Det skulle vara skönt med vila så här i semestertider. Att luta sig tillbaka i sommarvärmen och känna att vi gjort bra ifrån oss och nu kan vi ta det lite lugnt ett tag.
Men i den tryckande sommarhettan känns vila just nu som något ouppnåeligt. I stället går jag och tänker på min mormor. Hon var socionom och jobbade under åren min mamma föddes och var liten i Köpenhamn i en pionjärverksamhet för att hjälpa kvinnor som ansökt om att få göra abort.
Jag tänker på min mamma, som strax innan hon blev gravid med mig fick rätten att själv bestämma över sin egen kropp, och så tänker jag på min dotter. På hur det ska bli för henne. På om jag kommer att klara av att förvalta det arv mina förmödrar givit mig.
Vi har ju aldrig kunnat ta den för given – aborträtten. Det har alltid varit några där och naggat i kanterna. Vi har också sett hur våra systrar både i Europa och i resten av världen fortfarande förvägras rätten att själva välja om de vill bära fram ett barn eller inte.
Men nu börjar det bli på allvar. Sverigedemokraterna, som många förespår kommer bli landets andra största parti, vill sänka abortgränsen från dagens 18 veckor till 12.
Varför får då diskussionen om dessa sex veckor insvepta i politikers illa researchade tyckanden om medicinska frågor mig att våndas över min dotters framtid?
Just för att det är inte det enda SD vill. De vill till exempel också införa sambeskattning. Det vill säga att gifta eller sammanboende skall skattas på den gemensamma inkomsten. För så oerhört många vill det innebära att lågavlönade kvinnors skatt kommer öka, medan deras högre avlönade män betalar mindre i skatt.
Kvinnor kommer i större utsträckning stanna hemma, bli mer ekonomiskt beroende av sina män och argumenten för likalön kommer falla platt, det spelar ingen roll om männen tjänar mer. Inkomsten är familjens, inte individens.
Kvinnor kommer i större utsträckning stanna hemma, bli mer ekonomiskt beroende av sina män och argumenten för likalön kommer falla platt, det spelar ingen roll om männen tjänar mer.
Jag oror mig för min dotter eftersom att SD, trots detta vurmandet för att föda fram barn, inte vill låta alla som vill bli förälder. De vill ta bort möjligheten för ensamstående och lesbiska kvinnor att insemineras, homosexuella ska inte längre kunna adoptera barn.
SD säger sig värna om familjen, men det är en sorts familj de vill se. Den klassiska kärnfamiljen – den sorts familj som när det kommer till kritan aldrig har varit särskilt lyckad för andra än heterosexuella män. Den sorts familj som, om den inte bygger på äkta frivillighet så som ekonomiska möjligheter att gå när en vill eller juridiska möjligheter att välja att leva på ett annat sätt, alltid har varit en katastrof för kvinnor.
Jag ligger vaken om nätterna eftersom jag läst min historia. Jag undrar vad som blir nästa steg? Att aborträtten försvinner helt? Det hände nyss i vårt grannland Polen. Att kontrollera vem vi skaffar barn med? Att i slutändan styra över vem vi får och inte får ha sex med?
Jag oroar mig för att jag läst min historia, för att jag vet att det under 1930-talet blev förbjudet för italienska kvinnor att ha sex med män som inte var tillräckligt ”rasrena”. Jag oroar mig för att debatten i Tyskland om det sexuella hotet mot ”den germanska rasen” från judiska män är så snarlik den våldtäktsdebatt som rasar i våra kommentarsfält här.
Jag oroar mig för en framtid där min dotters kropp ses som nationens egendom, där barnafödandet är hennes plikt, inte hennes val. Jag oroar mig för vilka möjligheter hon kommer få att leva sitt eget liv, att få välja vem hon vill ligga med, bli kär i, bilda familj med om hon nu vill ha en familj.
Jag oroar mig över att min samtid just nu slösar bort våra döttrars morsarv och jag vet inte om vi kommer ha styrka nog att kunna skydda det.
