Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 10

21

Lao-Tse-kontoret såg ostädat ut med papper utspridda över arbetsborden. Bland skisserna låg flygblad och studiematerial. Nina kom först till kontoret denna morgon. Hon började läsa ett studiebrev från kursen ”Hur kampen förs mot USA-imperialismen” som låg överst på Marits skrivbord.

”Regis Debray menar att man inte ska vänta på den revolutionära situationen, utan skapa den. Ju snabbare, desto bättre, eftersom kontrarevolutionärernas skicklighet utvecklas starkt. Revolutionen revolutionerar kontrarevolutionen. Debray menar att en partiorganisation, som från staden leder gerillaoperationerna, alltid kommer att ha en bromsande effekt på utvecklingen. Den politiska ledningen ska sammanfalla med den militära ledningen och den politiska medvetenheten kommer att utvecklas i och med att kampen börjar.”

Marit hade strukit under det om att den politiska ledningen måste sammanfalla med den militära.

”Debray menar att gerillasoldaterna kommer att nå en sådan politisk medvetenhet att de kan fungera som ett politiskt parti, medvetandegöra folket, organisera undervisning och sjukvård då den fasen i kampen nåtts där gerillan militärt behärskar ett större område. Den lilla motorn, gerillan, ska skaka om samhället för att den stora motorn, massan, ska komma igång.”

Studiebrevet var undertecknat av Göteborgs FNL-grupp, som tacksamt emottog kritik och synpunkter på brevets utformning. En lång litteraturlista hörde till.

Efter en halvtimme kom Hanna. Hon var rastlös och irriterad. Rebecca och Marit kom strax före lunch, direkt från FNL-kontoret på Pålsundsgatan.

Det var en nervös stämning som låg kvar hela dagen. Alla hade svårt att koncentrera sig på arbetet. Dels var julen hotande nära, dels var det kvällens stora möte i Folkets Hus. Regeringen hade nekat FNL-grupperna demonstrationstillstånd. Inget får hindra trafiken, sa statsminister Tage Erlander i morgontidningarna.

Offciellt skulle det inte bli någon demonstration. Men möte skulle det bli. Möte för att fira FNL:s sjuårsjubileum. Det var den tjugonde december. Jenny Åsgården skulle hålla ett av talen i Folkets Hus. Vietnambulletinens redaktör Jan-Erik Olsson skulle också tala. Kvällens huvudtalare var Axel Höijer.

– Han är en fantastisk gammal man, sa Rebecca. Det är fint för oss som har rykte om oss att vara unga svärmare. Han har varit chef för medicinalstyrelsen och han har rest runt i hela världen. Jag hoppas att han sätter den här förbannade regeringen på plats rejält. Det är USA som har gett regeringen order om att inte tillåta Vietnamdemonstrationer i Stockholm. Pratet om trafikproblem är rent larv. Det kommer att bli problem, men det är för att dom sänder ut era hundra extrainkallade poliser på stan. Hur ska det kunna sluta utan problem?

– Det ska bli ett enormt uppbåd, infogade Hanna. Det måste kosta otroliga summor, nittio procent går väl på övertid.

– Ska vi slå vad om antalet gripna?

– Vad ska dom gripas för, frågade Nina.

– Uppvigling, våldsamt motstånd, förargelseväckande beteende, vad som helst av det vanliga.

– Minst tio, högst hundra, sa Marit.

– Jag kanske bör låna Bernhards gamla störthjälm, undrade Nina, men de andra avrådde.

– Det skulle tolkas som en provokation! Bära hjälm, det skulle se ut som om du hade förberett dig på en sammanstötning, det blir minst åtal för uppvigling.

Kvällens möte var höjdpunkten i en lång rad av svåra sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Det var mer än en demonstration. Det var en del av själva befrielsekriget. Genom att polisen nekat tillstånd till demonstrationen kom även det tillåtna opinionsmötet att få en extra glans.

Nina skulle möta Marie-Louise och Helena i entrén till Folkets Hus. De skulle hålla ihop med Bernhard och Danne och så många som möjligt för att ingen skulle behöva bli ensam om det hände något dramatiskt.

Stora kongresshallen i Folkets Hus var fullsatt. De hopfällbara sektionsväggarna var öppna.

– Det är något på gång, viskade Marit. Jag har aldrig sett så många journalister och fotografer på ett möte förut. Jag mötte Jenny i foajén och hon sa att vi har folk ute längs hela Kungsgatan och Strandvägen som rapporterar polisens rörelser under kvällen.

De satt längst bak och såg publikhavet som en enda kropp förväntansfulla ryggar.

– Det här skulle jag kalla en förtätad stämning, viskade Helena. Fan va mysigt. Jag är litet rädd för polisen kanske.

Axel Höijer började sitt tal försiktigt med att berätta om det vietnamesiska folkets historia.

– Detta folk som inte fogat sig under några fogdar. Denna okuvlighet har i tur och ordning kineser, japaner, fransmän och nu amerikaner fått erfara. Trots alla plågor och all död som USA nu sprider i Vietnam vägrar folket att ge upp. Segern ska också komma.

Applåder avbröt talet, men efter en stund fortsatte han:

– I allmänhet har människor lätt att följa ledare för erövringståg. Alltför många svenskar slickade också Adolf Hitlers stövlar alltför länge. Är vi annorlunda till vår själ nu? Slickar inte vår regering på samma sätt Lyndon Johnsons stövlar?

– Vi uttalar vår protest mot USA:s vedervärdiga krigsförbrytelser i Vietnam. Hur länge ska vi tolerera att polisen överskrider sina rättigheter och befogenheter vid våra demonstrationer? En polisman har nyligen uttalat i Aftonbladet att han anser att alla talkörer innebär lagbrott.

– Man måste ställa frågan: Har vi i Sverige verkligen något intresse av att hindra att mer frisk luft blåser in på den amerikanska ambassaden? Det har jag undrat över själv.

Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

Nya applåder och spridda rop i publiken. Höijer fick åter göra en paus för att fortsättningen skulle höras.

– Jag är medveten om att det i första hand är regeringens sak. Men om regeringen föredrar att stoppa huvudet i busken? Måste då inte vi som medborgare i en demokrati hjälpa vår regering att inse vad som pågår?

Applåderna ville aldrig sluta efter Höijers tal.

– Vi ska demonstrera utanför USA:s ambassad ända till den dag USA lämnar Vietnam, sa Jenny Åsgården.

