På Coop är det svalt och folktomt. I fruktdisken står bara två människor, båda med hörlurar på och frånvarande blick. Ändå hörs ett sorlande, ett pratande som jag först tror är radion. Men när jag lutar mig fram hör jag päronet fräsa på franska. Äh, lugna ner dig, svarar ett av de röda äpplena.
Jag backar spontant men stannar när jag hör några olivburkar snarka bakom min rygg. De är trötta efter resan, förklarar en tub tomatpuré.
Okej, jag förstår vad varorna säger. Jag funderar på att dra, men vill verkligen baka och saknar en del ingredienser. Jag bestämmer mig för att ändå handla, och hastar vidare bland hyllorna.
I gång 3, på bakhyllan, berättar vetemjölet för strösockret om kvarnen, och sockret utbrister ”Nej, är det riktigt?” på danska. Silverkulorna och strösslet beter sig som godis och fnissar högt åt vem-vet-vad.
Vår mänskliga måttstock, i form av pris, verkar inte särskilt viktig i samtalen mellan varorna. Till exempel har inte världens näst dyraste krydda högre status än någon annan. Vaniljen från Madagaskar står bredvid det billigaste bakplåtspappret och lyssnar intresserat på dess livsresa som började en natt i fabriken i Värmland.
Här är det snarare upplevelserna som räknas, de dokumentära historierna. Ett produktionsprat som aldrig tystnar.
Hade de fått hänga kvar lite längre hade de haft högre kvalitet, det sade uppköparen.
Några vaniljstänger i ett plaströr pratar högljutt i munnen på varandra. De är upprörda och har varit med om en hel del sedan de stals från en odling. Hade de fått hänga kvar lite längre hade de haft högre kvalitet, det sade uppköparen.
Men det är inte vad som får dem att skaka i röret. Nej, det är andra saker. Bland annat mordet på deras första vaniljbonde. Det var inget stängerna såg men de levde med förtvivlan hos hennes familj, med sorgen hos de som blev kvar. Tårarna hos barnen som pollinerade blommorna och en gång såg till att stängerna blev till.
Fair trade-vaniljen intill säljs i en liten burk. Den viskar om hur trähus ersatt bambuhyddor i deras by, hur bönderna sträckt på ryggen senaste året. Fair trade vet oftast mer om saker och ting, de har hört sina odlare tala om möten och kooperationer. De kan ord som solidaritet, organisering, kunskap…
Varorna skvallrar om myndigheter som ska skydda arbetarna och deras odlingar, men som inte gör det. Om en väv av korruption, avregleringar och människor som tar desperata beslut för att överleva dagen.
”Vet ni?! Efter stölden blev tjuven misshandlad av ett medborgargarde, det var fruktansvärt att se”, ropar vaniljstängerna. ”Blodet, slagen, kraset från en käke som spräcktes.”
Närmare kassan sover tonfiskburkarna efter den långa resan från Thailand. Jag har läst att varenda en har rört vid en slavs hand. Ändå väljer svenska företag att köpa in den thailändska tonfisken. När burkarna vaknar skriker de om slavar som piskas till lydnad, människor som kastas över bord när de blir sjuka. Det är sällan lugnt i gång 15, säger makrillkonserven luttrat.
Jag står i kassakön och ryser. Känslan är bekant. Hopplösheten kan lätt ta över i den kalla lysrörsbelysningen på Coop. Men vad viskade fair trade? ”Vanmakten är fiende till förändring, och ingen kan göra allt, men vi kan alla göra någonting.”
Jag vänder mig om och nickar hejdå åt bakhyllan.
Okej, säger vaniljen. Nu vet du.
Reportaget om vaniljodlare läser du HÄR.