Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 8

15

Redan vid elvatiden bröt den politiska diskussionen lös. Nina lyssnade med ena örat på debatten vid kaffebordet och tänkte på Siri Holm, medan hon försökte koncentrera sina händer på arbetet.

Hon hade två lådor fulla med små tyglappar till vänster om stolen. På skrivbordet låg fyrahundra vita kartongbitar. På varje kartongbit skulle hon fästa en bild av en klänning och de tyger som den fanns uppsydd i. Ett typiskt praktikantjobb. Men Nina visste sitt värde där hon klippte och klistrade. Vem som helst kunde inte montera snyggt. Inga lösa trådar. Inget som satt snett.

Siri hade sagt att ideologier nog var bra, men var det inte mest något för män? På ett FNL-möte yttrade sig endast manliga talare när det gällde revolutionär strategi och gerillakrigets teori, den kvinnliga delen av gruppen verkade föredra att dra stenciler, blada bulletiner och organisera aktioner.

Eller det som Siri sagt om att kvinnor lever i en parallellkultur, vid sidan om? Var det så? En kultur som inte existerar i mäns medvetande.

– Är det så här det ska se ut i ert nya samhälle, sa Tore Sköld vid kaffebordet. Cheferna dricker kaffe och låter andra arbeta åt sig.

– Tore vill bara att Nina ska sitta här vid bordet och titta beundrande på honom, skrattade Marit. Revolutionärer behöver kvinnor som beundrar dom, annars blir det ingen revolution.

– Vansinnigt roligt, Marit.

Det var Pernillas irriterade röst. Hon ville veta något. Hur blir det egentligen efter revolutionen? Hon hade läst Arbetsbiens kärlek av Alexandra Kollontay. Man märker där, sa Pernilla, att i Ryssland blev det inte någon större skillnad efter revolutionen.

– Det är klart att det blir skillnad efter revolutionen, vad ska den annars tjäna till, sa Tore.

– Det är just det jag frågar. Vem ska sköta samhället?

– Folket.

– Vilka är folket?

– De arbetande massorna förstås.

– Inte vi då?

– Om vi solidariserar oss med de arbetande massornas objektiva intressen.

– Men jag har aldrig hört två revolutionärer samlas utan att de börjar bråka om vem som bäst kan tolka folkets objektiva intressen. Tänk om folket inte heller är överens om sina objektiva intressen.

– Det här går bestämt över ditt förstånd. Jag kan bara ge ett råd: läs Marx. Det hjälper.

– Tack ska du ha. Alexandra Kollontay var kvinna så jag förstår att du inte tänker läsa hennes böcker eller svara på någon fråga som uppstår när man läser dom. Men ta Sartre. Sartre är väl godkänd i ditt system, han deltar i kampen på vår sida, han bekämpar USA-imperialismen. Det finns en teaterpjäs av Sartre som heter Smutsiga händer, har du läst den?

Tore svarade inte. Han svarade aldrig när han inte hade läst något, bara när han hade läst något.

– Där är det några som diskuterar partiets och politikens roll. Det är en som får i uppdrag att skjuta partiets ledare för att han har inlett förhandlingar med motståndarna. Först verkar det som om den som ska skjuta börjar tveka i sin övertygelse. Kanske är det ledaren som har rätt. Kanske måste man förhandla med sina motståndare för att uppnå några verkliga resultat i politiken?

– Vart vill du komma? Du låter fan ta mig som min gamla socialdemokratiska morsa.

– Jo, men slutet är att den som ska skjuta hittar sin fru och partiledaren ömt omslingrade och då vågar han skjuta. Men sen när han suttit i fängelse, får han veta att partiet bytt linje och att alla nu går på den skjutne partiledarens kompromisslinje.

– Det där tror jag inte att du har uppfattat rätt.

– Varför inte?

– Varför skulle ett helt parti byta linje plötsligt?

– Sånt händer väl!

Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen?

Nina klistrade tills fingrarna klibbade ihop. Hon tyckte att Pernilla ställde bra frågor. Hon tyckte om Tore också. Han kunde alla svar. Om han av någon egendomlig tillfällighet inte kunde svara, berodde det alltid på att Pernilla ingenting begrep. Tore begrep själv allt. Hans vän Sixten Andersson begrep ännu mer.

– Kvinnor håller sig inte till sakfrågan när man försöker föra en debatt, sa Sixten. Ni saknar förmåga att greppa dom stora linjerna.

Nina vände upp och ner på en låda. Men mönstret, som hette Solglitter och fanns i ljus prune och mörk prune, var helt slut. Hon gick för att leta efter mer tyg inne i Hannas tyglager.

– Vad tycker lilla Nina om det arbetande folket efter revolutionen? Det var Sixten som drog henne i håret när hon gick förbi. Han höll henne kvar och tog ett grepp om hennes handled. Något tycker du väl om revolutionen?

– Jag undrade faktiskt en sak, sa hon prövande. Hon kände på sig att ingen ville höra att hon faktiskt undrade något. Jag undrade vad som händer om man är neger bland ett vitt folk som avskyr negrer. Har dom vita rätt då, om dom är folket?

Det blev tyst en liten stund innan Sixten brast ut i ett bullrande skratt.

– Fan vad du är gullig när du är allvarlig, Nina! Kan du inte bli litet arg också, det är ännu sexigare när du rodnar.

Tore såg inte alls road ut.

– Det kan aldrig ligga i folkets objektiva intresse att avsky negrer. Dom svarta är alltid förtryckta. Det är ju för dom förtrycktas skull revolutionen måste komma.

– Men jag menar före. Innan den har kommit.

– Eller efter, sa Pernilla. Varför inte efter. Det förekommer ett väldigt förtryck av minoritetsfolk i Sovjet har jag läst om.

– Pernilla läser för mycket, sa Tore. Revisionistlitteratur. Borgerligt kvinnotrams.

Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

På eftermiddagen skulle den store författaren Dag Myrenberg komma på besök med sin fru som kallades Snöret. Egentligen var det Snöret som ville träffa sin gamla väninna Hanna.

Nina hade läst artiklar av Myrenberg i Aftonbladet om Vietnam och Kina och socialismen. Hon trodde att han skulle veta mer än någon annan om dessa ämnen. Dels verkade han ha läst oerhört mycket, dels hade hans mamma och hans pappa suttit i den socialdemokratiska förrädarregeringen. En man som han måste sitta inne med ovanligt rikhaltiga upplysningar som borde kunna kasta ljus över alla hennes frågor om framtiden i proletariatets diktatur. Allt det där som hon till exempel inte kunde fråga någon från i förmiddags om.

Nu satt hon längst in på bänken vid väggen och studerade idolen Myrenberg när han inträdde i lokalen. Snöret visade sig vara en rund dam med krulligt ljust hår och hon kallade honom för Myran. Myran och Snöret. Nina hade satt sig längst in på bänken för att hon skulle bli instängd av andra och slippa gå upp och svara i telefon när det ringde. Snöret var hygglig nog att genast sätta sig bredvid Nina.

Lao-Tse bjöd på te och smörgåsar. Inga kakor. Kakor är tantsnusk, sa Myran med sin djupa röst.

– Sitt ner nu, Myran, sa Snöret och klappade på bänken bredvid sig.

Men han satte sig inte. Han stod inte heller. Han promenerade. Hans smörgåsar stod på bordet, färdigbredda av Hanna i samråd med Snöret.

Med armarna korslagda över bröstet gick Myran omkring i Lao-Tses lokaler och höll föreläsning. Då och då gjorde han en paus för att dra ett djupt andetag och liksom invänta applåderna. Den saken skötte Snöret om. Hon var som en hel liten kör som sjöng i en ljus refräng: ”Precis! Just det! Ja, så är det!”

Det var nämligen så med Myran att var tionde mening var en fråga och den skulle besvaras entusiastiskt jakande. Ingen försökte med något annat svar. Med stigande förvåning la Nina märke till att ingen av hennes diskussionslystna chefer svarade på Myrans frågor. Ibland stannade han och la armen på en stolsrygg eller på en bok i bokhyllan och funderade en sekund.

Han talade om feodalväldet i medeltidens Europa och dagens ungdomsrevolt och att ungdomen var revolutionens hjärta. Då begick Nina misstaget att tro att eftersom hon var en ungdom, kunde hon öppna munnen just på denna punkt.

– Efter revolutionen, vad ska vi då göra med makten?

Det uppstod en kort paus.

– Vilka vi talar du om, sa Snöret artigt. Nina skulle påbörja ett svar, men det blev inte aktuellt.

Myran återupptog den spatsertur som han tillfälligt avbrutit vid hennes ord och fortsatte sin föreläsning som om ingenting hade hänt. Ingenting alls. Han tog bara vid där han slutat.

Marit log mot Nina över bordet, ett leende som verkade försöka trösta henne. Men Nina behövde inte tröstas. Hon var bara förvånad. När Myran nu talade vitt och brett om ungdomen, då trodde hon att han skulle bli glad att höra en av dem säga något. Men han ville inte höra någon annan tala, bara sin egen röst och sitt lilla eko. ”Just det, hör du, Myran!” Då la han armarna tillrätta ännu säkrare korsvis över bröstet och såg vansinnigt nöjd ut. Han vaggade en aning från sida till sida när han gick. Rummet var inte stort så han spatserade ut genom dörren till ateljén och genom ett kontorsrum och kom tillbaka andra vägen.

Hans röst låg som en ljudmatta över kontoret. Han kanske är litet tokig, tänkte Nina, när han fortfarande promenerade runt ännu efter tjugo minuter. Hanna tittade nervöst på klockan, men Snöret blinkade förtroligt till henne när Myran var borta ur rummet.

– Jobba på du bara, låt inte honom störa. Jag tänkte att det kunde vara kul att se hur du hade det, det var så länge sen vi sågs.

– Vad jobbar du med nuförtiden, undrade Hanna.

– Kör omkring Myran. Han har inget körkort och han ser inte om det är röd eller grön gubbe när han ska över gatan.

– Snöret har kört världen runt tre gånger, sa Myran som liksom en satellit i bana runt bordet passerade dem igen. Det är inte många kvinnor som kan skryta med att de har kört bil till New Delhi!

Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Han var redan förbi dem. Lösa fraser passerade genom rummen. Jämn fördelning av jordens resurser, slut på klassamarbetet, den mexikanska revisionismens speciellt latinamerikanska uttryck. Snöret samlade ihop sin väska och sina bilhandskar i läder av yppersta kvalitet, knäppte tryckknappen om handleden och ropade med hög och fast röst:

– Gå och pissa nu Myran, så Myran klarar hemresan.

Nina såg hur han lydigt infann sig i toalettdörren nästan i samma sekund. När han kom ut klädde han på sig rocken.

– Då far vi. Hej då.

När hissdörren slog igen ute i trapphallen kom Marit tillbaka och skakade på huvudet.

– Han är faktiskt för jävlig. Fast det får man inte låtsas om. Politiskt är han bra. Fattar inte hur Snöret står ut. Hon är som en jävla barnsköterska. Tror ni dom nånsin knullar? Om jag skulle välja ut Sveriges osexigaste man skulle jag välja honom.

Nina släppte loss det skratt som växt sig allt större i hennes mage. Hon reste sig och började spankulera kontoret runt med armarna korslagda över bröstet.

– Det som jag inte begriper är hur den mannen får veta något om vad andra tycker. Om han jämt talar själv får ju ingen en chans att säga något till honom.

– Ibland tror jag att det enda han vet är namnet på några böcker som garanterat inte finns i Sverige, sa Rebecca. Sen påstår han att i dom böckerna står det eller det som han tycker borde stå där.

Vid stängningsdags tog Hanna till orda.

– Det har varit så stökigt här idag att jag inte hunnit tala om att vi är inne i ännu en akut likviditetskris. Vi kan inte ta ut våra löner den här månaden. Nina får givetvis lön, du är ju anställd och dessutom har du så låg lön att den varken gör till eller från i den stora konkursen.

– Vad ska ni leva av själva, frågade Nina oroad.

– Den saken är inte ens föremål för diskussion, sa Hanna. Däremot är det mycket annat som vi måste diskutera. Vi driver inte den här verksamheten med tillräcklig yrkesskicklighet. Vi måste skärpa oss eller gå under, det finns inga andra möjligheter.