Hon såg liten ut på den stora scenen där FNL-flaggan med den gula stjärnan i den blåröda cirkeln hängde framför talar- stolen. Men hennes röst var stark.

– FNL är hoppet för alla folk. FNL har fått USA-imperialismen i gungning. Vietnam har visat kraften hos ett litet folk, att rättvisan kan segra. Nu när alla ser hur bräcklig USA- imperialismen i själva verket är, har alla folk fått lättare att föra befrielsekampen.

– Polisen i vårt land vill att vi bara ska konsumera och inte öppna munnen för att protestera. Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

– Om vi ska döma efter de krafter polisen sätter in för att slå ned oss, måste vi vara både den starkaste och den farligaste av alla organisationer som finns i Sverige. Jag kan berätta för er att när vi nu i kväll samlats till möte här i Folkets Hus i Stockholm har det föranlett polisen att placera ut följande styrkor kring vår möteslokal: minst trehundra poliser, minst tjugo polisbilar, ett tjugotal ridande poliser till häst med piskor och allt samt ett flertal hundbussar.

– Nu när jag har upplyst er om detta vill jag fråga: Kamrater! Ska vi gå till ambassaden?

Jenny hann knappt säga sin fråga till slut förrän hennes röst drunknade i ett öronbedövande ja från hela publiken.

En sekunds förvirring uppstod innan alla reste sig ur sina bänkar och forsade mot utgångarna. Ingen hann organisera några led eller ens någon taktik för mötet med de trehundra poliserna. Alla vällde ut på Barnhusgatan och rakt in i polisernas kedjor. Gatan var avstängd i båda riktningarna, men folkmassan vräkte som en stormvåg mot båda sidorna och poliserna tappade taget.

Nina höll Helena i handen när de sprang mot Sveavägen. Bernhard var försvunnen.

– Skulle vi inte åt andra hållet, sa Nina.

– Här ska man inget, här är det bara att springa, sa Helena och drog henne undan ett par ridande poliser som tagit upp förföljelsen.

Det kom nya poliser till häst. Deras långa, vita piskor ven genom luften med svischande ljud. Helena träffades av ett rapp i mellanrummet mellan mössan och jackan. Hon knep ihop ögonen och tog om nacken.

De båda flickorna sprang in på Adolf Fredriks kyrkogård, där de ställde sig mot kyrkväggen tillsammans med andra som hade FNL-märken och också hämtade andan.

– Det svider som om jag hade bränt mig, klagade Helena. Nina tittade efter under hårfästet och där löpte en röd rand.

– Vi måste fotografera alla skador i färg direkt efter demonstrationen, sa en man ur dokumentationsgruppen.

– Jag vill inte ha något foto av min nacke, sa Helena bestämt. Så mycket vet jag, att jag aktar mig jävligt noga för att anklaga polisen. Då åker jag dit själv för polismisshandel.

– Så ska det gå till, flämtade en ung pojke som kom haltande i snön mellan gravarna.
Nina hade inte hunnit uppfatta något ”så ska det gå till”. Hon hade bara rört sig som de andra.

– Tore och Dag bröt poliskedjan, först inifrån och sen när polisen lyckats bygga upp den igen, så bröt dom igenom igen, bakifrån! Jag tror alla kom ut på det sättet, det vore för jävligt om några blev kvar därinne. Jag såg tre snutar som slog på Myrenberg med batongerna. Han fick sina glasögon söndertrampade, han som är så jävla närsynt.

Helena hade tappat sina vantar och det var mycket kallt. Luften gjorde ont nere i halsen när man var andfådd.

– Jag såg en kille som vred batongen ur handen på en snutjävel! Men sen lämnade han tillbaks den. Bötesfonden skulle nog inte ha klarat böterna om han hade slagit tillbaka.

– Vi kommer aldrig fram till ambassaden, sa Helena.

– Kom nu så gör vi ett ryck igen. Bara vi kommer till Stureplan kan vi sprida oss över Östermalm och komma fram bakvägen. Dom kan inte bevaka hela Östermalm, dom måste sätta in sitt folk på Strandvägen.

– Jag fryser, sa Helena.

– Man fryser mest för att man blir rädd, sa en från Hägersten som brukade vara med och trycka bulletinen. Det är bara fjorton grader, det är inte så farligt. Men man får frossa av dom där gestapodrängarna. Såg ni piskorna?

De behövde inte fundera. Om de inte förut hade sett piskorna fick de se dem nu. En grupp mötesdeltagare kom springande nerför Adolf Fredriks kyrkogata med två vilt piskande poliser till häst efter sig. En äldre man med en insamlingsbössa i handen skrek till och störtade handlöst mot en port.

– Här, sa Nina till Helena. Låna mina vantar. Jag har fickor. Polisen slår ihjäl våra kamrater.

– Det måste vara en av dom sista grupperna. Jag tror att dom flesta kom ut före oss. Många försvann åt andra hållet, neråt Bantorget och Vasagatan. Polisen har nog fullt upp med att hålla reda på oss.

– Titta! Där nere i porten!

Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor.

I en port på Sveavägen hade en polis till häst trängt upp en mörkhårig flicka i grön imporock. Hon såg liten ut bredvid den stora hästen. Polismannen piskade vilt omkring sig och flickan såg livrädd ut där hon stod alldeles blickstilla.

– Hästar är inte farliga! Böj dig och smit ut under buken, ropade Sixten Andersson från kyrkogårdsmuren. Men flickan vågade inte röra sig. Hon bara böjde huvudet under slagen.

– Vi ska dra ner dig ur sadeln, ditt nassesvin, fortsatte Sixten och sprang över kyrkogården för att undsätta flickan.

Då vände sig polisen om för att piska Sixten. Flickan sprang ut ur porten och försvann i riktning mot Odengatan, bort från striderna.

– Vem var det, någon kompis till er? Han från Hägersten tittade på Nina och Helena. Ingen kände flickan.

– Det kanske inte ens var en av oss? Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor. Nu kan vi sticka över Sveavägen och fram till Kungsgatan. Jag ser en massa folk där, det måste vara biograferna som slutar. Klockan är kvart i nio.

Det hade gått rykten om att Demokratisk Allians skulle mobilisera sina styrkor. Alliansarna var mot. Mot FNL-aktivisterna. Mot kommunismen, mot socialismen. Mot rättvisa för förtryckta.

