[FILM] Bergman – Ett år, ett liv
Regi och manus: Jane Magnusson
Regissören Ingmar Bergman var en gång en ung och fräck arbetsnarkoman, ofta med en barnafödande käresta i produktionen. 1957 var han 39 år och särskilt flitig, med fyra filmer, flera teateruppsättningar, någon tv-produktion och minst ett par kärleksförhållanden.
Han var då far till sex barn mellan tio och två år. Barnens födelseår minns han inte (har han själv kokett berättat), han hänger upp årtalen på film- och teaterproduktioner.
Bergman avled 2007, i år hade han fyllt 100 men ständigt dyker det upp nya uppgifter om honom. Den senast om hur han förfalskat minnet av fadern som nazistsympatisör, fastän det var hans själv som inte släppte vurmen för Hitler förrän flera år efter kriget, då han själv var uppåt 30 år.
Liksom många stora kulturpersonligheter bättrade han på sin persona utefter vad som passade för tillfället. I våras blev en bokklubbsdeltagare i radio upprörd över hur hånfullt han skildrat sin mor vid faderns dödsbädd 1970. Det gällde de tydligen ganska fritt skapade memoarminnena Laterna Magica från 1987.
Själv kan jag provoceras över hur nonchalant han verkar ha hanterat sitt faderskap till de åtta barnen. Samt behandlingen av några av de skådespelare som han fick feeling att krama ur det allra starkaste ur.
I Jane Magnussons biografiska porträtt snurrar just kring det extremt produktiva året 1957. Här berättas till sist den sanna (?) historien om hur han fick Gunnar Björnstrands läkare att leverera en diagnos på en dödlig sjukdom och därigenom fick skådespelaren i det rätta, förtvivlade känslan som rollen i Nattvardsgästerna (1962) krävde. Sänkningen av Thorsten Flinck i Misantropen 1995 är legendarisk.
Bergman låg ofta i tidens framkant med sina expositioner av själens obarmhärtiga frambrytningar gentemot sociala krav. Samtidigt refererade han till en gammal borgerlig miljö, den som var hans barndoms. Han lärde med filmer som just Nattvardsgästerna, Vargtimmen och Ansikte mot ansikte vad ångest är – nästan populariserade den.
Ingmar Bergman representerar en stor del av 1900-talets film- och teaterhistoria, också internationellt. Forskare lär även framöver hitta nya infallsvinklar på hans liv och verk.
Jane Magnussons dokumentär om Bergman strålar bakåt och framåt från året 1957, från första världskrigets slut till vår samtid. Liksom i Maud Nycander med fleras liknande dokumentärer över ett par andra gubbar med kulturell auktorisation under samma tid – Olof Palme (2012) och Harry Schein (2017) – är det komplexa skildringens styrka.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr