Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 10

21

Lao-Tse-kontoret såg ostädat ut med papper utspridda över arbetsborden. Bland skisserna låg flygblad och studiematerial. Nina kom först till kontoret denna morgon. Hon började läsa ett studiebrev från kursen ”Hur kampen förs mot USA-imperialismen” som låg överst på Marits skrivbord.

”Regis Debray menar att man inte ska vänta på den revolutionära situationen, utan skapa den. Ju snabbare, desto bättre, eftersom kontrarevolutionärernas skicklighet utvecklas starkt. Revolutionen revolutionerar kontrarevolutionen. Debray menar att en partiorganisation, som från staden leder gerillaoperationerna, alltid kommer att ha en bromsande effekt på utvecklingen. Den politiska ledningen ska sammanfalla med den militära ledningen och den politiska medvetenheten kommer att utvecklas i och med att kampen börjar.”

Marit hade strukit under det om att den politiska ledningen måste sammanfalla med den militära.

”Debray menar att gerillasoldaterna kommer att nå en sådan politisk medvetenhet att de kan fungera som ett politiskt parti, medvetandegöra folket, organisera undervisning och sjukvård då den fasen i kampen nåtts där gerillan militärt behärskar ett större område. Den lilla motorn, gerillan, ska skaka om samhället för att den stora motorn, massan, ska komma igång.”

Studiebrevet var undertecknat av Göteborgs FNL-grupp, som tacksamt emottog kritik och synpunkter på brevets utformning. En lång litteraturlista hörde till.

Efter en halvtimme kom Hanna. Hon var rastlös och irriterad. Rebecca och Marit kom strax före lunch, direkt från FNL-kontoret på Pålsundsgatan.

Det var en nervös stämning som låg kvar hela dagen. Alla hade svårt att koncentrera sig på arbetet. Dels var julen hotande nära, dels var det kvällens stora möte i Folkets Hus. Regeringen hade nekat FNL-grupperna demonstrationstillstånd. Inget får hindra trafiken, sa statsminister Tage Erlander i morgontidningarna.

Offciellt skulle det inte bli någon demonstration. Men möte skulle det bli. Möte för att fira FNL:s sjuårsjubileum. Det var den tjugonde december. Jenny Åsgården skulle hålla ett av talen i Folkets Hus. Vietnambulletinens redaktör Jan-Erik Olsson skulle också tala. Kvällens huvudtalare var Axel Höijer.

– Han är en fantastisk gammal man, sa Rebecca. Det är fint för oss som har rykte om oss att vara unga svärmare. Han har varit chef för medicinalstyrelsen och han har rest runt i hela världen. Jag hoppas att han sätter den här förbannade regeringen på plats rejält. Det är USA som har gett regeringen order om att inte tillåta Vietnamdemonstrationer i Stockholm. Pratet om trafikproblem är rent larv. Det kommer att bli problem, men det är för att dom sänder ut era hundra extrainkallade poliser på stan. Hur ska det kunna sluta utan problem?

– Det ska bli ett enormt uppbåd, infogade Hanna. Det måste kosta otroliga summor, nittio procent går väl på övertid.

– Ska vi slå vad om antalet gripna?

– Vad ska dom gripas för, frågade Nina.

– Uppvigling, våldsamt motstånd, förargelseväckande beteende, vad som helst av det vanliga.

– Minst tio, högst hundra, sa Marit.

– Jag kanske bör låna Bernhards gamla störthjälm, undrade Nina, men de andra avrådde.

– Det skulle tolkas som en provokation! Bära hjälm, det skulle se ut som om du hade förberett dig på en sammanstötning, det blir minst åtal för uppvigling.

Kvällens möte var höjdpunkten i en lång rad av svåra sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Det var mer än en demonstration. Det var en del av själva befrielsekriget. Genom att polisen nekat tillstånd till demonstrationen kom även det tillåtna opinionsmötet att få en extra glans.

Nina skulle möta Marie-Louise och Helena i entrén till Folkets Hus. De skulle hålla ihop med Bernhard och Danne och så många som möjligt för att ingen skulle behöva bli ensam om det hände något dramatiskt.

Stora kongresshallen i Folkets Hus var fullsatt. De hopfällbara sektionsväggarna var öppna.

– Det är något på gång, viskade Marit. Jag har aldrig sett så många journalister och fotografer på ett möte förut. Jag mötte Jenny i foajén och hon sa att vi har folk ute längs hela Kungsgatan och Strandvägen som rapporterar polisens rörelser under kvällen.

De satt längst bak och såg publikhavet som en enda kropp förväntansfulla ryggar.

– Det här skulle jag kalla en förtätad stämning, viskade Helena. Fan va mysigt. Jag är litet rädd för polisen kanske.

Axel Höijer började sitt tal försiktigt med att berätta om det vietnamesiska folkets historia.

– Detta folk som inte fogat sig under några fogdar. Denna okuvlighet har i tur och ordning kineser, japaner, fransmän och nu amerikaner fått erfara. Trots alla plågor och all död som USA nu sprider i Vietnam vägrar folket att ge upp. Segern ska också komma.

Applåder avbröt talet, men efter en stund fortsatte han:

– I allmänhet har människor lätt att följa ledare för erövringståg. Alltför många svenskar slickade också Adolf Hitlers stövlar alltför länge. Är vi annorlunda till vår själ nu? Slickar inte vår regering på samma sätt Lyndon Johnsons stövlar?

– Vi uttalar vår protest mot USA:s vedervärdiga krigsförbrytelser i Vietnam. Hur länge ska vi tolerera att polisen överskrider sina rättigheter och befogenheter vid våra demonstrationer? En polisman har nyligen uttalat i Aftonbladet att han anser att alla talkörer innebär lagbrott.

– Man måste ställa frågan: Har vi i Sverige verkligen något intresse av att hindra att mer frisk luft blåser in på den amerikanska ambassaden? Det har jag undrat över själv.

Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

Nya applåder och spridda rop i publiken. Höijer fick åter göra en paus för att fortsättningen skulle höras.