– Men dom är för Amerikas förenta stater, påpekade Helena helt korrekt.

– Dom har säkert betalt av polisen.

– Varför tror du det?

– Hur kan det annars komma sig att dom får klunga ihop sig mitt i gatan, störa trafiken, skrika åt oss, vad som helst utan att poliserna griper dom? Poliserna verkar vara alliansare innerst inne.

– Samma fascister här som där.

Uppifrån Hötorget hördes spridda talkörer. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

Ur ingenting dök banderoller och plakat upp. ”Esso bränner Vietnams barn”, ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, ”Leve FNL!” Hoprullade hade banderollerna transporterats i de tjocka vinterkläderna. Detta skulle ju inte bli en demonstration, det skulle bara vara ett opinionsmöte i Folkets Hus.

Poliserna grep efter plakaten, som de lätt nådde från hästryggen. Några FNL:are satte sig i hörnet av Drottninggatan och Kungsgatan och höll fast i sina stänger. Från trottoaren där Helena och Nina befann sig såg det ut som om polisens hästar trampade på de sittande. När hästarna drog vidare nerför Kungsgatan reste sig demonstranterna, oskadda. De borstade sandsörjan av kläderna så gott det gick och fortsatte mot ambassaden.

– Mot ambassaden, kamrater! Mot ambassaden! Frisk lu åt USA:s ambassadör!

Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Knutna nävar och ryggdunkningar. Vänskap och sammanhållning. De vardagliga motsättningarna inom vänstern, som mycket väl kunde ha ödelagt hela Vietnamrörelsen om polisen lämnat den ifred, försvann inför polisens närmast militära attacker.

På Sveavägen var det kalabalik med poliser till fots, till häst och i bilar, som trängde upp demonstranterna mot husväggarna för att komma åt med piskor och batonger. På Kungsgatan var det kaos i korsningen mot Sveavägen eftersom bilarna inte kunde ta sig fram mellan de stridande. Någon ropade:

– Låt inte snuten lura ut er mot portarna! In bland bilarna! Spring mellan bilarna neråt Östermalm!

Femhundra FNL:are spred sig bland bilarna och polisen försökte komma efter med hästar och hundar. Men bilisterna blev ursinniga över piskorna. När Nina kom förbi hade en vevat ner rutan och skrek:

– Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Ett kvarter ner på Kungsgatan upplöstes bilkön och ingenting kunde längre skydda mot polisen. Helena och Nina drog sig in mot väggarna fast det var fel, på något vis måste de skydda sig. De såg sina kamrater tryckas in i portar och hållas kvar av ursinniga poliser med batonger.

De såg ut mot gatan för att hålla reda på var hästarna befann sig. En kom i hög fart rakt emot dem. Nina tryckte sig mot väggen som mirakulöst nog öppnade sig bakom hennes rygg. Hon höll på att ramla baklänges och tappade taget om Helenas hand.

De var inne i foajén på biografen Saga. Det var heltäckande speglar längs väggarna och i taket.

– Jag skulle inte bli förvånad om dom kom inridande här och började krossa speglarna, sa kassörskan. Det ska ni veta flickor, att jag är helt med er. Kommer dom in kan jag gömma er i biljettkassan. Jag trodde inte att jag skulle få se något sådant i Sverige. Det var en äldre herre som segnade ner här medvetslös på gatan, här utanför, en polis slog batongen i huvudet på honom bakifrån. Rakt i huvudet. Jag hörde en annan polis skrika: ”Ambulans är inte nödvändigt för en sån där jävel.” Men jag ringde, för säkerhets skull. Vänta här tills det värsta dragit förbi. Vart ska ni?

– Vi ska till amerikanska ambassaden.

– Är ni galna, det går inte.

– Men vi ska dit. Det måste gå.

Sagabiografen var inredd som om den egentligen var en kuliss till en showfilm från Hollywood på trettiotalet. I metallramar på väggarna hängde affscher för aktuella och kommande filmer. I takets speglar kunde Nina se sig själv i en uppochnervänd upplaga, som om hon hade fötterna fästade i himlen. Det våldsamma skådespelet utanför de väldiga glasdörrarna såg ut som om det utspelades i cinemascope.

– Titta, ropade Helena, är det inte Veronica? Hon som var din klasskamrat?

Det var verkligen Veronica Berg, som kom stapplande under Regeringsgatsbron. Hon höll upp ett litet kort som ingen tog notis om. Blod rann från hennes näsa. Hon hade inget FNL- märke.

Presskortet, tänkte Nina. Veronica hade presskort som medarbetare på Damernas Värld. Det var Veronica som hade dragit in Nina i Vietnamarbetet, dragit iväg med henne till en lördagsdemonstration utanför US Trade Center. Det var mer än två år sedan, skulle det här kriget aldrig ta slut?

– Ska vi gå ut och prata med henne? Jag visste inte att hon var med oss fortfarande. Hon syns inte på mötena.

Helena öppnade en av glasdörrarna. Bland ljuden av hästhovar, hundskall, talkörer och förtvivlade skrik hörde de Veronica ropa:

– Jag är journalist, jag har legitimation!

En av de ridande poliserna måttade med batongen mot hennes hand och träffade så att presskortet flög iväg ner i snömodden. När Veronica gjorde ett försök att böja sig ner fick hon ett piskrapp över ryggen. Hon föll till hälften mot husväggen. Hästarna fortsatte att pressa mot Stureplan och Veronica fördes vacklande och blödande med strömmen.

– Jag ska hämta presskortet när alla är borta, sa Helena.

En ambulans med påslagna sirener stannade för att hämta upp en demonstrant som låg livlös i rännstenen. En kamrat till honom styrde och ställde som om han var läkare och tvingade ytterligare en FNL:are med störthjälm som stod paralyserad bredvid att följa med in i ambulansen. ”Hjärnskakning” hördes instruktionen till ambulansföraren.

En av de flyende stannade upp utanför biografen och höll sig för magen med båda händerna. Huvudet var neråtböjt och han verkade inte veta var han befann sig. Han hade rinnande blodfläckar på jackans bröst. Nina gick närmare dörren för att titta efter om han också höll på att falla ner medvetslös. Då kände hon igen Bosse Johansson.

Hon öppnade dörren och drog in honom. Han hade fått underläppen sönderslagen och blödde från både läppen och tandköttet. När han kände igen henne log han och såg för första gången riktigt sympatisk ut.