– Vet du vad Hanna, sa Marit med skarp röst. Du är en kamrerssjäl innerst inne. Allt du bryr dig om är ordning i räkenskaperna. Den där vedervärdiga kamrerskappan som du håller dig med, du vill bergis innerst inne att företaget ska gå med vinst också. Att du kallar dig marxist-leninist är en skymf mot både Marx och Lenin.

– Jag tror att även socialismen tillåter att dom som arbetar får lön.

– Det här hade jag aldrig trott att jag skulle behöva uppleva, sa Rebecca med en röst där hennes norrländska dialekt slog igenom.

Hon var född och uppvuxen i Storuman, men det hördes inte i vanliga fall. Nu kom dialekten in som en ton i hennes röst, bara en aning av den, som för att markera situationens allvar.

Nina vände sig inåt rummet och såg på dem. De såg ut som håglösheten i tre variationer, hopsjunkna kring det smuliga och fläckiga bordet.

– Ni har pratat om att öppna egen affär, sa Nina när tystnaden blev för tung. Så här går det ju inte. Att behöva göra intryck på alla vedervärdiga typer som bara vill ha dessa modenycker som vi vill bekämpa. Jag behöver inte någon lön. Jag vill inte ha lön om ingen annan får betalt.

Hanna log trött. Hennes hy var elfenbensvit, här och där skimrade en blåaktig åder i ansiktet som liknade porslin.

– Nina har naturligtvis rätt. Men vi saknar kapital.

– Vi kan väl ta ett nytt banklån, föreslog Marit och strök undan lockarna från ansiktet.

Alla rätade på ryggarna. Ett nytt banklån, det kanske vore något. Men Rebecca sjönk ihop igen.

– Vi har redan två stora lån och inte ett öre att betala med, tror ni att bankdirektörer är idioter?

– Det finns en möjlighet just därför att vi redan har två stora banklån. Vad händer med dom om vi går i konkurs? Om vi kan tala tillräckligt bra för en butik kan vi kanske få banken att ställa upp en gång till så att vi överlever och banken till slut får igen alla tre lånen.

– Gud vad du låter förnuftig, Hanna. Du borde ha gått Handelshögskolan istället för Konstfack, sa Marit.

– Skulle det vara en förolämpning?

– Tolka det som du vill. Man blir bara så jävla matt av att höra dig lägga ut raka linjer om alla bekymmer. Nu måste jag gå, jag lovade titta förbi pappas kontor och skriva på pappren om hyreskontraktet. Men sån begravningsstämning som det råder här så kanske vi inte ska förnya kontraktet. Vi säger upp kontraktet och går i konkurs omgående, passar det damerna?

– Nej, det gör det inte. Rebecca talade med sin nya allvarsröst. Gå nu och skriv på för så många år som det bara går.

Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

Marit försvann i sin sommarkappa. Den var sydd av urgamla lakan och örngott med spetsarna lagda så att de blev en hemgjord lapptäckesbrokad över hela plagget. Nederkanten var ojämn eftersom Marit ansåg att det var en fördom att kjollängder måste vara rakt horisontella. De fladdrande fållarna nedtill gav intrycket att hon fastnat i en taggtråd.

– Tycker inte ni också att Marit är ganska jobbig, sa Hanna med vädjande röst när de såg henne nere på gatan.

Nina, som tyckte att Marit var underbar, undvek att svara.

– Hon verkar inte leva i den här världen, fortsatte Hanna. Hon tror att vi inte behöver ha inkomster som andra företag och andra människor som arbetar. Det kan väl för fan inte vara så att dom som syr våra kläder ska ha rätt till lön, men inte vi som ritar dom?

– Men du är å andra sidan pedant, sa Rebecca.

– Pedant! Det måste vara med era mått då. Vill du också att vi ska fortsätta så här, varje år lika förvånade över att vi presenterar våra nya kollektioner för sent på säsongen och varje år lika deprimerade över att inköpare och journalister är såna klantskallar?

 

16

Mannen i informationsburen på Karolinska sjukhuset visste genast besked.

– Fyra trappor upp och så korridoren till vänster när du kommer ut ur hissen. Följ den till skylten F.

I hissen talade människorna med dämpade röster och stort allvar. Någon viskade att det var bättre på Södersjukhuset där man kunde följa de färgade linjerna. På andra våningen kom en säng inrullande.

På fjärde klev Nina av och gick åt vänster. När hon gått en bit såg hon skylten F. Under den satt en mindre svart skylt med vita bokstäver. Där stod det ”Psykosomatiska avdelningen”.

Psyko. Hon satte sig ner. Vad hade han sagt, Martin Bergstrand? En avdelning som hette något på psyk hade förstås inga läkare utan psykologer istället. Hon skulle inte bli undersökt utan utfrågad. Kanske av någon kurator, kanske av någon kollega till hennes mamma som skulle skvallra efteråt.

När hon klev in på avdelning F var hon arg och upprörd in i hjärtat över att Martin Bergstrand som verkat alltigenom förstående hade kunnat skicka henne till en avdelning för psyko.

– Det är inget fel med mitt psyke, skyndade hon sig att förklara så fort hon blivit insläppt till en man i vit rock.

– Det trodde jag inte heller. Jag heter doktor Lundsten, vad heter du?

– Nina Broman.

– Varsågod och sitt ner. Vad har du för bekymmer då?

Doktorn var en äldre man. Han iakttog sin patient intensivt.

Hon tyckte att han såg rakt igenom henne. Han tror i alla fall att jag är tokig, tänkte hon. Hon var så arg och förödmjukad att hon började storgråta. Doktorn såg allvarlig ut i sin avlägsna fåtölj vid fönstret

– Fröken Broman är arton år. Litet smärtor vid samlag är inget onormalt i er ålder. Det är inget att gråta över. Ta er samman nu.

– Så jag ska fortsätta att ha det så här då? Det ska alltid göra ont?

– Men hur ofta har en ung kvinna samlag i er ålder? Lidandet måste ändå ha sina gränser, det gäller knappast något som inträffar dagligen? Har fröken Broman många kavaljerer?

– Är ni en riktig läkare? frågade hon.

– Det är klart att jag är en riktig läkare.