– Jag är medveten om att det i första hand är regeringens sak. Men om regeringen föredrar att stoppa huvudet i busken? Måste då inte vi som medborgare i en demokrati hjälpa vår regering att inse vad som pågår?

Applåderna ville aldrig sluta efter Höijers tal.

– Vi ska demonstrera utanför USA:s ambassad ända till den dag USA lämnar Vietnam, sa Jenny Åsgården.

Hon såg liten ut på den stora scenen där FNL-flaggan med den gula stjärnan i den blåröda cirkeln hängde framför talar- stolen. Men hennes röst var stark.

– FNL är hoppet för alla folk. FNL har fått USA-imperialismen i gungning. Vietnam har visat kraften hos ett litet folk, att rättvisan kan segra. Nu när alla ser hur bräcklig USA- imperialismen i själva verket är, har alla folk fått lättare att föra befrielsekampen.

– Polisen i vårt land vill att vi bara ska konsumera och inte öppna munnen för att protestera. Kamrater, ni vet hur hårt polisen gått fram mot oss som arbetar för Vietnams sak i Sverige.

– Om vi ska döma efter de krafter polisen sätter in för att slå ned oss, måste vi vara både den starkaste och den farligaste av alla organisationer som finns i Sverige. Jag kan berätta för er att när vi nu i kväll samlats till möte här i Folkets Hus i Stockholm har det föranlett polisen att placera ut följande styrkor kring vår möteslokal: minst trehundra poliser, minst tjugo polisbilar, ett tjugotal ridande poliser till häst med piskor och allt samt ett flertal hundbussar.

– Nu när jag har upplyst er om detta vill jag fråga: Kamrater! Ska vi gå till ambassaden?

Jenny hann knappt säga sin fråga till slut förrän hennes röst drunknade i ett öronbedövande ja från hela publiken.

En sekunds förvirring uppstod innan alla reste sig ur sina bänkar och forsade mot utgångarna. Ingen hann organisera några led eller ens någon taktik för mötet med de trehundra poliserna. Alla vällde ut på Barnhusgatan och rakt in i polisernas kedjor. Gatan var avstängd i båda riktningarna, men folkmassan vräkte som en stormvåg mot båda sidorna och poliserna tappade taget.

Nina höll Helena i handen när de sprang mot Sveavägen. Bernhard var försvunnen.

– Skulle vi inte åt andra hållet, sa Nina.

– Här ska man inget, här är det bara att springa, sa Helena och drog henne undan ett par ridande poliser som tagit upp förföljelsen.

Det kom nya poliser till häst. Deras långa, vita piskor ven genom luften med svischande ljud. Helena träffades av ett rapp i mellanrummet mellan mössan och jackan. Hon knep ihop ögonen och tog om nacken.

De båda flickorna sprang in på Adolf Fredriks kyrkogård, där de ställde sig mot kyrkväggen tillsammans med andra som hade FNL-märken och också hämtade andan.

– Det svider som om jag hade bränt mig, klagade Helena. Nina tittade efter under hårfästet och där löpte en röd rand.

– Vi måste fotografera alla skador i färg direkt efter demonstrationen, sa en man ur dokumentationsgruppen.

– Jag vill inte ha något foto av min nacke, sa Helena bestämt. Så mycket vet jag, att jag aktar mig jävligt noga för att anklaga polisen. Då åker jag dit själv för polismisshandel.

– Så ska det gå till, flämtade en ung pojke som kom haltande i snön mellan gravarna.
Nina hade inte hunnit uppfatta något ”så ska det gå till”. Hon hade bara rört sig som de andra.

– Tore och Dag bröt poliskedjan, först inifrån och sen när polisen lyckats bygga upp den igen, så bröt dom igenom igen, bakifrån! Jag tror alla kom ut på det sättet, det vore för jävligt om några blev kvar därinne. Jag såg tre snutar som slog på Myrenberg med batongerna. Han fick sina glasögon söndertrampade, han som är så jävla närsynt.

Helena hade tappat sina vantar och det var mycket kallt. Luften gjorde ont nere i halsen när man var andfådd.

– Jag såg en kille som vred batongen ur handen på en snutjävel! Men sen lämnade han tillbaks den. Bötesfonden skulle nog inte ha klarat böterna om han hade slagit tillbaka.

– Vi kommer aldrig fram till ambassaden, sa Helena.

– Kom nu så gör vi ett ryck igen. Bara vi kommer till Stureplan kan vi sprida oss över Östermalm och komma fram bakvägen. Dom kan inte bevaka hela Östermalm, dom måste sätta in sitt folk på Strandvägen.

– Jag fryser, sa Helena.

– Man fryser mest för att man blir rädd, sa en från Hägersten som brukade vara med och trycka bulletinen. Det är bara fjorton grader, det är inte så farligt. Men man får frossa av dom där gestapodrängarna. Såg ni piskorna?

De behövde inte fundera. Om de inte förut hade sett piskorna fick de se dem nu. En grupp mötesdeltagare kom springande nerför Adolf Fredriks kyrkogata med två vilt piskande poliser till häst efter sig. En äldre man med en insamlingsbössa i handen skrek till och störtade handlöst mot en port.

– Här, sa Nina till Helena. Låna mina vantar. Jag har fickor. Polisen slår ihjäl våra kamrater.

– Det måste vara en av dom sista grupperna. Jag tror att dom flesta kom ut före oss. Många försvann åt andra hållet, neråt Bantorget och Vasagatan. Polisen har nog fullt upp med att hålla reda på oss.

– Titta! Där nere i porten!

Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor.

I en port på Sveavägen hade en polis till häst trängt upp en mörkhårig flicka i grön imporock. Hon såg liten ut bredvid den stora hästen. Polismannen piskade vilt omkring sig och flickan såg livrädd ut där hon stod alldeles blickstilla.

– Hästar är inte farliga! Böj dig och smit ut under buken, ropade Sixten Andersson från kyrkogårdsmuren. Men flickan vågade inte röra sig. Hon bara böjde huvudet under slagen.

– Vi ska dra ner dig ur sadeln, ditt nassesvin, fortsatte Sixten och sprang över kyrkogården för att undsätta flickan.