– Nina och Helena, vilken jävla tur!

Han föll dem om halsen och lutade sin blödande läpp mot Ninas axel. Hon försökte inte hålla honom på avstånd, han var alldeles dimmig.

– Kom så sätter vi oss en stund, sa Helena. Vad har dom gjort med dig? Det ser hemskt ut.

– För fan, det är bara en fläskläpp. Det var den där jävla snutfan, jag kunde ge mig fan på det, det är en snut som jag har ha att göra med förr, han slog allt vad han orkade. ”Såna som du ska sitta på fast paviljong i Västervik på livstid”, skrek han och slog gång på gång. Men jag sprang undan bra, det är ingen fara med mig. Länge leve Mao Tse-tung och Ho Chi Minh och Lenin och Stalin och hela jävla skiten!

Nina såg blodfläckarna sprida sig ut i trådarna i tyget. De ledde Bosse till ett skyddat hörn av den långa röda so an. Där kunde han vila och återhämta sig. Han blödde fortfarande, som ett påtagligt tecken på vad som hände denna osannolika kväll i december nittonhundrasextiosju. När Nina tittade upp jagade en ny våg poliser Sveriges ungdom längs husväggarna.

Inifrån biografen såg Kungsgatan fortfarande ut som ett slagfält. I kylan bildades vita rökmoln av de andfåddas andedräkt.

– Jag kan hålla ett öga på er kamrat, sa biografkassörskan, blir han sämre ringer jag ambulansen.

Ytterligare några flyende snubblade och föll omkull i issörjan. Salt och sand och snö bildade en gråbrun massa som fastnade i kläderna.

Efter en halvtimme var gatan rensad och några extra poliser till häst var det enda som lämnats kvar. Nina ville fortsätta så att de skulle komma fram till ambassaden samtidigt som de andra.

– Ta en chokladkaka, varsågod, jag bjuder. Biografkassörskan gick in bakom kioskdisken och gav dem var sin stor Marabou Schweizernöt som de stoppade i fickorna.

– Jag håller tummarna. Var försiktiga och tänk på att ni har många bakom er.

Helena kramade om henne som om de hade varit gamla vänner i evigheter. Sen kastade sig flickorna ut. De hittade inte Veronicas presskort och striderna var inte över. Tvärtom, från Sveavägen syntes nu nästa våg komma störtande ner mot Stureplan. Kanske tvåhundra demonstranter som sprang i kryss över Kungsgatan och sökte skydd i portarna för att komma undan bilar, hundar, piskor och batonger.

Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

Nina och Helena smög sig mot strömmen till Husqvarnas inbyggda skyltfönster och vände ryggen utåt som om de var upptagna med att studera symaskinsmodellerna.

– Man kanske skulle ta trappan upp, föreslog Nina. Vi springer upp till Malmskillnadsgatan och sen ner David Bagares gata och över Humlegården istället för Stureplan, polisen kan inte finnas överallt.

– Så fort vi ser en snut ska vi promenera som om vi hade all tid i världen, sa Helena. Annars blir vi tagna för att vi springer. Våldsamt springande, ny åtalspunkt i domstolarna.

– Vi kanske inte ens är säkra om vi går. Ta av märket, så kan dom inte veta att vi hör till mötesdeltagarna.

– Just det. Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

– Rent uppviglande skulle jag vilja påstå.

De stoppade sina märken i fickan bredvid chokladen och tog trappan upp till Regeringsgatan. Där stod en polisbil som de promenerade förbi utstuderat sakta.

– Om vi går för sakta tror dom att vi är horor och tar oss för det, sa Helena.

De ökade stegen något. Det kom två polisbilar till. Från Regeringsgatan kom ytterligare fyra stycken.

– Herregud, här ligger ju Johannes polisstation. Det tänkte jag inte på, sa Nina.

Hon mindes polisstationen sedan sommarkursen på Grundskolan för konstnärlig utbildning. Då hade hon uppfattat den som ett idylliskt inslag i stadsbilden. Polisstation, kyrka och brandstation, det var som en småstad inne i den stora staden. Nu ingav den tända polisskylten inga känslor av idyll eller trygghet längre. De hastade nerför David Bagares gata och över Birger Jarlsgatan, förbi Arvid Nordquists delikatessbutik.

Vid Svampen på Stureplan såg de Marit med ett plakat i handen. Det var affschen med den svarta likkistan och texten ”Här vilar USA:s demokrati”. En alliansare försökte rycka åt sig plakatet. Marit snubblade i sin färgsprakande långa kappa och föll handlöst. Alliansaren satte foten i ryggen på henne. Nina tog på sig märket och störtade förbi poliserna som också hade god utsikt över händelserna, men riktade blickarna mot Nybroplan, där stora skaror demonstranter rörde sig mot Strandvägen.

Kring Marit uppstod en folksamling. Någon som bakifrån liknade Danne försökte få omkull alliansaren och lyckades tydligen, för resten av alliansarna överföll alla aktivister som hade samlats kring Marit. Nu var Nina och Helena helt nära och såg att det verkligen var Danne. Han låg på marken och försökte dra omkull sina fiender genom att låsa deras ben. Då dök en polis in i klungan, tog ett grepp bakifrån om Danne och lyfte upp honom medan en annan polis låste Dannes armar och vred om dem hårt.

– Stick till Peking där ni hör hemma, jävla kommunistsvin, ropade alliansarna när de snabbt försvann bortåt Eriksbergsplan, medan Danne släpades in i en polisbuss.

– Jävla fascister, jävla fascister, ropade FNL-arna under Svampen. Polisen grep en svart flicka, amerikansk balettdansös, trodde Helena, och drog henne med in i bilen. Marit reste sig och kände efter om hon hade ont någonstans. Hon hade slagit i knäet och höften.

– Det blir nog bara blåmärken.

– Du får väl vara glad att dom inte syr in dig för kappan, den syns jävligt bra över hela Stockholm, sa Helena, som om hon inte gjort annat än demonstrerat.

Marit, Helena och Nina gick Sturegatan uppåt längs Humlegården. De stannade en stund utanför biografen Park, innan de svängde in på Östermalm vid Haide’s parfymeri på Linnégatan.

De fortsatte rakt fram. Östermalm var en större stadsdel än man kunde tro innan man försökt ta sig igenom den till fots. Men de förstod att de var på rätt väg, för enstaka små grupper av människor från mötet rörde sig åt samma håll.