– Det stod något om psyk på skylten härutanför. Betyder det att vi bara ska prata eller ska ni undersöka mig också?

– Psykosomatisk. Jag ska undersöka er också. Det är den somatiska delen. Torka tårarna och samla ihop er nu så går vi till undersökningsrummet. Vi får se om det går att genast avgöra vad det är för fel eller om det behövs provtagning.

Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

Doktorn gick före genom en lång korridor till ett stort rum med gynekologstol i ett hörn. Det var en ren befrielse att ligga i den annars så obehagliga undersökningsstolen. Det var något påtagligt som hände. Det hela var snabbt över. Doktorn klämde och lokaliserade den onda punkten och sa åt henne att kliva ner och klä på sig och sätta sig tillrätta.

– Det är inte farligt, sa han, men vi får operera.

Operera! Hon kände en ofantlig lättnad. Det var något med kroppen, något som gick att göra något åt.

– Det är så att mödomshinnan inte öppnar sig tillräckligt av sig själv. Vi skär bort en bit genom en enkel operation, det är det hela.

– En enkel operation? Måste jag ligga på sjukhus?

– Ja. Tre dagar skulle jag tro.

Nina tittade granskande på honom. Hon hade inte någonsin hört talas om en flicka som måste få mödomshinnan bortopererad på sjukhus.

– Är det här något ovanligt, frågade hon.

– Inte särskilt. Det händer ganska ofta.

– Jag har aldrig hört talas om det.

– Det är väl inte sånt som man talar om. Hela mödomshinnan är ju inte kvar, men det sitter en seg flik kvar som är i vägen och smärtar vid samlag. Vi opererar bort den. Vi meddelar från sjukhuset när det är tid för inläggning. Det blir tio dagars sjukskrivning, sedan kan ni arbeta eller studera som vanligt, men alltså inte ha samlag på tre veckor eller en månad. Det märker ni själv, när det är läkt gör det inte alls ont längre.

 

17

Tusentals människor gick mot Vasaparken och det stora FNL- mötet. De vällde upp ur tunnelbanan vid Odenplan och delade sig på två strömmar. På ena sidan passerade de förbi Metro med sina skyltar: ”Lördagsöppet till 16.00. Kaffe extrapris. Fläskfilé 12:30” och på den andra sidan Gustav Vasa-kyrkan med samma slags skyltar, ”Aftonsång 19.00. Högmässa söndag 11.00. Konsert kyrkokören tisdag 20.00. Solist P. Herman.”

Nina ogillade kyrkans anspråksfullhet, att den försökte presentera sig som om den angick någon enda förbipasserande. Hon stod utanför kyrkan. Hon kände ingen som gick i kyrkan, inte ens i julottan. Hon kände dessa andra, denna flod som flöt mot Vasaparken och dagens stora hyllning till det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

Myrenberg skulle hålla tal. De flesta hade FNL-märken på sig. Hon spanade efter Marit och Rebecca som försvunnit i trängseln. När hon nådde fram till parken syntes inte någon början eller något slut på den enorma folkmassan. Det gick inte heller att urskilja någon enstaka person. Hon insåg betydelsen av ordet människohav. Ibland gick en dyning genom det.

Många hade Lao-Tse-klänningar och somliga hade Lao-Tse-byxor. Inte så många män. Manskollektionen hade överhuvudtaget aldrig nått ut till affärerna. De som hade Lao-Tses herrbyxor måste vara firman närstående vänner eller släktingar. Hon stod i utkanten utan kontakt med evenemangets främre del, där det kunde ha funnits en scen eller en talarstol, något fanns det säkert. Hon var inte intresserad av att nå fram och se, då och då backade hon några steg.

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om.

Stämningen var upprymd och de tätt sammanpackade föreföll att njuta av att vara så enade. Här och där hördes några sjunga. ”Befria Södern” steg mot Vasaparkens höga trädkronor. ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, slagorden ekade mot sjukhusets väggar. ”Ho, Ho, Ho Chi Minh.”

Ilskna bilister tutade på Odengatan för att de som samlades inte höll sig borta från körbanan. ”Länge leve Mao Tse-tung!” Larmet var öronbedövande. Det var det största möte Nina sett. Solen glittrade i löven, det var milt och lagom varmt. De flesta kom från sommaren, solbrända och arbetslystna, fulla av längtan att göra något som märktes. ”FNL skall segra!”

Snett bakom henne grälade en medelålders man på sin unga kvinna för att hon inte hade läst Maos militärpolitiska skrifter över sommaren som de hade kommit överens om. Hanna hade just haft med sig denna skrift i två band till kontoret förra veckan. De båda böckerna låg i en liten kartong och såg ut som en gråbrun tegelsten. Hanna skulle läsa vissa kapitel ur del I och redovisa för studiecirkeln. Skrifterna var av avgörande betydelse för general Giaps strategi i Vietnam och alla borde känna till grunderna för gerillakampens militära strategi.

Plötsligt upphörde larmet. Även tutandet slutade, för nu drog sig alla som varit i vägen för trafiken inåt parken, framåt talarplatsen.

Den första talaren var en flicka med svag röst som inte nådde halvvägs till Dalagatan, trots att högtalare hängts ut i trädstammarna. De som inte hörde något återtog sina egna samtal, litet mera lågmält för att inte störa talaren.

Nästa talare var Myrenberg själv. Nina förstod att han måste ha äntrat talarstolen eftersom det bröt ut ett våldsamt jubel bland publiken. Applåder och visslingar bara för att han stod där, någonstans, dold bakom alla människorna. Så hörde hon hans röst. ”Kamrater, åhörare!” Den dånade ut i högtalarna, från ena änden av parken till den andra. ”Kamrater!” Jublet växte till ett dån. Folk lyfte händerna och applåderade högt över huvudena.

Hon lutade sig mot en tjock lönn och blundade. Allt kom rakt in i hennes öron och lät obehagligt välbekant. Hon var rädd att hon var ensam om den obehagliga känslan. Tiotusen människor samlade i jubel och hon var ensam annorlunda. Hon log och rörde läpparna för att inte se rädd ut. Hon försökte mumla med i hurraropen. Ibland bröt orden från talarstolen rakt genom massornas jubel. Det var vanliga ord, de allra vanligaste i kampen för Vietnams befrielse.