Då vände sig polisen om för att piska Sixten. Flickan sprang ut ur porten och försvann i riktning mot Odengatan, bort från striderna.

– Vem var det, någon kompis till er? Han från Hägersten tittade på Nina och Helena. Ingen kände flickan.

– Det kanske inte ens var en av oss? Poliserna är galna i kväll, rider runt och piskar sönder människor. Nu kan vi sticka över Sveavägen och fram till Kungsgatan. Jag ser en massa folk där, det måste vara biograferna som slutar. Klockan är kvart i nio.

Det hade gått rykten om att Demokratisk Allians skulle mobilisera sina styrkor. Alliansarna var mot. Mot FNL-aktivisterna. Mot kommunismen, mot socialismen. Mot rättvisa för förtryckta.

– Men dom är för Amerikas förenta stater, påpekade Helena helt korrekt.

– Dom har säkert betalt av polisen.

– Varför tror du det?

– Hur kan det annars komma sig att dom får klunga ihop sig mitt i gatan, störa trafiken, skrika åt oss, vad som helst utan att poliserna griper dom? Poliserna verkar vara alliansare innerst inne.

– Samma fascister här som där.

Uppifrån Hötorget hördes spridda talkörer. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

Ur ingenting dök banderoller och plakat upp. ”Esso bränner Vietnams barn”, ”Tage och Geijer, Johnsons lakejer”, ”Leve FNL!” Hoprullade hade banderollerna transporterats i de tjocka vinterkläderna. Detta skulle ju inte bli en demonstration, det skulle bara vara ett opinionsmöte i Folkets Hus.

Poliserna grep efter plakaten, som de lätt nådde från hästryggen. Några FNL:are satte sig i hörnet av Drottninggatan och Kungsgatan och höll fast i sina stänger. Från trottoaren där Helena och Nina befann sig såg det ut som om polisens hästar trampade på de sittande. När hästarna drog vidare nerför Kungsgatan reste sig demonstranterna, oskadda. De borstade sandsörjan av kläderna så gott det gick och fortsatte mot ambassaden.

– Mot ambassaden, kamrater! Mot ambassaden! Frisk lu åt USA:s ambassadör!

Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Knutna nävar och ryggdunkningar. Vänskap och sammanhållning. De vardagliga motsättningarna inom vänstern, som mycket väl kunde ha ödelagt hela Vietnamrörelsen om polisen lämnat den ifred, försvann inför polisens närmast militära attacker.

På Sveavägen var det kalabalik med poliser till fots, till häst och i bilar, som trängde upp demonstranterna mot husväggarna för att komma åt med piskor och batonger. På Kungsgatan var det kaos i korsningen mot Sveavägen eftersom bilarna inte kunde ta sig fram mellan de stridande. Någon ropade:

– Låt inte snuten lura ut er mot portarna! In bland bilarna! Spring mellan bilarna neråt Östermalm!

Femhundra FNL:are spred sig bland bilarna och polisen försökte komma efter med hästar och hundar. Men bilisterna blev ursinniga över piskorna. När Nina kom förbi hade en vevat ner rutan och skrek:

– Mörda kommunistjävlarna, men rör inte min bil, den är nylackerad.

Ett kvarter ner på Kungsgatan upplöstes bilkön och ingenting kunde längre skydda mot polisen. Helena och Nina drog sig in mot väggarna fast det var fel, på något vis måste de skydda sig. De såg sina kamrater tryckas in i portar och hållas kvar av ursinniga poliser med batonger.

De såg ut mot gatan för att hålla reda på var hästarna befann sig. En kom i hög fart rakt emot dem. Nina tryckte sig mot väggen som mirakulöst nog öppnade sig bakom hennes rygg. Hon höll på att ramla baklänges och tappade taget om Helenas hand.

De var inne i foajén på biografen Saga. Det var heltäckande speglar längs väggarna och i taket.

– Jag skulle inte bli förvånad om dom kom inridande här och började krossa speglarna, sa kassörskan. Det ska ni veta flickor, att jag är helt med er. Kommer dom in kan jag gömma er i biljettkassan. Jag trodde inte att jag skulle få se något sådant i Sverige. Det var en äldre herre som segnade ner här medvetslös på gatan, här utanför, en polis slog batongen i huvudet på honom bakifrån. Rakt i huvudet. Jag hörde en annan polis skrika: ”Ambulans är inte nödvändigt för en sån där jävel.” Men jag ringde, för säkerhets skull. Vänta här tills det värsta dragit förbi. Vart ska ni?

– Vi ska till amerikanska ambassaden.

– Är ni galna, det går inte.

– Men vi ska dit. Det måste gå.

Sagabiografen var inredd som om den egentligen var en kuliss till en showfilm från Hollywood på trettiotalet. I metallramar på väggarna hängde affscher för aktuella och kommande filmer. I takets speglar kunde Nina se sig själv i en uppochnervänd upplaga, som om hon hade fötterna fästade i himlen. Det våldsamma skådespelet utanför de väldiga glasdörrarna såg ut som om det utspelades i cinemascope.

– Titta, ropade Helena, är det inte Veronica? Hon som var din klasskamrat?

Det var verkligen Veronica Berg, som kom stapplande under Regeringsgatsbron. Hon höll upp ett litet kort som ingen tog notis om. Blod rann från hennes näsa. Hon hade inget FNL- märke.

Presskortet, tänkte Nina. Veronica hade presskort som medarbetare på Damernas Värld. Det var Veronica som hade dragit in Nina i Vietnamarbetet, dragit iväg med henne till en lördagsdemonstration utanför US Trade Center. Det var mer än två år sedan, skulle det här kriget aldrig ta slut?

– Ska vi gå ut och prata med henne? Jag visste inte att hon var med oss fortfarande. Hon syns inte på mötena.

Helena öppnade en av glasdörrarna. Bland ljuden av hästhovar, hundskall, talkörer och förtvivlade skrik hörde de Veronica ropa:

– Jag är journalist, jag har legitimation!