– Vi går mot Hakberget, sa en ung man i försvarets vita päls och stor pälsmössa med FNL-märke. Han sa att det var tur att han hade mössan, så som han hade blivit slagen med batong i huvudet. Polisen försökte gripa honom i det första tumultet vid Folkets Hus, men han kom undan och polisen tappade bort honom i folkmassan.

– Hakberget, är det inte en omväg, frågade Marit.

– Jo, men vi måste ta det strategiskt. Sen går vi över Gärdet och tar ambassaden bakifrån. Det har dom nog inte räknat med. Jag hörde en som varit nere och kollat Strandvägen. Där har dom stängt av på två ställen, dels i korsningen Narvavägen och Strandvägen, dels framme vid ambassaden. Där var det dubbla kravallstaket och poliskedjor.

De vek av upp mot Karlaplan och fortsatte fram till Banérgatan där de tog av åt höger till Valhallavägen. De som hade tunna skor frös om fötterna. Kvällen hade blivit kallare.

Till slut stod de utanför Konstfack. Gärdet öppnade sig som en vit tundra. Nina var glad att hon inte behövde gissa sig fram till i vilken riktning ambassaden fanns. Dit gick redan en ström av tappra över snön, pulsande och hoppande.

– Ni som har promenadskor får försöka gå Oxenstiernsgatan, sa han som hade päls.

Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

De var en grupp på över femtio nu och alla med skor vek av mot Strandvägen. Nina och Helena hade stövlar och pulsade iväg med de andra i snön. Trettio centimeters snödjup minst, föreslog någon. Långt bortifrån hördes ropen skalla. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

– Frisk luft åt ambassadören! pep Helena med svag röst.

– Och hela hans familj, la Sixten till med hes stämma.

Nina tänkte att om det hade varit krig, hade de behövt en kanon. Då hade de kunnat skjuta mot ambassaden härifrån, utan att behöva möta poliserna igen.

– Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

– USA mördare, sa Helena tyst och drog handen över sin svullnande nacke. Jag slår vad om att polisen redan vet att vi är på väg från den här sidan.

Hon hade rätt på den punkten. Polisen visste och kom just över kullarna för att sätta stopp för detta sista desperata försök till inbrytning på ambassadområdet. De hade varken hundar eller hästar eller piskor och såg betydligt mindre farliga ut.

– Vi ska lämna över en resolution till ambassadören, sa Jenny Åsgården.

– Ni ska inte överlämna något alls. Om ni inte packar er iväg omgående får ni överlämna er till polisen.

– Vi fortsätter framåt, sa Jenny och gick vidare som om hon inte hört. Polismannen grep ögonblickligen tag i hennes högra arm och låste den bakom ryggen.

– Ohörsamhet mot polisen, vet inte lilla damen att det är ett brott. Vi tar henne till bussen.

– Det är inte förbjudet att promenera på Gärdet, försökte han i försvarets vita päls.

Polismannen ställde sig med benen brett isär och händerna i bältet. Åtta man till kom upp bakom honom.

– Det är förbjudet, sa han bara. Det är promenadförbud på Gärdet just nu. Ska ni gå hem frivilligt eller vill ni åka in hela bunten?

De stod tysta. Så snart de inte rörde sig tog kylan tag i dem. FNL kunde inte ha tänkt på norra halvklotets vinterklimat när de valde att förlägga sin årsdag till den tjugonde december. Tänk om man kunde ha haft dessa stora manifestationer i slutet av maj, tänkte Nina. När Sverige är precis lagom varmt.

Det kändes som om hon höll på att förfrysa. Hon trampade på stället och tittade ner för att se om fukten gått upp i lädret och det hade den. Då skulle det snart bli ännu kallare, när fukten nådde in till strumporna. Hon frös om knäna också, eftersom vinden blåste rätt igenom Lao-Tses snäva, stickade byxor. Hon önskade att hon hade kunnat rulla in benen i en pläd.

Ytterligare några FNL:are kom till bakifrån. Var det inte Bernhard och Nils-Åke? Jo, Nina sprang fram och kastade sig runt Bernhards nedkylda gestalt. Han viskade att han varit orolig för att något hänt henne.

De nio poliserna stod blickstilla framför gruppen. Bakom polisraden, närmare ambassaden syntes blinkande polisbilar, poliser till häst och ett flertal bussar.

– Nå, ska ni gå frivilligt? Polismannen med händerna i bältet upprepade sin fråga, nu med låg röst.

– Tack, vi kan gå själva, sa Nils-Åke och demonstranterna vände.

En flicka i mörkgröna Lao-Tse-byxor med bladmönstret kom fram till Nina och berättade att hon sett polisen föra bort Hanna och Rebecca på Sveavägen.

– Vi åker till polisen, sa Helena.

– Vilken polis, undrade Bernhard.

– Det måste vara Adolf Fredriks, sa flickan som visste besked. Men var försiktiga. Dom kanske tar er bara för att ni dyker upp på stationen. Dom har kört in busslaster med folk ikväll. Jag hörde att Einar Heckscher sitter på Johannes. Hans brorsa Sten fick veta att Einar blivit tagen. Då gick han till snuthäcken för att kolla läget eftersom han pluggar juridik. Istället för att svara på vad som hänt Einar satte en av snutarna ett knä i magen på Sten och försökte sparka honom nerför trappan. Ut bara, försvinn härifrån, skrek dom åt honom.

– Den polisen kommer nog att ångra sig, sa Bernhard. Det är inte rådligt att sparka barnen till en gammal högerledare.

– Det är samling vid Källhagens värdshus, hur många kommer med? Klockan är halv elva.

– Jag tycker att vi i alla fall går till polisen, sa Helena. Jag kan inte sova i natt om jag vet att några sitter hos polisen.

De gick för att hitta en buss inåt staden. Polisuppbådet var kvar, men ganska ensamt nu. Kvällen var över. Den mest våldsamma i Stockholm på mycket länge.

– Trafikstockning fick han, Tage Erlander. Om dom tror att dom kan slå sönder vår solidaritet med batongslag mot huvudet, då tar dom fel. Efter en sån här kväll är man ju beredd att gå i döden för Vietnams sak!