– De äldre bland er, de som är över femtio år har säkert en gång demonstrerat för Spanien. För trettio år sedan gick jag som åttaårig grabb och samlade pengar till den spanska republikens kamp mot fascismen. Den gången visade folken sin solidaritet med det spanska folket. Men folkens politiker och deras partiledningar svek och kompromissade. Fascismen segrade i Spanien och folken fick dyrt betala sina ledares svek och feghet. När det nu sägs att vi inte skall glömma Spanien, så skall vi inte heller glömma alla dem som förrådde solidariteten.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer.

Bifallet dånade som stormvågor. Myrenberg talade bara i mycket korta sekvenser, inte ens hela meningar åt gången. Han talade med en så djup röst att han lät som en vältränad skådespelare.

– När vi demonstrerar för Vietnams folk som nu reser sig och kräver sin rätt, då demonstrerar vi inte av medlidande. Vi vet att våra öden är oupplösligt förbundna. USA-imperialismen hotar vårt folk som den hotar alla folk. Endast dess krossande kan säkra fred och frihet.

Ännu kraftigare jubel. Nina tyckte att Myrenberg lät som Adolf Hitler på journalfilmerna. Upphetsningen. Bifallet. Der Führer. Om han började säga andra saker, skulle någon märka det? Nina avskydde publikens jubel, även när den jublade för en riktig sak.

Hon kunde inte komma över känslan att om Myrenberg plötsligt börjat tala mot negrer, judar eller kvinnor skulle applåderna stigit lika bedövande högt mot himlen. Hon tänkte på hur Myrenberg sett ut på kontoret när han spankulerade omkring och höll föreläsning. Tänk om han aldrig ställde en vanlig fråga, aldrig lyssnade på ett vanligt svar?

Myrenberg inte bara lät som Hitler, han såg ut som Hitler också. Den lilla mustaschen, håret, den raka näsan. Han var rundare kanske.

Mötet skulle fortsätta med en demonstration, men hon ville skaka av sig detta kritiklösa jubel som kletade som marmelad i håret. Ingen fick tro att hon var sådan.

Hon började gå, sakta och försiktigt drog hon sig tillbaka mot busshållplatsen. Om bara bussen kom skulle hon försvinna in i den, då skulle hon vara räddad.

När hon var nästan framme såg hon Bernhard komma. Hon hade hela tiden rört sig baklänges, som om hon ville ge intryck av att både delta i mötet och lämna det. Nu blev hon ännu mer förvirrad. Varför måste han utkristallisera sig just nu, som en ensam individ som inte ens jublade med, en som liksom hon gick i fel riktning, bort från händelsernas centrum?

Hon vände ryggen till. Men innan bussen kom, stod han där ändå. Skillnaden var att han inte gjorde någon hemlighet av att han skulle med bussen. När han såg Nina log han och frågade om hon var sjuk igen, eftersom hon tänkte åka hem så tidigt.

– Sjuk?

– Ja, sist vi sågs mådde du inget vidare.

– Nej.

Hon såg sig omkring. Hon hade längtat efter Bernhard, hon hade tänkt ringa men det hade inte blivit av. Tänk om han hade en underbar tjej. Bussen kom. De klev på och betalade och satte sig bredvid varandra. Hon tittade ut. Det gjorde han också. Han var längre och deras blickar möttes i spegelbilden i bussfönstret.

– Jag står inte ut med den där jävla uppblåsta Myrenberg, sa Bernhard. Han låter ta mig fan som Hitler.

Du kan väl komma med hem på en kopp te, hade Bernhard föreslagit när de satt i bussen. Nu stod de utanför grinden till ett stort förfallet trähus i Stureby. Det hade en gång varit mycket vackert och kunde bli det igen, men just nu flagade den gula färgen och trappräckena var ljusgrå. En skottkärra hade hål i botten. Marken var täckt med löv.

– Jag kan inte fatta hur det går till, sa Bernhard. Det är jag som ska göra höststädningen och jag hatar att kratta löv. Jag har en teori om att marken inte gillar att bli krattad. Löven är ju näring, jorden håller i sina löv och vill behålla dom, så måste det vara. Gunilla sa igår att det enda som händer när jag ska städa tomten är att den blir belamrad med redskap. Maria sa att hon skulle hyra en container där jag skulle kunna kasta alla krattor som jag skräpat ner tomten med.

– Maria och Gunilla, är det dina syskon?

– Nej för fan. Kommer du inte ihåg att jag bor i ett kollektiv?

De var på väg in och hörde röster. Han slog upp köksdörren.

– Maria, Gunilla, Göran, Lotta. Det här är Nina Broman som jag har bjudit hem på en kopp te. Vi träffades på mötet. Nina jobbar på Lao-Tse.

– Söker du bostad? Vi har ett rum ledigt. Det har snedtak och centralvärme. Rätt mysigt. Fast ena hörnet måste tätas.

– Kan vi inte tända en brasa, sa Bernhard. Jag bar in massor med nerfallna grenar igår.

Han gick ut i det stora vardagsrummet. Målarfärgen hängde ner från det fuktsvarta taket. De sista strålarna kvällssol silades genom fönstret som avtecknade sig på väggen som ett mönster i blekrött.

När Bernhard la sina grenar tillrätta i den öppna spisen började det ryka in så fort han tände. Röken dansade ut i rummet. Bernhard drog i spjället, men röken vände inte. Alla började hosta.

– Vädra, skrek någon, men en annan invände genast att vädring skulle förstöra allt, då skulle röken aldrig vända uppåt skorstenen. I den allt tätare rökdimman dök Göran upp med en dammsugare som han kopplat om så att luften blåstes ut istället för att sugas in. Han stoppade upp dammsugarslangen i rökgången och röken vände direkt.

– Nu kan ni vädra ut, sa han belåtet och stängde av dammsugaren. Alla betraktade Göran med gillande och överlät brasans skötsel till honom. Han flyttade en pinne hit och en pinne dit med sakkunskap.

– Man måste vara noga med brinnavståndet. Inte för mycket, då blir det ingen kontakt, inte för litet för då kommer inte elden fram i mellanrummet. En och en halv centimeter är idealet.

Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat.