En av de ridande poliserna måttade med batongen mot hennes hand och träffade så att presskortet flög iväg ner i snömodden. När Veronica gjorde ett försök att böja sig ner fick hon ett piskrapp över ryggen. Hon föll till hälften mot husväggen. Hästarna fortsatte att pressa mot Stureplan och Veronica fördes vacklande och blödande med strömmen.

– Jag ska hämta presskortet när alla är borta, sa Helena.

En ambulans med påslagna sirener stannade för att hämta upp en demonstrant som låg livlös i rännstenen. En kamrat till honom styrde och ställde som om han var läkare och tvingade ytterligare en FNL:are med störthjälm som stod paralyserad bredvid att följa med in i ambulansen. ”Hjärnskakning” hördes instruktionen till ambulansföraren.

En av de flyende stannade upp utanför biografen och höll sig för magen med båda händerna. Huvudet var neråtböjt och han verkade inte veta var han befann sig. Han hade rinnande blodfläckar på jackans bröst. Nina gick närmare dörren för att titta efter om han också höll på att falla ner medvetslös. Då kände hon igen Bosse Johansson.

Hon öppnade dörren och drog in honom. Han hade fått underläppen sönderslagen och blödde från både läppen och tandköttet. När han kände igen henne log han och såg för första gången riktigt sympatisk ut.

– Nina och Helena, vilken jävla tur!

Han föll dem om halsen och lutade sin blödande läpp mot Ninas axel. Hon försökte inte hålla honom på avstånd, han var alldeles dimmig.

– Kom så sätter vi oss en stund, sa Helena. Vad har dom gjort med dig? Det ser hemskt ut.

– För fan, det är bara en fläskläpp. Det var den där jävla snutfan, jag kunde ge mig fan på det, det är en snut som jag har ha att göra med förr, han slog allt vad han orkade. ”Såna som du ska sitta på fast paviljong i Västervik på livstid”, skrek han och slog gång på gång. Men jag sprang undan bra, det är ingen fara med mig. Länge leve Mao Tse-tung och Ho Chi Minh och Lenin och Stalin och hela jävla skiten!

Nina såg blodfläckarna sprida sig ut i trådarna i tyget. De ledde Bosse till ett skyddat hörn av den långa röda so an. Där kunde han vila och återhämta sig. Han blödde fortfarande, som ett påtagligt tecken på vad som hände denna osannolika kväll i december nittonhundrasextiosju. När Nina tittade upp jagade en ny våg poliser Sveriges ungdom längs husväggarna.

Inifrån biografen såg Kungsgatan fortfarande ut som ett slagfält. I kylan bildades vita rökmoln av de andfåddas andedräkt.

– Jag kan hålla ett öga på er kamrat, sa biografkassörskan, blir han sämre ringer jag ambulansen.

Ytterligare några flyende snubblade och föll omkull i issörjan. Salt och sand och snö bildade en gråbrun massa som fastnade i kläderna.

Efter en halvtimme var gatan rensad och några extra poliser till häst var det enda som lämnats kvar. Nina ville fortsätta så att de skulle komma fram till ambassaden samtidigt som de andra.

– Ta en chokladkaka, varsågod, jag bjuder. Biografkassörskan gick in bakom kioskdisken och gav dem var sin stor Marabou Schweizernöt som de stoppade i fickorna.

– Jag håller tummarna. Var försiktiga och tänk på att ni har många bakom er.

Helena kramade om henne som om de hade varit gamla vänner i evigheter. Sen kastade sig flickorna ut. De hittade inte Veronicas presskort och striderna var inte över. Tvärtom, från Sveavägen syntes nu nästa våg komma störtande ner mot Stureplan. Kanske tvåhundra demonstranter som sprang i kryss över Kungsgatan och sökte skydd i portarna för att komma undan bilar, hundar, piskor och batonger.

Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

Nina och Helena smög sig mot strömmen till Husqvarnas inbyggda skyltfönster och vände ryggen utåt som om de var upptagna med att studera symaskinsmodellerna.

– Man kanske skulle ta trappan upp, föreslog Nina. Vi springer upp till Malmskillnadsgatan och sen ner David Bagares gata och över Humlegården istället för Stureplan, polisen kan inte finnas överallt.

– Så fort vi ser en snut ska vi promenera som om vi hade all tid i världen, sa Helena. Annars blir vi tagna för att vi springer. Våldsamt springande, ny åtalspunkt i domstolarna.

– Vi kanske inte ens är säkra om vi går. Ta av märket, så kan dom inte veta att vi hör till mötesdeltagarna.

– Just det. Slå till alla som bär FNL-märke. Dom stör. Jag menar, själva märket stör. Märket är våldsamt, inte sant?

– Rent uppviglande skulle jag vilja påstå.

De stoppade sina märken i fickan bredvid chokladen och tog trappan upp till Regeringsgatan. Där stod en polisbil som de promenerade förbi utstuderat sakta.

– Om vi går för sakta tror dom att vi är horor och tar oss för det, sa Helena.

De ökade stegen något. Det kom två polisbilar till. Från Regeringsgatan kom ytterligare fyra stycken.

– Herregud, här ligger ju Johannes polisstation. Det tänkte jag inte på, sa Nina.

Hon mindes polisstationen sedan sommarkursen på Grundskolan för konstnärlig utbildning. Då hade hon uppfattat den som ett idylliskt inslag i stadsbilden. Polisstation, kyrka och brandstation, det var som en småstad inne i den stora staden. Nu ingav den tända polisskylten inga känslor av idyll eller trygghet längre. De hastade nerför David Bagares gata och över Birger Jarlsgatan, förbi Arvid Nordquists delikatessbutik.

Vid Svampen på Stureplan såg de Marit med ett plakat i handen. Det var affschen med den svarta likkistan och texten ”Här vilar USA:s demokrati”. En alliansare försökte rycka åt sig plakatet. Marit snubblade i sin färgsprakande långa kappa och föll handlöst. Alliansaren satte foten i ryggen på henne. Nina tog på sig märket och störtade förbi poliserna som också hade god utsikt över händelserna, men riktade blickarna mot Nybroplan, där stora skaror demonstranter rörde sig mot Strandvägen.