Det var Helena som höll kamptal. Marit la till:

– Jag tror att vi vann i kväll. När bilderna kommer kan folk se med egna ögon vilka det är som inte följer lagen. Alla kommer att förstå själva innehållet i demonstrationen. Att Vietnam behöver stöd i sin kamp. Det var alldeles för många fotografer och alldeles för många galna poliser. Dessutom hörde jag att TV redan ha bilder på Myrenbergs krossade glasögon. ”Här kan ni se Dag Myrenberg som ju inte ser alltför utmärglad ut”, sa kommentatorn. Vi får skriva och fråga hur mager man måste vara för att ha rätt att visa solidaritet med fattiga och förtryckta runt om i världen.

– På vilken polisstation ska vi börja, frågade Bernhard.

– Dom flesta fördes till Adolf Fredrik, sa någon som satt framför dem i bussen.

Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år?

Precis när de kom fram till Adolf Fredriks polisstation kom Hanna och Rebecca och sju andra ut. Alla omfamnade varandra, vare sig de var nära vänner eller fjärran kamrater. Polisen, visade det sig, hade inte gjort någonting. De hade varit otrevliga och tarvliga som vanligt, men de hade släppt alla gripna.

– Dom grep folk i ren panik, verkade det som. Oss grep dom för att vi ropade.

– Så det blir inget åtal heller?

– Det är omöjligt att veta, sa Hanna. Våra namn antecknades, vi fick legitimera oss. Det kan bli massåtal som dom gjort förr. Uppvigling, hindrande av trafik, motstånd mot polisman, förargelseväckande beteende. Vill ni komma hem på en kopp te? Vi borde planera för framtiden. Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år? Eller ska vi låta dom slå ner oss i gatan i all oändlighet?

Fortsättning följer…

Publicerad
1 day sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Isabell Höjman/TT, Jessica Gow/TT

Jona Elings Knutsson:
”Jag använder inte längre min jobbmejl”

Sedan sjukhuset Jona Elings Knutsson arbetar på instiftade instansen Rättskansliet, som kartlägger de anställdas beteende, har hon slutat använda sin jobbmejl. Samtidigt som övervakningen tar sig allt mer absurda utryck ökar paradoxalt nog också våldet mot personalen.

Jag använder inte längre min jobbmejl. Inte sedan sjukhuset jag arbetar på instiftat en instans som läser våra mejl och kartlägger oss, och om något som möjligen kan vara klandervärt upptäcks väntar avstängning, avsked och polisanmälan.

Instansen heter Rättskansliet, och kanske läser någon som arbetar där vad jag här skriver. Kanske leder det till att också jag stängs av, avskedas och polisanmäls.

I så fall är jag i gott sällskap.

Att arbetsköpare övervakar och kontrollerar anställda är ett förbaskat otyg, men det är inte något nytt. Stämpelklocka, ackord, sjukdagsstatistik, kartläggning med GPS och av när dörrar öppnats, hemliga kunder, oannonserade drogtest: det är knappast något fel på uppfinningsrikedomen.

Och precis som i övervakningssamhället utanför arbetsplatserna hörs argumentet att den som inte har något att dölja inte behöver oroa sig. Dels är argumentet svagt i sig självt, det går utmärkt att vilja ha ett privatliv även utan att ha något att dölja. Dels sker en glidning i vad som är något att dölja, vad som faktiskt är ett regelbrott.

Rättskansli, angiveri, spioneri

Arbetsköpare, åtminstone min, tar tolkningsföreträde och gör de mest hiskeliga analyser av våra beteenden, exempelvis baserat på vår e-post. Det är inte för inte som Rättskansliet på golvet kommit att kallas Stasi. Ett flitigt använt plakat under vårens veckovisa manifestationer utanför sjukhuset löd:

Rättskansli
Angiveri
Spioneri

Ty det som borde vara en historisk parantes, diktaturers hämningslösa övervakning av människors liv, tycks tvärtom fungera som inspiration på sjukhuset. I veckan förstärktes det intrycket ytterligare, när Rättskansliet lät sig intervjuas av Dagens Samhälle om hur de vidtagit olika säkerhetsåtgärder.

”Det finns en oro för den ensamme gärningsmannen, som lever sitt liv i digitala kanaler och matas med negativa bilder av vissa personer. Förr eller senare kan det tippa över”, säger Rättskansliets säkerhetschef Håkan Borgström till Dagens Samhälle.

Borgströms utspel kan tolkas som ett utslag av paranoia, vilket bevisligen varit vanligt förekommande i diktaturer. Exempelvis fick Stalin stora problem när han blev dödligt sjuk, eftersom han strax dessförinnan fängslat sina läkare i ett av hans många paranoida skov. Stalin fick därför ingen vård, och dog.

Men mer sannolikt är utspelet ett sätt att ytterligare demonisera oss anställda, se bara! De kan anfalla oss, de tippar över! Vilket i sin tur förstås ursäktar ännu mer övervakning av oss alla, nu som potentiella ensamma gärningsmän.

Våld vanligt på arbetsplatsen

Det minst sagt paradoxala är att vi som vårdpersonal de facto både hotas och utsätts för våld på regelbunden basis. Fyra av tio sjuksköterskor utsätts för verbala hot minst en gång om året, och 27 procent har utsatts för våld på arbetsplatsen, enligt Vårdförbundets statistik. Läkare kommer något lindrigare undan, med tolv procent som utsatts för hot eller våld det senaste året.

Till skillnad från Rättskansliet som råkat ut för en oklar händelse som, enligt Dagens Samhälle, ”tagit form av något som kan uppfattas som hotfullt” är inte bara hot, utan våld, en del av vår vardag, av arbetslivet för oss som övervakas av Rättskansliet. Om det sextio man starka Rättskansliet inte alls är något Stasi, utan en organisation som vill sjukhuset väl, hade de naturligtvis engagerat sig i hot och våld varhelst det sker på sjukhuset. Företrädesvis där det sker som oftast.

Fundera en extra gång innan du använder din jobbmejl nästa gång. Och tveka aldrig att peka ut och göra motstånd mot övervakningen, vare sig den äger rum på jobbet eller på gatan. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Elias Efvergren är statsvetare och debattör. Foto: Oscar Olsson/TT, Privat. Montage: Arbetaren

Lagen om offentlig upphandling reproducerar ojämlikheten

Debatten om offentliga upphandlingar borde handla mindre om vad vi spenderar pengar på och mer om hur vi spenderar pengar, skriver statsvetaren Elias Efvergren i en debattartikel.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) är en viktig del i hur staten och kommuner spenderar pengar. Enligt Upphandlingsmyndigheten är värdet på dessa 900 miljarder årligen. En enorm summa och en betydande del av Sveriges samlade BNP.

