[BOK] Frihetens blå toner. En berättelse om jazzen i Sverige
Göran Jonsson
Carlssons förlag, 2018
När man pratar om jazzmusik tänker man kanske på killar och män som lirar upp till dans med storband, jammar i rökfyllda källarlokaler, ensamma genier som skapar gyllene slingor med sina blåsinstrument: Miles Davis, Benny Goodman, Louis Armstrong, Charlie Parker, Lars Gullin. Kanske en Jan Johansson med sina uppjazzade folkvisor, en Esbjörn Svensson med stora internationella framgångar.
Göran Johnsson framkallar dem alla och dess många bröder ur det förflutna, men vad han mer gör är att berätta om de många kvinnliga jazzmusiker och -sångerskor som bidragit till genren, och de är många, visar det sig. Själv kan jag (som ickeexpert) räkna upp en handfull, som Billie Holiday, Lena Horne, Sarah Vaughan, Ella Fitzgerald och Monica Zetterlund, Nannie Porres, Sonya Hedenbratt, Rigmor Gustafsson, Stina Nordenstam och Louise Hoffsten. Som de mest kända exemplen.
Men här finns mer guld att vaska vad gäller kvinnor i jazzvärlden. På snart sagt varje sida dyker det upp nya, intressanta personligheter i Göran Jonsson i Frihetens blå toner. En berättelse om jazzen i Sverige, och berättas om kvinnors insatser så att det verkligen understryks att kvinnor också faktiskt varit med hela vägen i musikgenren som många gånger varit en livsstil. Något som jag alltid egentligen vetat men aldrig förr sett sättas på så tydlig pränt.
Ofta fungerar också ett namn och sammanhanget som en impuls att googla vidare; vem var egentligen June Eckstine som körde bilen som krockade natten till den 23 november 1948 i Decatur, Illinois, och den svenske klarinettisten Åke ”Stan” Hasselgård avled, endast 26 år gammal?
Jo, hon var jazzsångerska i sin man Billy Eckstines jazzorkester (och vid tillfället Hasselgårds älskarinna. Hon arresterades upprepade gånger för marijuanainnehav, men friades. Polisens förföljelser kan också ha att göra med att hon gärna umgicks med vita män).
Mycket av jobbet, inte minst i jamsituationer som hör genren till handlar mer om att lyssna in varandra.
För jazzmusiken har i hela sitt väsen en gränsöverskridande och antirasistisk grund. Till att börja med är genren rotad i en blandning av traditionella afrikanska och europeiska rötter med inslag av folkmusik och arbetsvisor, psalmer och klezmermusik. Bland annat.
Hur skulle man då ha intresse att stänga ute en bra musiker på grund av härkomst eller hudfärg? Mycket av jobbet, inte minst i jamsituationer som hör genren till handlar mer om att lyssna in varandra.
Utövarna var alltså tidigt ute med att spela i ”blandade” band även i områden där rassegregation var legio och motståndet verkligen hårt från lokala arrangörer och rasistmobbar i USA.
Jazzen kunde inte stoppas och än i dag lever den och har hälsan.
Jazzmusiken kom försiktigt smygande in i landet, bland annat genom att inspirera musikorkestrarna som följde med Svenska Amerika Liniens båtar till New York och musikställena kring Broadway under 1940-talet.
Frihetens blå toner kammar igenom det mesta av svenskt musikliv i jazzgenren, men också artister som Cornelis Vreeswijk och Mikael Wiehe får plats. Samt figurer som revy- och dansorkesterledaren Arne Hülphers, riktigt stor i Stockholms nöjesliv under 1920- och 30-talen, som eskorterade (och senare gifte sig med) Zarah Leander till nazityskland (som avskydde jazzen och bra nära förbjöd den) och tillbaka.
Hülphers rasistiska åsikter och inflytande påverkade innan dess underhållningsklimatet i viss mån under en tid då det var lite ovant med svarta i Stockholms Konserthus och en artist som Louis Armstrong 1933 recenserades med de brutalaste rasistiska fördomar man kan tänka sig.
Men jazzen kunde inte stoppas och än i dag lever den och har hälsan. Dock inte med samma politiska slagkraft och subversiva stämpel som säkert bidrog till framgångarna.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.