Nina satt i en fåtölj där klädseln höll på att lossna i alla kanter på grund av långvarig nötning. Hon såg på Bernhard som satt med solen i ögonen. Hon kände sig som om hon satt bakom en genomskinlig spegel. Hon kunde se honom, men han kunde inte se henne. Hans hår var blont och en aning lockigt, ögonen ljusa, kanske gröna, näsan litet knölig längst fram och munnen hade en ovanlig överläpp med en våldsam amorbåge.

Hon såg brasan snett bakom honom och hon hörde Görans röst som fortsatte in i oändligheten med en berättelse om elden som hon inte alls uppfattade. Hon önskade att Bernhard inte hade bott i ett kollektiv. Hon önskade att han hade bott helt ensam. Hon undrade vad han gjorde på sin fritid utom att han planerade för revolutionen. Det hade blivit tyst i rummet, de andra hade försvunnit och nu hörde hon hur de ropade godnatt långt bortifrån.

– Ja jävlar, sa Bernhard. Du säger inte mycket, men du sitter där och strålar. Just när du satte dig hade du solen precis bakom dig, det såg ut som om du hade nån belysning inuti huvudet som spred sig som en sky av ljus runt håret.

– På dig låg solen väldigt vackert också. Men jag tycker om dig också utan sol. Snart har vi inte ens en brasa, det är ingen som har lagt på ved.

– Jag vet inte om det finns mer ved. Det är litet för mycket på en gång. Jag hade faktiskt hoppats att få se dig idag, men jag hade gett upp när jag gick till bussen. Så tänkte jag att jag skulle gå till Wasahof och ta en öl och kolla in vad det fanns för folk där. Och så står du vid busshållplatsen.

– Jag har tänkt på dig och inte vågat ringa. Jag hoppades att vi skulle ses igen på ett möte så att jag skulle kunna träffa dig utan att verka angelägen. Det är ju viktigt. Att inte verka angelägen.

– Just det. Men att vara det är tillåtet. Är du det?

– Oerhört angelägen.

Hon skrattade och tänkte att hon sa för mycket nu. Så får ingen flicka säga. Då går han. Mannen vill fånga en kvinna, när han väl gjort det kan hans intresse svalna snabbare än någon anat. Var det inte så det brukade stå i flickböckerna?

Hon lyssnade i stillheten för att höra vad han tyckte. Han satt bakåtlutad och blundade.

– Vill du sova över hos mig i natt?

–Ja.

– Ska du ringa till dina föräldrar och säga var du är?

– Jag flyttade hemifrån för länge sen. Kommer du inte ihåg det? Virebergsgatan? Sitt nu kvar och blunda.

Hon hade en randig herrskjorta på sig. Nu knäppte hon upp den så tyst hon kunde och tog av sig skorna. Hon smög sig fram över golvet till hans fåtölj.

– Titta nu.

Han öppnade ögonen och hon slog upp skjortan och lutade sig mot hans ansikte. Han kysste hennes bleka bröst och tog med handen hårt om hennes nacke. Han drog ner henne i sitt knä och hon andades in djupt för att se smal ut i hans famn.

– Hur är det man säger, viskade han.

De var troligen ensamma vakna i huset. Bernhard satt tyst och såg på henne. Det kändes som om de häpnade i kapp över att ha varandra. De hade drömt och längtat men nu satt de i samma fåtölj. Hon satt stilla och tyst och oroade sig över att hon kanske redan tagit för mycket initiativ. Hon ville klä av honom, men fann det lämpligare att invänta att han skulle göra något. Han rätade på ryggen, sträckte ut kroppen och gäspade.

– Jag går ut och sätter på en kopp te i köket, sa han.

– Gör det.

Han försvann och hon grubblade över varför det blir så torftiga ord som kommer över ens läppar när huvudet är fullt av storslaget romantiska tankar.

Hon gick efter honom ut i köket där han stod med ryggen mot henne och mätte upp te i en vit porslinskanna. Hon slog armarna om honom bakifrån och var nöjd med att ha fått tag i honom igen. Hon tog så hårt att han ropade aj.

– Inte visste jag att du är så stark, sa han.

– Det är alla paket jag bär till och från posten, förklarade hon stolt.

– Dig skulle man nog ha nytta av i vilket krig som helst, sa han och böjde sig fram mot hennes panna.

Han höll händerna runt hennes hals och kysste hennes panna. Effekten av den lätta beröringen spred sig som värmestrålar runt öronen.

Hans skjorta glipade i midjan och hon förde in en hand och lät den långsamt följa hans kropp upp mot bröstkorgen, in i armhålan som var våt och hårig, runt skulderbladet och ner längs ryggraden. När hon skulle sticka in ett finger under byxans hårda linning märkte hon att en platta lyste röd på spisen. Det luktade bränt. Han vände sig om och svor.

– Tevattnet, jävlar, jag glömde sätta på tevattnet. Vänta.

– Måste vi dricka te?

Han tittade på henne med yrvaken blick och stängde av plattan.

– Nej, jag vet många andra saker som jag hellre vill göra just nu.

– Jag vet vad jag helst vill göra. Hon stod nära honom och hennes hand svepte hastigt med baksidan över hans byxor. Mot knogarna kände hon hur han växte innanför grenen i de slitna jeansen.

Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen.

Han tog hennes hand och förde henne genom det mörka huset till sitt sovrum på två trappor, högst upp under taket med ett halvmåneformat fönster. Madrassen låg direkt på golvet, vilket verkade rätt eftersom takhöjden i rummets kanter knappast var en meter. Helt rak kunde han bara stå i rummets mitt.

Akta huvudet, varnade han när de gick in genom den smala dörren, men hon hörde inte riktigt vad han sa och när hon förstod vad han sagt låg de redan i sängen med huvudena väl skyddade i ett berg av mjuka kuddar.

– Det här är min kombinerade säng och soffa, förklarade han och föste undan litet kuddar. Kuddarna är alltså soffan, det andra är sängen.

Hon var nära honom nu. Detta ögonblick var som ett hål i världen och hon kom att tänka på Vietnam som hon inte hade tänkt på under hela kvällen. Hon hade inte heller tänkt på att samlag gjorde så ont.

– Du är så vacker, sa hon.

