En vän ska på speeddejting. Inget nytt grepp, upplägget har något decennium på nacken och tjänar som alternativ till att träffas på nätet. Men vännen är inte ute efter en ny kärleksrelation. Och formen för dejten är inte hennes idé. Nej, det är ett företag som bjuder in till aktiviteten som en del av sin personalrekrytering.
De vet redan att hon är intresserad, hon har anmält intresse och gått igenom tester skickade per mail. Nu ska det ses på en träff.
Vad innebär det att blanda in kärlekens språk i arbetslivets? Passion, dejt, flirt. Åtta timmars flirt, budgetdejt, nattskiftspassion?
Finns det någon som köper att det är detsamma att vara anställd som att leva i ett förhållande? Ett gräsligt förhållande i så fall, där en har makt och medel och en annan utför uppgifterna. Majoriteten som jobbar är arbetarklass, det vill säga utan inflytande över sin egen arbetssituation. Ingen bra grund för förälskelse.
När vi går på anställningsintervju söker vi arbete, lön för mödan för att kunna försörja oss. Vi söker inte kärlek.
Hierarkien på arbetsplatsen är nog inte många sugna på att exportera till andra sammanhang i dag, till vänskapsrelationen eller in i familjen.
På ett av mina tidigare jobb hade en kollega bakgrund som reporter på en föräldratidning. När vi diskuterade vad ledningen bestämt kunde hon jämföra chefens agerande med en förälders. Jag fick alltid svårt att höra något efter det, det störde mig enormt att ses som ett barn på jobbet, till och med i en enkel liknelse.
Förr var det en vanlig parallell. Att se sig själv som en del av företagsfamiljen. Att ingå i släkten, det vill säga koncernen, och att känna sig hemma på jobbet. I uttrycken ekar en tradition från patriarkalt styrda gårdar, från brukssamhälle där alla åt, arbetade och sov samtidigt.
Hierarkien på arbetsplatsen är nog inte många sugna på att exportera till andra sammanhang i dag, till vänskapsrelationen eller in i familjen. Och att använda nya termer förändrar inte läget. Maktförhållande består.
Det var nog bristande insikt om maktförhållandet som spökade när chefen för ett kommunalt äldreboende i Partille skrev deras platsannons. Hon satt och tänkte på de härliga förhållandet hon har till de anställda, och hur de skrattar åt hennes skämt. Och att hon ville ha fler sådana anställda. Framför allt ville hon inte ha några surmuppar som kom sent eller inte dök upp för att de blivit sjuka. Eller ännu värre, blev trötta vid ett högt arbetstempo.
En sådan önskelista borde väl kunna förmedlas med humor, tänkte chefen.
Platsannonsen drogs in av kommunen, men innan dess hann många läsa kraven på den sökande: att le och vara glad, kunna arbeta oftare än två dagar i veckan och ”att du redan har klarat av din hitta-dig-själv-kurs”. En mening var: ”Vandrar du omkring hela dagarna som i ett töcken och är konstant trött? Då är det ingen idé att du söker arbete hos oss på Kullegården för vi tillhandahåller inte sängplatser åt våra medarbetare.”
Om de erbjöd en bra arbetsmiljö enligt de anställda, de framgick liksom inte i annonsen.