Kring Marit uppstod en folksamling. Någon som bakifrån liknade Danne försökte få omkull alliansaren och lyckades tydligen, för resten av alliansarna överföll alla aktivister som hade samlats kring Marit. Nu var Nina och Helena helt nära och såg att det verkligen var Danne. Han låg på marken och försökte dra omkull sina fiender genom att låsa deras ben. Då dök en polis in i klungan, tog ett grepp bakifrån om Danne och lyfte upp honom medan en annan polis låste Dannes armar och vred om dem hårt.

– Stick till Peking där ni hör hemma, jävla kommunistsvin, ropade alliansarna när de snabbt försvann bortåt Eriksbergsplan, medan Danne släpades in i en polisbuss.

– Jävla fascister, jävla fascister, ropade FNL-arna under Svampen. Polisen grep en svart flicka, amerikansk balettdansös, trodde Helena, och drog henne med in i bilen. Marit reste sig och kände efter om hon hade ont någonstans. Hon hade slagit i knäet och höften.

– Det blir nog bara blåmärken.

– Du får väl vara glad att dom inte syr in dig för kappan, den syns jävligt bra över hela Stockholm, sa Helena, som om hon inte gjort annat än demonstrerat.

Marit, Helena och Nina gick Sturegatan uppåt längs Humlegården. De stannade en stund utanför biografen Park, innan de svängde in på Östermalm vid Haide’s parfymeri på Linnégatan.

De fortsatte rakt fram. Östermalm var en större stadsdel än man kunde tro innan man försökt ta sig igenom den till fots. Men de förstod att de var på rätt väg, för enstaka små grupper av människor från mötet rörde sig åt samma håll.

– Vi går mot Hakberget, sa en ung man i försvarets vita päls och stor pälsmössa med FNL-märke. Han sa att det var tur att han hade mössan, så som han hade blivit slagen med batong i huvudet. Polisen försökte gripa honom i det första tumultet vid Folkets Hus, men han kom undan och polisen tappade bort honom i folkmassan.

– Hakberget, är det inte en omväg, frågade Marit.

– Jo, men vi måste ta det strategiskt. Sen går vi över Gärdet och tar ambassaden bakifrån. Det har dom nog inte räknat med. Jag hörde en som varit nere och kollat Strandvägen. Där har dom stängt av på två ställen, dels i korsningen Narvavägen och Strandvägen, dels framme vid ambassaden. Där var det dubbla kravallstaket och poliskedjor.

De vek av upp mot Karlaplan och fortsatte fram till Banérgatan där de tog av åt höger till Valhallavägen. De som hade tunna skor frös om fötterna. Kvällen hade blivit kallare.

Till slut stod de utanför Konstfack. Gärdet öppnade sig som en vit tundra. Nina var glad att hon inte behövde gissa sig fram till i vilken riktning ambassaden fanns. Dit gick redan en ström av tappra över snön, pulsande och hoppande.

– Ni som har promenadskor får försöka gå Oxenstiernsgatan, sa han som hade päls.

Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

De var en grupp på över femtio nu och alla med skor vek av mot Strandvägen. Nina och Helena hade stövlar och pulsade iväg med de andra i snön. Trettio centimeters snödjup minst, föreslog någon. Långt bortifrån hördes ropen skalla. USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam, USA, ut ur Vietnam.

– Frisk luft åt ambassadören! pep Helena med svag röst.

– Och hela hans familj, la Sixten till med hes stämma.

Nina tänkte att om det hade varit krig, hade de behövt en kanon. Då hade de kunnat skjuta mot ambassaden härifrån, utan att behöva möta poliserna igen.

– Där sitter mördarna på ambassaden skyddade av era hundra svenska poliser. Det är för jävligt, sa Sixten.

– USA mördare, sa Helena tyst och drog handen över sin svullnande nacke. Jag slår vad om att polisen redan vet att vi är på väg från den här sidan.

Hon hade rätt på den punkten. Polisen visste och kom just över kullarna för att sätta stopp för detta sista desperata försök till inbrytning på ambassadområdet. De hade varken hundar eller hästar eller piskor och såg betydligt mindre farliga ut.

– Vi ska lämna över en resolution till ambassadören, sa Jenny Åsgården.

– Ni ska inte överlämna något alls. Om ni inte packar er iväg omgående får ni överlämna er till polisen.

– Vi fortsätter framåt, sa Jenny och gick vidare som om hon inte hört. Polismannen grep ögonblickligen tag i hennes högra arm och låste den bakom ryggen.

– Ohörsamhet mot polisen, vet inte lilla damen att det är ett brott. Vi tar henne till bussen.

– Det är inte förbjudet att promenera på Gärdet, försökte han i försvarets vita päls.

Polismannen ställde sig med benen brett isär och händerna i bältet. Åtta man till kom upp bakom honom.

– Det är förbjudet, sa han bara. Det är promenadförbud på Gärdet just nu. Ska ni gå hem frivilligt eller vill ni åka in hela bunten?

De stod tysta. Så snart de inte rörde sig tog kylan tag i dem. FNL kunde inte ha tänkt på norra halvklotets vinterklimat när de valde att förlägga sin årsdag till den tjugonde december. Tänk om man kunde ha haft dessa stora manifestationer i slutet av maj, tänkte Nina. När Sverige är precis lagom varmt.

Det kändes som om hon höll på att förfrysa. Hon trampade på stället och tittade ner för att se om fukten gått upp i lädret och det hade den. Då skulle det snart bli ännu kallare, när fukten nådde in till strumporna. Hon frös om knäna också, eftersom vinden blåste rätt igenom Lao-Tses snäva, stickade byxor. Hon önskade att hon hade kunnat rulla in benen i en pläd.

Ytterligare några FNL:are kom till bakifrån. Var det inte Bernhard och Nils-Åke? Jo, Nina sprang fram och kastade sig runt Bernhards nedkylda gestalt. Han viskade att han varit orolig för att något hänt henne.

