Det behöver inte längre påpekas att nyfascistiska och högerauktoritära strömningar blivit ett verkligt problem för den liberala demokratin. De allvarligaste hoten ligger i dessa rörelsers våldskapital, deras rasistiska och kvinnoföraktande program, deras aktiva sabotage av folkstyre och välfärd.
Men nästan lika provocerande är deras ideologiska torftighet. Detta har väl aldrig sagts på dessa antifascistiska sidor förut, men om jag får be er att missförstå mig rätt för en sekund så skulle jag ändå vilja driva tesen att fascismen var bättre förr.
Då menar jag förstås inte i praktiken. Ingen moralisk avgrund kan jämföras med den som fascister och högerextremister öppnade under 1900-talet. Men på ett annat plan är det svårt att inte bli fascinerad av dessa rörelsers vitalitet och utopiska energier. Hur moraliskt perverterade de än var så stod de trots allt för något.
Detta ”något” var som regel djupt reaktionärt. I Spanien ville Francos anhängare rulla tillbaka moderniteten och återställa feodalismen och kyrkans makt. Nazismen lutade sig på myter om ras, blod och jord. Den drömde sig bort från städernas dekadens till det gamla bondesamhällets enkla liv och sunda kroppsarbete. Den italienska fascismen levde på storromerska imperiedrömmar uppblandade med futuristiska visioner om stål, krig och manlig dådkraft.
Dessa former av fascism var i stor utsträckning en reaktion mot den socialistiska arbetarkampen. Men de vände sig också mot kapitalismen som hade slagit den gamla samhällsordningen i spillror.
Det är just här som ytterhögerns ideologi börjar framstå som så oerhört pinsam, platt och anpasslig.
Fascismen var revolutionär och ute efter att stöpa om samhället i grunden. Den mobiliserade människor genom att blanda drömmar från en svunnen tid med millenariska framtidsvisioner. Med sin blodsmystik, sin statsreligion och sin fanatiska antiintellektualism kunde fascismen tala till stora grupper som tiden tycktes ha sprungit ifrån. Dess genidrag var just att den marknadsförde en alternativ mening med livet till de massor som industrialiseringen och urbaniseringen hade ryckt upp med rötterna.
Hunsade löneslavar och utarmade småborgare erbjöds att ikläda sig mytiska roller som bärsärkar och korsfarare mot den liberala demokrati som hade förrått dem. Filosofen Ernst Bloch uttryckte det hela bäst när han skrev att fascismen ställde ”gotiska drömmar mot proletära realiteter”.
Återigen: den klassiska fascismens ideal var barbariska. Men de var i alla fall ideal, och de ägde en verklig kraft att mobilisera och förändra.
Nyckeln till att förstå allt detta ligger kanske i att fascismen framträdde i en tid när kapitalismen ännu inte hade konsoliderat sig. Det var en tid när olika historiska vägar fortfarande stod öppna, både sådana som ledde framåt och sådana som ledde bakåt.
Men hur ser den reaktionära utopin ut i dag när kapitalismen sedan länge har vunnit? Det är just här som ytterhögerns ideologi börjar framstå som så oerhört pinsam, platt och anpasslig.
Den samtida extremhögern behåller den falska pseudosocialistiska retoriken om ”vanligt folk” och trängtar efter nationell återfödelse. Men i en globaliserad värld går det inte längre att uppamma full hängivenhet till folk och nation. Inte heller kan nyfascismen suga näring ur några alternativa aristokratiska, agrara, småborgerliga eller trasproletära livsvärldar som befinner sig under belägring av moderniteten. De fästena är sedan länge intagna.
Extremhögern är kort sagt en fantasi designad för att förändra allt utom människors verkliga problem.
Vi är alla likformiga kapitalistiska subjekt nu, ideologiskt försjunkna i en värld av varor och konsumtion. Vi drömmer inte om andra världar utan upptar oss med vad Nina Björk har kallat konsumistiska ”skitdrömmar”.
Detta gäller inte minst extremhögern själv. Den är i dag en helt inomkapitalistisk företeelse. Mot den ekonomiska och existentiella osäkerhet som kapitalismen genererar har den inget annat att sätta än en nostalgisk bild av industrikapitalismens höjdpunkt, en fantasi om ett etniskt homogent 1950-tal med doft av folkhem (SD), kolgruvor (Trump) och bekymmerfria könsroller.
Extremhögern är kort sagt en fantasi designad för att förändra allt utom människors verkliga problem i ett kapitalistiskt, rasistiskt och patriarkalt samhälle: ojämlikhet, diskriminering, ekonomisk utsatthet och brist på demokrati.
Här finns inget radikalt eller revolutionärt. Det extremhögern har att erbjuda är ingen grandios heroism öst ur ursprungliga hedniska källor. Vad den saluför är bara ett patetiskt syndabockstänkande som svar på småborgerlig ängslan och manliga neuroser.
Det är ett spektakel dirigerat av charlataner och strösslat med terror mot minoriteter och oppositionella – allt medan de rika får fortsatt frikort att utnyttja oss alla.
Att det ändå finns så många som är beredda att sälja ut sina medmänniskor för att upphöja denna småskurenhet till auktoritär lag säger det mesta om vår narcissistiska tid.
Den gamla fascismens medlöpare krävde i alla fall gotiska drömmar för att stödja barbariet.
I dag låter vi oss köpas för skitdrömmar.
