett illiberalt högerparti, Fidesz, regeringsmakten, med det öppet antisemitiska och antiromska Jobbik som andra största parti. I regeringspartiets kampanjer får skräckbilder av den judiske finansmannen George Soros numera representera de enligt den officiella retoriken ”antiungerska” krafter som verkat för en liberal migrationspolitik.
2000-talets emblematiska svartmålning av migranter kombineras alltså med en bitande antisemitism, fram till nyss nödtorftigt undanstädad från den politiska arenan. Hittills har det varit ett effektivt medel för att bibehålla regeringspartiets folkliga stöd och rikta bort sökljuset från andra politiska problemhärdar.
I Polen, återigen, har premiärminister Mateusz Morawiecki deklarerat att landet inte är ansvarigt för judefördrivningen vid 1960-talets slut eftersom skulden i själva verket låg hos den sovjetunderstödda regimen. Samtidigt har hans regeringsparti drivit igenom lagstiftning som gör det straffbart att hävda att Polen var medansvarigt för utrotningen av judar under andra världskriget. Den polska nationalismen ska renas från dess blodbestänkta förflutna – och det går hand i hand med dess jakt på nya ”ickepolska” syndabockar.
Även i Västeuropa röner invandringsfientliga och rasistiska krafter politiska framgångar, i en takt som emellanåt nästan får en att tappa andan. I vårt grannland Danmark planerar regeringen särlagstiftning med uppemot dubbelt så höga straff för brott begångna i socioekonomiskt utsatta, invandrartäta områden. I Sverige återupprepar riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) budskapet att judar inte är svenskar, och lyckas – med inbrytningar även i etablerade publicistiska miljöer – initiera en hårklyveridiskussion om etnicitet kontra statstillhörighet som skymmer det djupt obehagliga grundantagandet om den rena nationaliteten.
Vi må vara långt ifrån 1968 när det gäller utsikterna för en antiauktoritär resning mot samhällets maktstrukturer. Men mot upplösningen av det polska 1968 rycker vi dessvärre allt närmare – om vi inte är beredda att känna igen historiens ödesdigra mönster.