De nio poliserna stod blickstilla framför gruppen. Bakom polisraden, närmare ambassaden syntes blinkande polisbilar, poliser till häst och ett flertal bussar.

– Nå, ska ni gå frivilligt? Polismannen med händerna i bältet upprepade sin fråga, nu med låg röst.

– Tack, vi kan gå själva, sa Nils-Åke och demonstranterna vände.

En flicka i mörkgröna Lao-Tse-byxor med bladmönstret kom fram till Nina och berättade att hon sett polisen föra bort Hanna och Rebecca på Sveavägen.

– Vi åker till polisen, sa Helena.

– Vilken polis, undrade Bernhard.

– Det måste vara Adolf Fredriks, sa flickan som visste besked. Men var försiktiga. Dom kanske tar er bara för att ni dyker upp på stationen. Dom har kört in busslaster med folk ikväll. Jag hörde att Einar Heckscher sitter på Johannes. Hans brorsa Sten fick veta att Einar blivit tagen. Då gick han till snuthäcken för att kolla läget eftersom han pluggar juridik. Istället för att svara på vad som hänt Einar satte en av snutarna ett knä i magen på Sten och försökte sparka honom nerför trappan. Ut bara, försvinn härifrån, skrek dom åt honom.

– Den polisen kommer nog att ångra sig, sa Bernhard. Det är inte rådligt att sparka barnen till en gammal högerledare.

– Det är samling vid Källhagens värdshus, hur många kommer med? Klockan är halv elva.

– Jag tycker att vi i alla fall går till polisen, sa Helena. Jag kan inte sova i natt om jag vet att några sitter hos polisen.

De gick för att hitta en buss inåt staden. Polisuppbådet var kvar, men ganska ensamt nu. Kvällen var över. Den mest våldsamma i Stockholm på mycket länge.

– Trafikstockning fick han, Tage Erlander. Om dom tror att dom kan slå sönder vår solidaritet med batongslag mot huvudet, då tar dom fel. Efter en sån här kväll är man ju beredd att gå i döden för Vietnams sak!

Det var Helena som höll kamptal. Marit la till:

– Jag tror att vi vann i kväll. När bilderna kommer kan folk se med egna ögon vilka det är som inte följer lagen. Alla kommer att förstå själva innehållet i demonstrationen. Att Vietnam behöver stöd i sin kamp. Det var alldeles för många fotografer och alldeles för många galna poliser. Dessutom hörde jag att TV redan ha bilder på Myrenbergs krossade glasögon. ”Här kan ni se Dag Myrenberg som ju inte ser alltför utmärglad ut”, sa kommentatorn. Vi får skriva och fråga hur mager man måste vara för att ha rätt att visa solidaritet med fattiga och förtryckta runt om i världen.

– På vilken polisstation ska vi börja, frågade Bernhard.

– Dom flesta fördes till Adolf Fredrik, sa någon som satt framför dem i bussen.

Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år?

Precis när de kom fram till Adolf Fredriks polisstation kom Hanna och Rebecca och sju andra ut. Alla omfamnade varandra, vare sig de var nära vänner eller fjärran kamrater. Polisen, visade det sig, hade inte gjort någonting. De hade varit otrevliga och tarvliga som vanligt, men de hade släppt alla gripna.

– Dom grep folk i ren panik, verkade det som. Oss grep dom för att vi ropade.

– Så det blir inget åtal heller?

– Det är omöjligt att veta, sa Hanna. Våra namn antecknades, vi fick legitimera oss. Det kan bli massåtal som dom gjort förr. Uppvigling, hindrande av trafik, motstånd mot polisman, förargelseväckande beteende. Vill ni komma hem på en kopp te? Vi borde planera för framtiden. Snart är det 1968! Ska vi beväpna oss nästa år? Eller ska vi låta dom slå ner oss i gatan i all oändlighet?

Fortsättning följer…

Publicerad
6 hours sedan
Al-aqsamoskén
Tanvir Mansur har nyligen kommit tillbaka till Sverige efter tre månader som följeslagare på Västbanken. Foto: Privat

Följeslagare på Västbanken: ”Efter vapenvilan blev det ännu svårare”

Läget på Västbanken trappas upp och 40 000 palestinska flyktingar har tvingats från sina hem. Samtidigt har Sverige stoppat stödet till följeslagarprogrammet – Det är en jätterisk, säger Tanvir Mansur, som nyligen kom hem efter att ha varit följeslagare på Västbanken mellan november och februari.

Den 19 januari inleddes vapenvilan i Gaza. Två dagar senare inledde israeliska styrkor operation “Järnmur” på Västbanken. Enligt Unrwa är nu flyktinglägren i Jenin, Tulkarm och Nur Shams på Västbanken nästintill tomma efter att byggnader rivits av israeliska säkerhetsstyrkor.

Enligt Unrwa har rivningarna resulterat i den största tvångsförflyttningen av palestinier på Västbanken sedan kriget 1967. I slutet på februari meddelade Israels försvarsminister Israel Katz att 40 000 palestinier ”evakuerats” från flyktinglägren.

Motståndsrörelse mot vapenvilan

Strax efter att vapenvilan inleddes kom Tanvir Mansur hem från en annan del av Västbanken: Östra Jerusalem.

Han var där som följeslagare tillsammans med det Ekumeniska följeslagareprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. Som följeslagare är man på plats för att bevittna, dokumentera och rapportera om överträdelser mot mänskliga rättigheter.

Boende på i flyktinglägret Nur Shams lämnar sina hem under den israeliska militärens operation i området. Foto: Majdi Mohammed/TT

Följeslagarna är volontärer och av säkerhetsskäl finns det numera inte följeslagare på plats i de norra delarna. Men även i området kring Östra Jerusalem kunde han märka en upptrappning i samband med att vapenvilan inleddes. 

– Det blev fler vägspärrar och hårdare kontroller. Det gör att köerna blir outhärdligt långa. Rörligheten för palestinier var redan svår, men efter vapenvilan blev det ännu svårare.

Dessutom bildades en motståndsrörelse av missnöjda bosättare.

