Den 15 september i år är det tio år sedan den enorma investmentbanken Lehman Brothers ansökte om konkurs, vilket blev startskottet för den globala finanskrisen och den djupa recession som många länder fortfarande inte återhämtat sig från. Bara sex dagar innan dess, den 9 september, går sven­skarna till val, efter en valrörelse som hittills handlat om allt annat än ekonomi.

Faktum är att den som följer det offentliga samtalet i Sverige lätt skulle kunna få intrycket att finanskrisen aldrig ägt rum. Den svenska ekonomin går som tåget, sysselsättningen bara ökar och det byggs bostäder som aldrig förr. Bortsett från gruppen notoriskt svårintegrerade invandrare och ett överutbud av lyxlägenheter i Stockholms innerstad föreligger inga större hot mot den svenska ekonomin – så lyder budskapet. Riksbanken och Finans­inspektionen oroar sig visserligen för hushållens skulder, men när har de inte gjort det?

Ansatser till att ge en mer nyanserad bild av den svenska ekonomin ur ett systemkritiskt perspektiv har dock gjorts på senare tid. I november 2017 släppte det fackliga idéinstitutet Katalys en rapport med titeln Finansialiseringen av Sverige: på väg mot nästa kris? Där målades en helt annan bild av den svenska ekonomin upp. Den svenska tillväxtmodellen har enligt denna ändrat karaktär i grunden och leds inte längre av exportindustrin, utan av hushållens växande skulder. I centrum för omvandlingen står den avreglerade kreditmarknaden och bostadssektorn.

Eftersom tillväxten till stor del drivs av stigande bostadspriser och växande utlåning är risken stor att vi förr eller senare råkar ut för en ny allvarlig kris.

Katalysrapporten presenterades på DN Debatt och resulterade i några ledar­artiklar och en brutal sågning av nationalekonomen Harry Flam på bloggen Ekonomistas. Än mindre uppmärksamhet fick en betydligt mer ambitiös studie som presenterades ungefär samtidigt: ekonom­historikern Lars Ahnlands doktors­avhandling Financialization in Swedish Capi­­­­­talism: Debt, inequality and crisis in Sweden, 1900–2013.

Lars Ahnlands studie förtjänar dock att läsas av fler, om inte annat så enbart för den snabba introduktionen till senare tids forskning om och olika teoretiska perspektiv på finansialisering. Här ges en överblick över en rad olika post-keynesi­anska och nymarxistiska strömningar som tagit sig an problemet de senaste årtiondena.

Ahnlands verkliga bidrag är dock det historiska perspektivet och den nya empiri om den svenska ekonomin som han presenterar. Till skillnad från många som talar om finansialisering fokuserar han inte enbart på utvecklingen från 1970-talet och nyliberalismens triumftåg över värl­­­d­en. Med hjälp av historiska dataserier visar han att vi kan tala om två perioder av finansialisering av den svenska ekonomin under 1900-talet, med en mellanliggande period av ”definansialisering” från ungefär 1940 till 1979.

De båda perioderna av finansialisering har många gemensamma drag: växande skuldsättning, stigande tillgångar på börsen i förhållande till BNP, växande inkomstklyftor och återkommande finansiella kriser. Den mellanliggande perioden präglades av motsatsen – minskade klyftor, skulder och aktieförmögenheter – sam­­tidigt som inga allvarliga finansiella kriser ägde rum.

Genom att undersöka sambanden mellan inkomstklyftor, skuldsättning och finansiella tillgångar drar Lars Ahnland flera slutsatser. En sådan är att finansiella kriser i Sverige alltid föregåtts av en växande skuldsättning. Denna hänger i sin tur nära samman med en växande funktionell ojämlikhet – det vill säga en ökande klyfta mellan arbete och kapital. När vinsternas andel av ökar på bekostnad av lönerna stiger aktiekurser och kapitalinkomster, vilket i sin tur möjliggör en ökad utlåning med dessa tillgångar som säkerhet.

Slutsatserna är intressanta, eftersom de skiljer sig från en annan populär förklaring bland vänsterekonomer – nämligen att skulderna ökar för att de rika lånar ut till arbetarklassen som kompensation för stagnerande löner. Även om diskussionen om den växande skuldsättningen ofta kretsar kring ekonomiskt svaga hushåll är det hos företag och hushåll med höga inkomster som större delen av dagens skuldberg finns. Ahnlands studie tycks därför bekräfta vad många andra kritiska ekonomer påpekat de senaste åren: att finansiella kriser inte i första hand är en konsekvens av ”subprimelån”, ansvarslös ut­­­låning till fattiga hushåll och bristfälliga regleringar. I stället är de, som ekonomen Himan Minsky föreslog med sin finansiella instabilitetshypotes, en inneboende konsekvens av finanskapitalismens återkommande cykler av kredit­expansion och kontraktion.

En annan central slutsats i Lars Ahnlands avhandling är att välfärdsstatens ex­­pansion – omfattningen av offentlig konsumtion och investeringar – förklarar en stor del av variationen i löneandelen under 1900-talet. Genom att garantera full sysselsättning stärkte staten arbetarnas förhandlingsposition, vilket tillsammans med aktiv omfördelning höll tillbaka vinsternas andel. Detta var i sin tur nyckeln till efterkrigstidens framgångsrika ”definansialisering” av ekonomin och frånvaron av finansiella kriser.

Som Ahnland konstaterar i sin avslutning har debatten om hur nya finansiella kriser kan undvikas fokuserat mycket på regleringar och översyn av finansmarknaderna. En möjlig lärdom av hans studie är att det förmodligen inte kommer att räcka. Ett finanskapital som tillåts växa ohämmat kommer alltid hitta kryphål och sätt att kringgå regleringar, och nya risker uppstår alltid på oväntade ställen.

Om finansiell stabilitet verkligen är målet krävs i stället åtgärder för minskade klyftor. Det förutsätter i sin tur att staten åter tillåts spela en större roll i ekonomin – genom ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och en expanderad välfärd.