Han skrattade generat.

– Det där är mina repliker. Det är mannen som ska säga: Åh, vad du är vacker. Dina bröst är som äppelmånar i solnedgången. Hon såg neråt sina bröst. Bröstvårtorna var stora och mjuka när de enligt alla regler borde vara små och stenhårda. Tänk om han trodde att det var något fel på henne, att hon inte kände den upphetsning för honom som hon kände.

– Jag har aldrig förstått mig på såna här situationer, sa han. Tål du att höra vad jag tänker?

Hon tog ett stadigt tag om hans pung, som hårdnade och rörde sig uppåt en bit. Han tog bort hennes hand och la sig ner bredvid henne.

– Är det något sorgligt?

– Jag är orolig för att det ska gå för fort för mig, nu, genast. När du rör mig så där kan jag inte njuta för jag blir så orolig. Tänk om hon aldrig mer vill ligga i samma säng som jag, för att jag är en hopplös älskare som det går för fort för. Och hur ska jag då kunna älska med dig med den uthållighet som du förtjänar. Det är frågan.

– I så fall, sa Nina, och förde handen mot vecket mellan hans lår och mage. I så fall befriar vi dig från din förlamande oro genast, så vi kan ägna oss åt annat sedan. Blir det bra?

Hon smekte hans pung med ena handen medan den andra tog ett stadigt tag om lemmen. Hon la märke till att håret var ljust men mycket tjockt. Hon förde ett finger runt ollonets kant och böjde sig ner och blåste litet luft över alla hans ädla delar. Uppifrån kuddarna hörde hon bara ett kvidande ljud som lät som nej, nej, nej.

Han hade lagt en kudde över ansiktet. Det är flickan som ska säga nej, nej, nej, tänkte hon när hon rörde ollonet med tungan. Hon tyckte om den svaga doften av hans kön, hon tyckte om hans höftben när hon smekte det, så att lustkänslan i hans kropp återfördes till hennes handflata.

När hon slöt munnen hårt nedanför ollonet kom han i hennes mun med ett kvävt tjut i kudden. Hon slog armarna om hans höfter och svalde. Hans säd var fullkomligt utan smak. Medan hon låg kvar med huvudet mellan hans lår satte han sig upp och böjde sig ner över henne och bet henne i nacken, hårt som en vampyr som ville åt blod.

Han sträckte ut händerna mot hennes bröst och kände på dem utifrån och inifrån.

– Var är dom känsligast?

– Här, sa hon och pekade på en trekant inåt armhålan.

– Där! Jag trodde det var bröstvårtorna.

Medan han talade smekte han med ett par fingrar från armhålan och ut mot bröstvårtan. Nina ömsom tittade och blundade. När smekningen spred sig vidare ut i kroppen la hon sig ner.

De hade suttit bredvid varandra, nu la han sig ner och kropparna hamnade skavfötters. Han kysste henne i hålfoten och hon vågade knappt tro sina egna känslor. Hålfoten, vilken upptäckt. Hon kände att hon borde oroa sig för om hon luktade fotsvett, men hon beslöt sig för att han fick sköta oroandet.

Hon behövde inte bekymra sig för att det skulle gå för fort för henne, eftersom det hittills aldrig gått för henne på något vis överhuvudtaget. Det tänkte hon inte heller bekymra sig för just nu. Inte ens nämna. Det kunde hon säga någon annan gång. Tänk om han fick för sig att han måste ge henne en orgasm, då skulle han ögonblickligen sluta kyssa hennes hålfot.

Han kunde fortsätta på samma sätt över hela hennes kropp, med sina mjuka känsliga fingertoppar och sina varma läppar och sin fuktiga tunga. Tänk om det fanns fler liknande överraskningar som handens insida och hålfoten. Delar av kroppen som var så flitigt i bruk varje dag att hon inte hade kommit på tanken att de kunde ge så våldsamma lustkänslor.

Hon sträckte ut handen över hans kropp. Det var en våt fläck på låret. Hon blötte fingret i den och drog det helt lätt över hans lem som var liten och mjuk och vilande.

– Jag tror inte jag kommer att orka ligga med dig i natt, men för säkerhets skull: äter du p-piller?

– Nej. Men jag vill gärna ha barn med dig.

– Jag vill gärna ha barn med dig också, men ska vi säga om fem år?

– Om fem år, då kan vi vara döda båda två.

– Sant. Men det är statistiskt troligare att vi lever. Jag vill i alla fall leva med dig resten av livet.

– Men jag har ett pessar, förklarade Nina.

– Med dig?

Hon skrattade. Ville eller ville han inte att hon skulle ha det med sig? Ville han ligga med henne, fast han sa sig inte kunna?

– Nej, alltså jag gick faktiskt hemifrån för att gå på en demonstration. Jag hoppades att du kanske skulle vara där, men jag packade inte ner mitt pessar.

Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

Medan hon talade om sitt pessar rörde sig hans hand över hennes ben. När hon tystnade hade han hunnit in i henne med ett pekfinger, samtidigt som tummen svepte över hela venusberget i mjuka halvcirklar. Det gjorde ont på det vanliga sättet. Hon satte sig spänd upp.

– Har du det skönt, frågade han och rösten kom långt bortifrån, som om orden förminskade känslorna.

– Skönt är ett för litet ord, viskade hon. Han satte sig upp med ett ryck medan handen var kvar inuti henne.

– Vad sa du, undrade han. Känns det alldeles för litet? Hur ska jag då göra?

– Jag sa inte att det känns för litet. Du hörde fel. Det känns bra. Men det är som om förtrollningen bryts när du frågar.

– Har jag förstört allting nu?

– Det tror jag inte.

– Du vet, jag är angelägen om att lära mig allt om dig, hur du vill bli älskad.

Han bet i hennes ena bröst, en aning för hårt och ändå kände hon just när hon sa aj att hon önskade att han skulle fortsätta, bita litet mer och kanske ännu hårdare. Hon hade nästan glömt hans hand därnere. Han lösgjorde den och medan han höll försiktigt med båda händerna runt hennes nacke kysste han hennes mun.