Myndigheter och kommuner anlitar företag att bygga en bro eller ett sjukhus och hyr in konsulter så att allt blir leant och så vidare. De gör det enligt kriterier som ska leda till att det bästa och billigaste alternativet vinner, det vill säga får bygga bron, sjukhuset eller konsulta.

Okej. Är det så fel?

Nej, inte om man gillar vinstjakt, lönepress och en högervridning av samhället.

Det är sedan länge känt att LOU leder till allt lägre timpriser och att lagen inte skyddar oss mot korruption (Lex Nya Karolinska). Men även i en värld där dessa båda fenomen inte innebär några problem så kvarstår faktumet att LOU leder till en högervridning av det offentliga. Hur då?

Vi tar det från början.

I den offentliga debatten bryr vi oss väldigt mycket om VAD vi ska lägga våra gemensamma pengar på. Är det sjukvård, är det militären, är det mer privat konsumtion eller är det bättre villkor i förskolan? Vi bryr oss om vad vi spenderar på. Det förs en debatt.

Vad som sällan debatteras är HUR vi spenderar dessa pengar.

Det korta svaret på den frågan är att vi ger dem till privata företag.

Vi betalar ut till företagsstyrelser som sedan maximerar sin vinst. Vi skickar våra pengar in i den ekonomiska struktur vi har, den kapitalistiska. Där arbetar företagsstyrelser med att sänka löner där de kan (som mängder av offentlig-upphandling-rapporter har visat), att automatisera där de kan, att hitta billigare arbetskraft i andra länder när de kan.

Allt detta vet vi.

Men samtidigt är det ingen naturlag. Vi skulle kunna ha helt andra regler för hur dessa 900 miljarder kronor bör förvaltas, som i sin tur hade genererat en helt annan ekonomi.

Sedan har vi ytterligare ett lager.

Det är att en del av pengarna som företagen får från våra skattemedel ges vidare till lobbyorganisationer som arbetar för deras intressen. Svenskt Näringsliv organiserar närapå alla de branschföreningar för arbetsgivare som vinner offentliga upphandlingar. De spenderar sedan sin tid med att kämpa för sänkta skatter och privatiseringar. De har de senaste decennierna enligt egna uppgifter gett hundratals miljoner till tankesmedjan Timbro, de driver själva sidorna Ekonomifakta, Välfärdsfakta, Skattefakta etc. som alla driver på för mer marknadsstyrning, mindre skatt, mindre generell välfärd och mer vinst i den välfärd som finns. De har enligt Dagens industri 800 miljoner i budget årligen för politisk påverkan.

Sossarnas lottohaveri framstår som glasspengar i jämförelse.

Så, när våra gemensamma pengar går till företagsstyrelser så reproducerar och förstärker vi det kapitalistiska systemet. Vi ger pengar till aktörer som kommer att ge maximalt till aktieägare och minimalt till arbetare. Vi ger pengar till aktörer som förstärker ojämlikheten och som sedan slussar vidare pengar till propagandaorganisationer som försöker att (och lyckas) ytterligare vrida samhället högerut. Oavsett om vi väljer in politiker som säger sig vilja motverka orättvisa och ojämlikhet så kommer de, med stöd av LOU, att fortsätta skicka in pengar i de institutioner som reproducerar ojämlikheten.

Det är ekonomin bakom lagen om offentlig upphandling.

Elias Efvergren är statsvetare och debattör

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan

Illusionen om den seriösa debatten

Debatten som uppstod kring Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden väcker frågan om vad som egentligen är tillåtet att säga i Sverige, skriver Janne Flyghed i en kommentar.

Det finns flera skäl till att återigen skriva om Frida Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden (Ordfront 2023). Det första är att det är en välskriven och initierad bok om amerikansk utrikespolitik. Det andra är det inledningsvis hätska bemötande den på sina håll fick när den kom ut. 

Beträffande reaktionen har författarna, främst Stranne, utsatts för grova påhopp och beskyllningar såväl i recensioner som på ledarsidor. Till de mest absurda hörde kravet från Hallandspostens chefredaktör Maria Haldesten att högskolan i Halmstad, där Stranne arbetar, måste ta bort all information om boken på högskolans hemsida under rubriken forskningsnyheter.

Tack och lov reagerade professor Måns Svensson, ansvarig för lärande, humaniora och samhälle vid högskolan, och skrev att ”Vi bör inte acceptera att landets ledarsidor används för näthat mot forskare vars analyser inte stämmer med den egna agendan.” Det resulterade i sin tur i att högskolan beskylldes för att vilja strypa en kritisk diskussion.

Vad föregår konflikter?

Varefter tiden gått har tonläget dämpats något. Frida Stranne har fortsatt följa amerikansk politik och nu senast genom att rapportera från det amerikanska presidentvalet. Men fortfarande drabbas hon av hatmail när hon pratar om amerikansk politik, nu senast efter hon var med som expert i Agenda den 15 september. Det framkommer i en nyligen gjord intervju i just Hallandsposten.

Det som upprört kritikerna är att de menar att boken är ett försvar av Putins angreppskrig. Det är högst märkligt då Stranne och Parsi på flera ställen uttryckligen fördömer Rysslands angreppskrig på Ukraina. Dessutom ägnas endast en mindre del, knappt en tiondel av bokens drygt 300 sidor, åt Ukraina. Det de skriver är att ”Natos expansion tvingade inte Putin att invadera Ukraina, men det gjorde […] mer sannolikt”, vilket måste betraktas som högst elementärt. 

Lika givet som att USA kom att reagera när Sovjet började bygga avfyringsramper för medeldistansraketer på Kuba. Och tänker vi oss situationen att Sovjet hade placerat baser i Mexiko, så krävs det inte en Einstein för att inse att även det hade fått konsekvenser. Men att förmedla de insikterna innebär inte per automatik ett försvar av den ena eller andra sidan. Däremot skapar det förutsättningar för begriplighet.

Huvuddelen av boken är en gedigen genomgång av hur amerikansk utrikespolitik bedrivits och förändrats, i synnerhet efter andra världskriget. Den sällar sig till den ständigt pågående diskussionen och analysen av internationell politik. Resonemangen underbyggs med fakta samt referenser till tidigare studier. Notapparaten är omfattande. En röd tråd i boken är att för att förstå utrikespolitiska skeenden krävs att beakta och se sammanhangen som föregår konflikter, något som blir särskilt prekärt vid konflikter som leder till krig. 

