[BOK] Tillbaka till Reims
Didier Eribon
Verbal förlag, 2018
Den franske sociologen och författaren Didier Eribon rör sig i coola, intellektuella kretsar i Paris. Han är kompis med vänsterfilosoferna på modet, kan känna sig bekväm med sin homosexualitet, och det även i offentligheten där hans bok R´flexions sur la question gay, som analyserar processen att komma ut (och stanna ute) gjorde succé 1999.
Ändå sitter han på sätt och vis fortfarande i garderoben; det är något som fortfarande döljs och skaver ordentligt. Det är klassen som gör ont – arbetarklassen, underklassen.
Eribon har kämpat hårt för att komma till den position han har. Han har lärt sig tala, klä sig och äta på ett annat sätt än det som präglats in i barndomen, skaffat sig nya intressen och i vissa detaljer en ny familjebakgrund där pappa får ett annat yrke, brodern inte är en rasistisk Front national-anhängare, mormorn inte fick håret avrakat och kläderna slitna av kroppen efter befrielsen från tyskarna 1945 och modern inte lever med bitterheten att aldrig ha fått studera som hon faktiskt vågat drömma om.
Reims ligger i nordöstra Frankrike, bara 16 mil från Paris. Distriktet är känt för sin tillverkning av fina och äkta Champagnemärken. I den urgamla katedralen, som är ett turistmål, kröntes medeltidens kungar, där Jeanne d’Arc vid ett tillfälle 1429 närvarade.
I turistbroschyrerna står ingenting om att staden också har mängder av arbetare som är anställda inom Champagnetillverkningen och inom ylleindustrin med tungt och smutsigt arbete, som tjänstefolk, restaurangpersonal, byggnadsarbetare, barnflickor och tvätterskor. Där det sedan decennier finns stora bostadsområden för de ”lägre” klasserna, numera befolkade i huvudsak av migranter från Nordafrika, bland dem många papperslösa i ”informell” arbetssituation.
Tanken på utbildning, kultur, stadga, fria tankar var inte för denna klass, som i bästa fall huserade med ett gäng barn i den lilla grindvaktarstugan i skuggan av det palats som överklassen bebodde.
Regionen tog mycket stryk redan under första världskriget med sitt läge just i krokarna av västfrontens fasansfulla slakt. Där tar Eribons historia avstamp, i far- och morföräldrarnas kamp för överlevnad, fysisk såväl som mental. Unga och ibland, men inte alltid, kära; med längtan efter att så snart som möjligt komma ifrån sina familjers krav och fattigdom startades familjer utifrån en graviditet.
Aborter utfördes illegalt men var allt annat än säkra. Tanken på utbildning, kultur, stadga, fria tankar var inte för denna klass, som i bästa fall huserade med ett gäng barn i den lilla grindvaktarstugan i skuggan av det palats som överklassen bebodde.
Eribon beskriver i en drabbande passage hur han leker med en liten flicka, dotter till föräldrarnas vänner i just grindstugan. Han blir några år senare klasskamrat med sonen i det stora huset, vars rum städades och kläder tvättades av flickans mamma som han hört skarpt tillrättavisats av klasskamratens mamma.
…en tidslinje som handlar om hur vänstern övergivit klassfrågorna och fått sina väljare att tappa identifikationen.
Didier Eribon har stuckit huvudet i den kula som han undvikit i flera decennier när han reser för att hälsa på sin mor efter faderns död. Fadern som han hatat blir inför moderns berättelser, och kopplingen till villkoren för den klass han tillhörde en människa (om än inte mer älskad). Då familjen ses i sin sociologiska kontext kan medlemmarna i den bli begripliga.
Så kommer han då till en av huvudfrågorna: Hur kan det komma sig att en klass som 50 år tidigare varit obönhörliga anhängare av det kommunistiska partiet och hängivna socialister nu tillhör Le Pens kärnväljare (även om de äldre ännu inte torgför saken i onödan)?
Eribon skriver med hjälp av sin egen förståelse av klassen och miljön (en förutsättning) fram en tidslinje som handlar om hur vänstern övergivit klassfrågorna och fått sina väljare att tappa identifikationen.
Eller som han frågar sig efter en diskussion med modern som klagar över de nya grannarnas förekommande brottslighet, oväsen och ”exotiska” vanor: ”Vad kunde jag väl invända mot det? Likväl undrar jag hur de stora samhällsberättelser kunde ta form som förvandlade dessa i och för sig plågsamma grannproblem till en hel världsåskådning och ett politiskt tankemönster”.
När ett högerradikalt parti bjuder på en identifikation som (utsatt) grupp, och som tidigare varit skäl att vända sig till vänstern, och framställer inte den utsugande överklassen utan invandringen som det stora hotet blir kovändningen logisk.
Frankrikes utveckling som vi tidigare sett på avstånd är en förskräckande förebild, men retoriken har i dag så starkt fäste även i Sverige, att Eribons analys är högst relevant. Hans personliga historia är stark, intressant och något att hålla i handen på väg till valurnorna även här.
