[BOK] Vi skulle segla runt jorden Anna Sundström Lindmark (text) och Elisabeth Widmark (illustrationer) Natur & Kultur, 2018 Varje dag tar drygt fyra människor i Sverige sitt liv. Bland män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. En människas självmord drabbar en stor grupp vänner, släktingar och ofta familj som inbegriper barn […]
Anna Sundström Lindmark (text) och Elisabeth Widmark (illustrationer)
Natur & Kultur, 2018
Varje dag tar drygt fyra människor i Sverige sitt liv. Bland män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken.
En människas självmord drabbar en stor grupp vänner, släktingar och ofta familj som inbegriper barn – traumat sätter spår i flera generationer. Det finns viss hjälp att få för de efterlevande, men det är inte ovanligt att man undviker ämnet med de drabbade.
Väldigt många har alltså en eller flera gånger berörts av en människas självmord.
Kanske borde det snarare kallas självdråp – ordet mord antyder skuld och val, men inte mycket med den situationen då en människa i förtvivlan över att inte hantera livet har i egentlig mening med kontroll eller ansvar att göra. Just därför kan särskilt efterlevande barn behöva stöd i känslor av ilska och bitterhet – det är känslor som finns men inte alltid anses passa sig.
Något utlöste en uppgivenhet hos den roligaste och tokigaste pappan som han inte kunde ta sig ur.
Allt detta har Anna Sundström Lindmark (text) och Elisabeth Widmark (illustrationer) gestaltat i sin seriebok Vi skulle segla runt jorden. Agnes pappa Tomas hittas död vid stranden efter en period av tung depression.
Något utlöste en uppgivenhet hos den roligaste och tokigaste pappan som han inte kunde ta sig ur. Ett inköp av en trasig gammal båt förvandlades till ett övermäktigt projekt, plötsligt blev det farligt att bråka med pappa, han låg på sängen och ville inte komma ut tills den dag då han gick och aldrig kom hem igen.
Alla vi många som förlorat en anhörig på detta sätt kan så väl känna igen reaktionerna från omgivningen: pendlingarna mellan rädsla för att oönskat tränga sig på – ”respektera integriteten” kan det heta, och som ger en känsla av att vara smittsam – och en stor och tröstande närvaro, men som också kan kännas för mycket, när proppen släpper. Det är en balansgång som nog bara kan hanteras genom att fråga försiktigt om det passar.
Även de som drabbats av svår sorg efter en ofattbar och brutal förlust är mer än sitt trauma och kan ha olika sätt att vilja bli bemötta på, ändå finns det erfarenheter och forskning som den som vill finnas till hands kan ta till sig. Miriam i boken blir glad över familjens och vännernas närvaro, empati och delade minnen av Tomas, men vill också vara ifred ibland.
Särskilt fint skildrat är Miriams rädsla över att störa modern i hennes sorg och ibland riktigt otäcka förvirring. Det är en viktig aspekt för barns tillvaro när allt rämnar – kvarvarande anhöriga är också förtvivlade, men måste finnas kvar – därför måste de tas hänsyn till och den egna förtvivlan i dess olika skepnader kan även ett litet barn dölja. Detta uppmuntras förstås gärna hos omgivningen; ett lugnt litet barn ser ut att lida mindre än ett bråkigt – när det kan vara precis tvärtom.
Ibland kanske en bok som denna vara precis lagom att sätta i händerna på barnet. Den är tänkt från tolvårsåldern och uppåt, men jag kan inte se att inte även ett mycket litet barn kan finna tröst och identifikation utan att det känns påträngande. För här finns också en stor glädje över den människan som fanns – och som alltid kommer att finnas.