Regi: Xavier Legrand
Den franska titeln på Xavier Legrands nya film måste ha tett sig svåröversatt. Jusqu’à la garde har den lite klumpiga dubbeltydigheten vårdnad/vakta i ordet garde, men den svenska titeln Allt för min son säger också en hel del om vad det handlar om.
Båda exmakarna i skilsmässokriget gör bokstavligen allt för sina barn, en pojke i tioårsåldern och en flicka på 17. Pappan, en omvittnat trevlig säkerhetschef på ett sjukhus, flyttar för att komma nära dem och vill ha gemensam vårdnad.
Men modern stöttar barnen som inte vill ha kontakt med sin far. Genom domstolsutslag tilltvingar han sig ändå umgänge med Julien.
I den inledande scenen där exmakarnas advokater lägger fram respektive ståndpunkter inför domaren, som gör sitt bästa för att förstå verkligheten bakom anklagelserna, framgår hur svårt det är för utomstående att avgöra vad som är sanningen. Ingen kan se genom väggar in i det privata familjelivet. Inga bevis finns för att våld verkligen utförts, inga vittnen träder fram och till och med de utsatta gör sitt bästa för att förminska de övergrepp som vi snart förstår verkligen har varit vardag i familjen.
Relationen är spänd, sonen Julien väntar bara på att pappa Antoine ska explodera, vilket sker snart in i filmen.
Det är effektivt att fokus ligger på barnet och hans hela tiden vaksamma blickar och beredskap.
Allt för min son kryper blixtsnabbt innanför skinnet. Det är effektivt att fokus ligger på barnet och hans hela tiden vaksamma blickar och beredskap. Pappan kan inte acceptera moderns kliv bort, han utnyttjar sin umgängesrätt för att komma i kontakt med modern, en situation som gör det extra pressande för barnet som vill skydda sin mamma.
Snart utvecklar sig en verklig skräcksituation som gör att man egentligen helst skulle vilja lämna biosalongen.
Det är inte så många filmer som vågar utmana den heliga, biologiska kärnfamiljen, att själva pappan skulle kunna vara hotet är nästan för brutalt. Endast i några få berättelser som klassikern The Shining, med en spritt språngande skräckfilmsgalen man, har vi mött den rollkaraktären (en och annan styvfar har också kunnat slinka förbi någon gång). Detta kanske för att verkligheten som så många barn faktiskt möter är så brutal att den är svår att ta till sig.
Den här filmen har inte heller en lättande katarsisfunktion på minsta vis, den gör bara ont. Och gör gott.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.