– När vapenvilan signerades skapades det som en motståndsrörelse från israeliska bosättare. Det skickades ut meddelanden från bosättargrupper om att de skulle misshandla palestinier som hämnd för vapenvilan. Folk engagerade i bosättarrörelsen arrangerade också stora protester som blockerade vägar i Jerusalem.

Hårdhänt israelisk polis

Tanvir Mansur fick även träffa familjer till fångar som släppts vid fångutväxlingen.

– För dem betyder det mycket att människor bryr sig. Att människor från olika länder kommer dit och lyssnar på deras historier, vad som ledde till att deras familjemedlem blev tillfångatagen, hur de behandlades i häktet, utan åtal, och också att de var väldigt lyckliga över att träffa sin familjemedlem.

En herde vallar getter i utkanten av Khan al-Ahmar på Västbanken. Foto: Oded Balilty/TT

Iklädd följeslagarvästen stod Tanvir Mansur bland annat utanför en skola i beduinbyn Khan al Ahmar. I höstas, berättar han, att israeliska bosättare byggde en utpost på en kulle nära byn.

– Utposten blockerar vägen för många barn som går kommer till skolan från en annan by. Bosättarna har sagt att de kommer ha sina hundar lösa och att det är barnens fel om de blir bitna, säger Tanvir Mansur. 

Elever och lärare i skolan i Khan al-Ahmar. Foto: Oded Balilty/TT

Dessutom bevittnade han hur hårdhänt israelisk polis gjorde id-kontroller och kroppsvisiterade människor som var påväg till Al-Aqsamoskén för fredagsbönen.

– Det jag har sett mest är unga palestinska män som blir kroppsvisiterade, det kan ibland ske på väldigt våldsamma sätt, säger Tanvir Mansur.

– Många förbipasserande reagerar inte då de vet att det inte kommer sluta bra varesig för dem eller de som utsatts för våldet. Det gör att palestinier bevittnar massa våld hela tiden, men försöker att inte låtsas om det.

Sida drar in stödet: Sista svenska gruppen på plats

Följeslagarprogrammet pausades efter den 7 oktober och återupptogs på nytt 2024, sedan dess har både ansökningarna och ekonomin för programmet minskat.

Under vintern kom beskedet att Sida slutar stödja följeslagarprogrammet.

Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal handlar om kraftigt minskad budget för utvecklingsbistånd till Palestina.

I ett mejl till Arbetaren skriver Anders Frankenberg, avdelningschef på LAMENA (Latinamerika, Mellanöstern och Nordafrika) såhär:

“Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal med programmet är att utvecklingsbiståndet till Palestina har fått en kraftigt minskad budget: från planerade 300 miljoner kr/år under den tidigare bilaterala strategin till 165 miljoner kr/år under den nuvarande. På grund av detta måste vi göra svåra avvägningar och anpassa oss”, skriver han.

Följeslagarprogrammet har deltagare från 21 olika länder och Sida har finansierat den svenska delen. Avtalet med den svenska delen av programmet gick ut den 31 december 2024.

“Just nu bedömer generalkonsulatet (i Jerusalem, reds. anm), som hanterar detta stöd, att vi inte kan ingå ett nytt avtal med programmet inom ramen för den nya strategin”, skriver Anders Frankenberg.

Al-Aqsamoskén i gamla stan i Jerusalem. Foto: Mahmoud Illean/TT

Tanvir Mansur berättar att det sedan den 7 oktober finns allt färre organisationer på plats. 

– I Jordandalen på Västbanken är det bara följeslagarprogrammet och israeliska fredsorganisationer som är på plats.

Tanvir Mansur är kritisk till att stödet dras in.

– Det är en jättestor risk för människor som redan lever i en sårbar situation, att ännu en organisation inte kommer kunna vara där med sin skyddande närvaro, säger Tanvir Mansur och berättar att Sidas stöd har varit viktigt för programmet.

Följeslagarprogrammet kommer visserligen fortsätta, men utan stöd från Sverige. Just nu är den sista svenska gruppen på plats. Svenskar har utgjort en stor andel av följeslagarna. Av de sjutton som är på plats nu är fem svenskar.

Publicerad Uppdaterad
9 hours sedan
Mannen klämdes till döds under arbetet med sin traktor i Nordanstigs kommun norr om Hudiksvall
Hittills i år har minst 14 personer dött på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Man död efter kläm­olycka i norra Hälsingland

En man i 50-årsåldern omkom under torsdagen efter en arbetsplatsolycka i norra Hälsingland sedan han klämts fast i samband med lastning av en traktor. 

Det var under onsdagskvällen som förbipasserande larmade räddningstjänst om att en man klämts fast mellan sitt traktorsläp och en kran i Nordanstigs kommun strax norr om Hudiksvall.

Mannen, som var i 50-årsåldern, kördes akut till sjukhus där han under torsdagsmorgonen avled till följd av sina svåra skador. Dödsolyckan var den fjortonde hittills i år på svenska arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ur Under a Blue Sun. Foto: Daniel Mann/Tempo dokumentärfestival

Tempo berättar om världen och om oss i den

Årets Tempo dokumentärfestival känns mer aktuell än någonsin. Fast gör den inte alltid det? Josephine Askegård har sett några av festivalens filmer.

Fram till den 9 mars pågår dokumentärfestivalen Tempo på ett flertal biografer i Stockholm. Mer än vanligt tycks festivalen kommentera samtiden med det som dominerar nyhetssändningarna. Galenskaperna som utgår från Vita huset i Washington DC slipper vi beskåda.

Tempos verkliga styrka är att de, olikt de flesta nyhetssändningar, låter oss slippa männen vid makten. I stället får de underrapporterade, de i minoritetsställning och människor utan formell makt ta plats. Rätten att få uttrycka ilska, njutning, rädsla, sorg eller tvekan är lika självklar här som att vara larger than life genom drömmar eller olika typer av förvandlingar – kanske för livet.

