Hur är det möjligt att svenska regeringar av olika färg i 29 år kan arbeta ”skyndsamt” med en ratificering av en konvention utan att kunna bestämma sig?
Det är knäckfrågan i Svenska Dagbladets långa artikelserie om ödet för ILO 169 i Sverige, konventionen som ska skydda urbefolkningens rättigheter. När frågan var uppe på FN-nivå lär Sverige varit väldigt angelägen och drivande, men det visade sig vara lättare att kräva att andra länder visar respekt och avsäger sig makt än att göra samma sak på hemmaplan.
Moder Svea håller fanan högt internationellt men halar den blixtsnabbt på Riksgatan så att den inte ska synas i Sápmi. Dubbelmoralen är häpnadsväckande.
Syftet med ILO-konventionen är att säkerställa ursprungsfolks rätt att välja i vilken grad de vill behålla sin kulturella och politiska identitet. Att hindra diskriminering.
Under 1900-talet i Sverige var det inte fråga om att ”behålla sin kulturella och politiska identitet”.
Min farmor var född i Kiruna, men bodde en stor del av livet med man och tre barn i Karlstad. Pappa berättar hur hon talade finska med granntanterna. Finskan var kvinnornas, mammornas, hemliga språk. Maken och barnen hängde inte med. Och det var aldrig tal om lära ungarna ett andra språk. Varken hemma eller i skolan.
Min farmors mamma talade samiska. Inget språk som fördes vidare till barnen, det heller. Med tanke på urbanisering och människors rörelse är vi garanterat många som har samisk släkt, men som bor utspridda i världen. Och många som tappat två språk på två generationer.
Under 1900-talet i Sverige var det inte fråga om att ”behålla sin kulturella och politiska identitet”. Frågan är hur det ska bli i framtiden.
Som liten hörde jag nästan aldrig talas om det samiska, vi hade ju ett annat liv. Någon gång minns jag att jag frågade de vuxna, pappas kusin, vad det där uttrycket som började med ”knacka” och slutade med ”en lapp” betydde, det som dök upp i historier från Kiruna?
I april i år eldade Kronofogden, svenska staten, upp Anita Gimvalls kåta, byggd på traditionell mark i Vindelfjällens naturreservat. Orsaken var att renlösa samer inte får uppföra byggnader på den mark som staten äger. Hon satt där och polisen greppade hennes armar, förde ut henne och sedan tändes elden. Jag fick en klump i magen och tårar i ögonen av tv-bilderna. Oavsett förkunskaper eller juridik känner man igen ett övergrepp.
Ännu en bit av kulturarvet gick upp i rök.
Amnesty vill ha en oberoende utredning om de inblandade myndigheterna tagit hänsyn till urfolksrätten när kåtan brann.
Det finns också de som ser en vinst i att elda på motsättningarna. De som drar en gräns och vill köra på i samma skoterspår. Slippa ha dialog. De finns på gruvsidan och beskriver det som korkat att inte ta upp varje fyndighet, de finns på samiska sidan och säger att de ska ha ett veto via konventionens rätt. Men konventionen syftar till att ge möjlighet till respekt och samexistens. Demokrati, du vet – det Sverige förespråkar utomlands.
Längs samma vandringsled av motsättningar finns nationalisterna, de som säger att samer inte ingår i nationen. Som gärna vill att rasismen rullar vidare. Som fånigt nog ställer folkvisor mot jojk i ett hittepå om att varje stad, landskap, län i landet gör exakt samma-lika på röda dagar.
Hur är det möjligt att svenska regeringar av olika färg i 29 år arbetat ”skyndsamt” med en ratificering av en konvention utan att kunna bestämma sig? Hur och varför?
Oavsett orsak är det ett faktum: Makten säger nej till det som beskrivs som en grundpelare i FN:s regelverk om mänskliga rättigheter. Regeringen är ansvarig för lagar som inte tar hänsyn, som får kåtor att brinna. De politiska partierna fnyser ut brandröken, mumlar ”skyndsamt” men låter saken bero. Nationalisterna får spinn på sin världsbild.
Svea rike skiljer på folk och folk. Sluta med det.