Det var deras första kyss på mun och hon förvånades igen. Han kysste på ett eget vis, han smekte hennes läppar med sin tungspets. Insidan av hennes överläpp var känslig för beröring. Kanske fanns det en förbindelse med tårkanalen från överläppens insida, hon kände sig gråtfärdig. En ensam tår rann längs kinden. Han ryggade tillbaka och såg på henne.

– Tycker du inte om mina kyssar?

Hon torkade ögonen och undrade hur han kunde vara så underbar och samtidigt så rädd. Hon ville få avnjuta honom i fred, utan att hela tiden försäkra honom att han var bra.

– Jag tror inte att det kan finnas något som du gör som jag inte tycker om. Jag vet inte varför jag känner mig gråtfärdig. Allt är för stort, för mycket. Jag visste att jag tyckte om dig, men inte att det kunde bli så här. Vi kommer att dö i morgon, den känslan har jag.

Hon la huvudet på hans axel för att slippa se på honom. Hans nackgrop doftade svagt av nästan bortdunstad mansparfym. När hon rörde hans kropp passerade hon då och då över lemmen som blev litet större för varje gång.

Hon höll i den och såg på den medan formen förändrades. En mycket märklig kroppsdel. Hon funderade över hur det kunde kännas att bära en sådan mellan benen. Hemskt opraktiskt. Men ett föremål av värde, lent och slätt.

Han låg tätt intill henne medan hans läppar och händer försökte smeka henne överallt samtidigt. Så småningom koncentrerades kyssarna till munnen och smekningarna till slidan. In och ut och upp över håret och tillbaka till clitoris. Det gjorde fortfarande ont.

Han rörde sig upp över henne och gled plötsligt in i henne nästan utan att hon hann märka det. Han låg en stund blickstilla och såg henne i ögonen. Hon tryckte lätt med hälarna mot hans skinkor för att pressa honom ännu närmare.

– Närmare än så här kan man inte komma, sa han.

Hon önskade att hon kunnat begripa varför den stora förtrollningen var försvunnen. I slidans öppning kändes smärta och därinne kändes ingenting. Det hade funnits en känsla när han kysste insidan av hennes överläpp, men i samma stund som han kom in i henne var det som om hennes slida och livmoder upphörde att existera.

Någon gång senare när hon kände honom bättre, skulle hon kanske våga säga sanningen. Nu låg hon där och låtsades och skämdes. Varför måste han känna hennes insida, allt hade varit så bra innan. Tänk om han nu kände att hennes inre inte fungerade normalt, att hon i motsats till andra kvinnor saknade känsel därinne. Om det inte hade gjort så ont vid ingången till slidan, hade hon inte ens kunnat säga om han var kvar eller inte. Hon undrade hur det skulle kännas efter operationen.

Han rörde sig långsamt och suckade som om han njöt våldsamt. Huvudet vilade mot hennes axel och hon var lättad över att hon inte behövde se honom i ögonen. Hon låg där och stönade med litet och räknade efter att det var fem dagar kvar till mens.

Han rörde sig häftigare, hon tryckte hårdare med fötterna mot hans lår. Plötsligt drog han sig loss ur hennes grepp och tryckte sig mot hennes mage. Sperman kändes varm mot hennes mage. Han kramade henne. Måtte han inte fråga nu. Hon försökte stänga öronen. Hon ville inte höra frågan, inte nu. Hon kände sig både ensam och arg.

– Gick det för dig?

Pang. Det var oundvikligt.

– Nej.

– Jag menar inte nu, jag menar när jag smekte dig förut? Det gick en spänning genom din kropp, men jag vet inte om det var en orgasm.

Plötsligt kände hon att hela livet skulle bli en lögn om hon ljög nu. Det var svårt att vara uppriktig.

– Det vet inte jag heller.

Han såg undrande på henne.

– Var den så svag? Det verkade som om du var vansinnigt upphetsad.

– Det var jag. Men jag har aldrig haft en orgasm. Jag vet inte hur det ska kännas. Det är inte ditt fel. Om jag överhuvudtaget kan få några orgasmer kommer jag nog att få en med dig.

– En! Minst femhundratusen. Har du verkligen aldrig haft en orgasm? Inte ens när du onanerar?

– Inte ens då, svarade hon undvikande. Hon hade inte onanerat annat än på direkt uppmaning av Svein, som trodde att det var en säker väg att hitta fram till en orgasm.

– Mycket egendomligt. Du har en sån glöd. Du har en vulkanisk sexualitet. Den ligger där inne och pyr och väntar på sitt utbrott.

– Så du tror inte att jag är onormal på något vis?

– På vilket vis skulle det vara?

– Jag vet inte. Jag bara tänkte.

– Vad tänkte du?

– En gång var jag tillsammans med en kille i England som sa att jag var frigid, som alla svenskor.

– Vilken jubelidiot. Ta hit honom så jag får skära kuken av honom. Frigid betyder kall! Du är den klart varmaste kvinna som någonsin vilat i mina armar. Det säger inte så mycket, jag har inte så stor erfarenhet.

– Tack i alla fall, också för allt elakt om honom.

– Var han din förre kille?

– Nej. Det är längre tillbaka.

– Vem är din förre kille?

– Vem är din förra tjej?

– Angår det dig?

– Då behöver inte jag heller berätta. Vet du vad klockan är?

– Jösses. Kvart över fyra. Jag ska vara på garaget klockan åtta. Jag kan inte sjukanmäla mig, jag är sjukinhoppare och dom har skitsvårt att få tag i folk nu.

– Då sover vi nu.

De låg med armarna om varandra och blundade och försökte sova. Han lösgjorde sig ur hennes armar och vände sig bort, långt bort så att inte ens skulderbladen eller tårna skulle nudda hennes. Men hon somnade inte.

Efter en stund satte de sig upp och betraktade varandras kroppar i den nya kärlekens förskönande ljus. De insåg att de inte skulle sova alls.

– Kom så går vi upp och äter, sa han. Klockan var tjugo minuter över fem.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Singoalla Tiroler är med i facket Solidariska vårdarbetare. Foto: Solveig Betnér

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.

Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?

– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.

– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.

Vad står på programmet?

– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?

– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”


Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.

Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.

Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.

Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet. 

Arbetsköparna kritiska

– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.

Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.

– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.

Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmadreza Djalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammanfattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

”Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Publicerad Uppdaterad