Intimt om transitioner

En av de första filmerna jag ser är Trans Memoria, Victoria Versaus dryga timmen långa möte med två andra transkvinnor under könsbekräftande operationer i Thailand. En ganska skakande dokumentation av tre på samma gång sköra, på gränsen till existentiellt ifrågasättande personer som med en samtidigt oerhörd målmedvetenhet kastar sig in i ett kirurgiskt förlopp som inte ens de själva har förutsett vidden av, åtminstone inte regissören och huvudpersonen själv.

De tre genomgår en total kirurgisk ombildning/korrigering av underlivsorganen, dessutom på en plats långt ifrån sina hemorter i Europa. Med i samtalen finns också en tidigare vän till Victoria Verseau: Meril, som tog sitt liv en tid efter sin operation.

Trans Memoria. Foto: Victoria Versau/Tempo dokumentärfestival

De smärtsamma, kirurgiska detaljerna tar plats i filmen, och de tvingar oss som bjuds in utifrån, till många reaktioner samtidigt; förundran, skepsis och respekt. Filmen kräver i gengäld ett allvarligt engagemang av oss. Oavsett vilket val åskådaren gör i sitt eget liv blir det svårt att värja sig. Det finns inte mycket här som signalerar befrielse eller glädje i processen, samtidigt är det svårt att sätta sig till doms över hur en ung transperson kämpar för att komma igenom det som skapar ångest. 

Med detta sagt finns det vissa moment som känns väl privata, och det är inte de fysiska detaljerna utan en barnslighet i presentationen, med stillsam ambient musik, långa och kontemplativa tagningar av en växt eller möbel i närbild. Samt den totala bortvändheten från allt som inte tillhör det som resan till sjukhuset i Thailand handlar om. Vare sig tillvaron hemma i Sverige eller världsläget existerar här, vilket förstärker klaustrofobin. 

Ruiner i Eyes of Gaza

En grupp filmer berör situationen som pågått i halvtannat år i Gaza. Samtidigt som stora delar av Gaza – kanske de flesta – har bombats sönder och samman med sina invånare har insynen varit minimal. Mahmoud Atassis Eyes of Gaza följer Abdalqader Sabbah, Mohammed Ahmed och Mahmoud Sabbah, tre palestinska journalister som reser och vandrar genom ruinerna i den palestinska landremsan. Vare sig de rör sig i norra, östra eller södra delarna är detta i princip det enda som finns. En man sitter framför sitt hus i Az-Zaytouka i sydöstra Gaza och slår ut med händerna, det finns bara raserade väggar kvar bland andra raserade väggar. Han vittnar om att de israeliska trupperna enbart kom för att demolera byggnader och strukturer. Här fanns inget motstånd när de kom. 

Eyes of Gaza. Foto: Mahmoud Atassi/Frontline

På Al-Shifa Hospital ligger patienterna bakom filtar och mumlar förvirrat. Personalen frågar efter räderna var det skulle kunna finnas vapen? Allt är förstört, kilometer efter kilometer. De trånga passagerna mellan husen är likadana vart man än kommer. Skillnaden är att på ett ställe leker barn med några bildäck, på ett annat ligger några små barn och gråter, skadade efter en räd. Ovanför deras huvuden kommer ett flygplan och släpper fallskärmar med några säckar mjöl och konserver, en så liten mängd att knappt någon orkar söka upp var nedsläppet landat. 

De tre journalisterna dokumenterar och skapar samtidigt en vardag för dem de möter. Situationen är snarare stillsam, sorgsen, än ilsken. Förutom då det larmas om ett anfall. Att journalister är direkta måltavlor är känt, de utgör snarare måltavlor än skyddas av sitt “PRESS” tryckt på ryggen till skyddsvästarna. I december 2024 rapporterade Reportrar utan gränser i sin årsrapport att 145 journalister dödats, varav minst 35 i tjänsten, i Gaza sedan oktober 2023. 

Situationen är välkänd och i viss mån dokumenterad i bild, men att se dessa män vandra genom det ruinlandskap som fortfarande är människors hem, är något alldeles särskilt. 

Minnet av en filminspelning

Det finns andra delar av Palestina – delar som nu kallas Israel – som är demolerade stenlandskap. I Daniel Manns Under a Blue Sun återskapar regissören minnet av en filminspelning i Negeveöknen i slutet av 1980-talet. I Sylvester Stallones film Rambo 3 föreställde området Afghanistan, och Mann bjuder med den palestinska konstnären Bashir, som var med och skapade specialeffekterna i actionfilmen. För den som är lite påläst är området laddat, till exempel utspelar sig delar av Adania Shiblis uppmärksammade roman En oansenlig detalj (2021) här 1949, då en palestinsk flicka utsätts för ett övergrepp av israeliska militärockupanter.

Kontrasterna mellan en amerikansk actionfilm som avnjuts i soffan eller på bion med en kartong popcorn, och verklighetens maktövertagande och våld mot bosatta som körs bort eller helt enkelt utplånas blir effektfull. Här finns rester av palestinska familjer som bebodde området innan det israeliska, våldsamma övertagandet, och några av dem som fortfarande lever här berättar om ett sekel av daglig existentiell kamp för rätt till hembygden.

Forest. Foto: Lidia Duda/Tempo dokumentärfestival

Varje pusselbit av verkligheten skapar världen så som vi ser den. I invigningsfilmen Yalla Parkour berättar Areeb Zuaiter om sin mamma som hemma i Malmö drömmer om det som var hemma en gång – stränderna i Gaza. Hennes glädje blir att följa ungdomar som fortfarande utövar parkour bland ruiner och flyktingläger. 

En film som berättar om en pågående vardag mitt i ett Europa klämd mellan världsmakterna är Forest, som utspelar sig i Polen nära belarusiska gränsen. En familj som sökte drömmen om självförsörjning på landet hamnar mitt i Lukansjenkos cyniska hantering av flyktingar som luras att bli gisslan mot övriga Europa. Filmen berättar om verkligheten – den som vi sett tidigare, som i Agnieszka Hollands Green Border (1924). Så möts dokumentären med spelfilmer och vi möter varandra ännu närmare verkligheten. Som alltid på Tempo. 

Publicerad Uppdaterad