Vapenlobbyn har tolkningsföreträde

Det framkommer att konfrontation ständigt prioriterats framför diplomati i amerikansk utrikespolitik. Detta trots att det funnits tillfällen till andra lösningar. Redan i samband med järnridåns förpassande till historien fanns öppningar för samtal om en fredligare värld. Men USA:s löften till Gorbatjov att inte flytta fram Natos positioner om muren revs ner (”not one inch forward”, som dåvarande utrikesministern Baker uttryckte det), uppfylldes inte. I stället påbörjades en massiv expansion av Nato, vilket givetvis uppfattades som ett svek och en bekräftelse för de sovjetiska hökarna i Kreml att väst inte går att lita på. De amerikanska politiska hökarna å sin sida, ivrigt påhejade och finansierade av den amerikanska vapenindustrin, såg till att detta möjlighetsfönster raskt stängdes. 

Den globala militärindustrins lobbyorganisationer har alltid sett till att skaffa tolkningsföreträde för hur konflikter ska lösas. Ett uppseendeväckande faktum som författarna tar upp gäller antalet amerikanska militära interventioner i främmande länder. 

Under Kalla kriget genomfördes 130 interventioner, vilket blir i snitt 3 per år från 1946 fram till 1989. När Kalla kriget sedan var över skulle man kunna tänka att behovet av sådana interventioner minskade. Men tvärtom ökade de. Mellan 1990-2018, en 15 år kortare period, genomfördes lika många amerikanska militäroperationer, vilket innebär ett snitt på 4,6. 

Vad är tillåtet att säga i Sverige?

Rent empiriskt är det svårt att efter andra världskriget hitta något framgångsrikt, ”lyckat”, krig, det vill säga i bemärkelsen att konflikten deskalerat och det skett en övergång till fred och demokratiskt styre. Dock finns det alltid en given vinnare i konflikter som ska lösas med krig och det är vapenindustrin. Ständigt återkommande förlorare är civilbefolkningen. Hur de amerikanska vapenproducenterna kommer påverkas av Trump som president återstår att se. Att den omfattande vapenexporten till oroshärdar runt om i världen kommer minska får dock hållas som osannolikt. Det skulle aldrig dess mäktiga lobby acceptera.

Reaktionen på boken väcker frågor. Vad är tillåtet att säga i Sverige? Hur stor är toleransen för det avvikande tänkandet? Skrämmande snabbt kan åsiktskorridoren smalna av vid plötsliga och dramatiska händelser. På ett ögonblick går nyanserna förlorade och allt blir svart eller vitt; antingen är du med oss eller är du mot. Tangentborden bearbetas moraliskt panikartat. Ett sådant endimensionellt förhållningssätt bidrar inte till en kreativ debatt. I det sammanhanget är Illusionen om den amerikanska freden ett viktigt bidrag.

Enligt Hans Blix, tidigare utrikesminister samt tillika tidigare GD för Internationella atomenergiprogrammet, är Stranne och Parsi ”två kunniga och klarsynta skribenter, som i denna bok gör välbehövliga korrigeringar av vår bild av USA:s utrikespolitik”. Det är bara att hålla med. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT

Shabane Barot:
Trumps valseger markerar en ny tid

Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.

”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.

För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.

Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.

Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren

Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.

”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.

”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar. 

I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.

”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.

Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.

Vi lever nu i en post-MR-era

Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.

Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.

Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.

”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.

Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT

”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”

Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?

Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.

Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.

Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.

Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare. 

På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.

Konfetti, raketer och smällare

Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.

1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.

I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.

Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti. 

Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.

I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.

– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.

Ett kreativt arbete

Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby

Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.

Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT

Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.

Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.

“Scenografin blev total”

Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.

Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.

Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret.  Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”.  Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.

Politiken viktig på turkiska läktare

Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.

Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag. 

Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT

På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.

I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.

“Här kommer arbetarklassen”

Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.

Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.

Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.

GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.  

Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan

Haschrebeller och stads­gerillor

Haschrebeller och stads­gerillor

Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen

Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.

När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.

En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.

En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”

Styrka i att vara många

Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.

Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.

”There Is Power in a Union”

Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.

Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT

Vendela Engström:
Därför backar högern Israel

“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.

1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust. 

Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna.
Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år.
Bomberna fortsätter falla. 

Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn” 

Det råder massvält.
Det är brist på mediciner. 
Sjukvården har kollapsat.

UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris. 

Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in. 

Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen. 

Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering. 

Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.

Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” 

Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”. 

Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.  

Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer. 

Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning. 

Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar. 

Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.  

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.

Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor. 

– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.

Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.

Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.

Med en överenskommelse behövs inte blockad

Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.

Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund

En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.

– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:

– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.

Förslummade villkor i svensk byggbransch

Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.

Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.

Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.

Foto: Johan Apel Röstlund

I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.

En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård. 

Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat. 

– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.

Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.

Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras. 

Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare

På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen. 

– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.

Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.

Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.

– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.

Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.

Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.

– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.

Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund

Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.

– Vad är det som händer, ropar hon andfått.

Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.

– De som står här har inte fått ut sina löner.

– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.

– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:

– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.

Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.

– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.

Det gör däremot inte facket.

Foto: Johan Apel Röstlund

Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.

Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.

Foto: Johan Apel Röstlund

Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.

Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på. 

Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.

Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.

– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.

Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.

Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.

Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.

Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.

– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.

Foto: Johan Apel Röstlund

Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.

– Vad händer här då, frågar han som för befäl.

Pelle Sunvisson förklarar. 

– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.

Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.

– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.

Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund

– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.

– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.

Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.

Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.

En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.

Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.

Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites. 

Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund

Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.

– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.

– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…

Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.

– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.

Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.

– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.

Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.

– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag

I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses

Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.

Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet. Apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått skriver hon: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.” 

Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt. 

Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid

I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.

Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.

Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande. 

Vad hände med den radikala feministiska analysen?

I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.

I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång. 

Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet. 

Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”. 

Att ta ansvar för sina begärs ursprung

En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.

Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.

Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.

Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i  Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför. 

Nina Björk Foto: Stina Nylén

Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism. 

En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst. 

Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT

I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade. 

Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen? 

Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta. 

Revolutionär potential i det artificiella

Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns  goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det  inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.  

Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow

Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att  omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats. 

Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs. 

Slutsatserna leder inte utanför systemet

Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig  utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska. 

På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden. 

Publicerad Uppdaterad