Ett barn i mitt flöde har hittat på en ny slogan och med den vill hon samla sina generationsvänner för att rädda vissa av dem från utvisning. De vuxna runt henne fascineras över hur en 12-åring med det nybildade slagordet ”MERmänsklighet” så snitsigt kan formulera kampen för att ensamkommande unga ska behandlas som människor.
Min reaktion är inte lika positiv. På reträtt, suckar jag, vi i vänstern har backat in i ett läge där mänskliga rättigheter är allt vi kämpar för. Vi som borde ägna oss åt att sprida vår kritik av klassamhällets globala organisation och av den systemiska exploateringen av migranter längst ner i världens gigantiska informella sektor av working poor.
Vi som borde ena deras och våra fackföreningar, uppnå arbetstidsförkortning i vår livstid och samla den globala vänstern på nya postapokalyptiska plattformar. Inte som nu, försvara oss mot attacker mot de mest grundläggande rättigheterna. Vilket försvagat tillstånd vi är i…
Oförmärkt och mekaniskt sällar jag mig så till den vänster som tid efter annan förbiser dessa verkliga, pågående kamper. Mitt under “högerns -68”, som vår samtid har kommit att kallas, vill vi ta tillbaka initiativet och stoppa oss från att säkert rulla mot mittens avgrund.
Utanför vårt blickfång hamnar ändå alltför ofta de rörelser som faktiskt gör något.
Vi vill förnya oss men har svårt att känna igen en förnyelse när den pågår. Någon manar till försoning mellan identitetsvänstern och fördelningsvänstern, en annan förordar en förstärkt jämlikhetspolitik och antirasism.
En tredje spårar revolutionär agens till de historiska tillfällen då kamper har strålat samman i solidariska allianser mellan exempelvis rösträttkämpar och fackliga. De stora frågorna gör plats åt stora strategier. Utanför vårt blickfång hamnar ändå alltför ofta de rörelser som faktiskt gör något.
Genom mitt heltidsarbetande töcken nås i alla fall inte jag av analyserna av organisationen Förorten mot Våld, arbetsstoppet i LKAB:s Kirunagruva, ockupationen av BB Sollefteå eller ämnet för denna krönika, mobiliseringen för ensamkommande unga.
Hur ska vi lyfta oss ur högerns bakvatten och åter bli åtminstone initierande, om vi inte ser potentialen när tusentals människor bestämmer sig för att hoppa över fredagsmyset och ägna helgen åt aktivism? För det är precis vad som händer.
MR-aktivisterna är bland de mest effektiva organisatörerna i Sverige i dag.
Vänstern skulle antagligen tjäna på att prata högre om vad vi har. I eftervalstider är det lätt att irra in i en radiostudio och glömma var lampknappen sitter. Det kan verka så mörkt. Men några som förtjänar extra stark belysning är en grupp kvinnliga kamrater som försöker anlägga nya vägar, de som kämpar för de ensamkommande unga och för våra mänskliga rättigheter.
MR-aktivisterna är bland de mest effektiva organisatörerna i Sverige i dag. De mobiliserar folk i stan och folk i glesbygd, fotbollslag och ibland hela arbetsplatser att ta ställning för ensamkommandes rättigheter. Med fötterna på jorden läggs timme till timme av konkret gräsrotsarbete för att hitta fler sovplatser, skramla till SL-kort och mat i magen.
När de inte utför allt logistiskt arbete med att lappa ihop en välfärd som omfattar allt färre, dygnar de med opinionsarbete i syfte att mota den rasistiska samhällsutvecklingen. De bjuder in barnen att ta fram slogans och rita hjärtan för hand och de får med sig pensionerade grafiska formgivare att hjälpa till med snygga bilder. Inte alltid med vänsterretorik (är det någon som saknar den?) men alltid med högerns hat i hälarna.
När dessa pedofilianklagade batikhäxor ställer upp i hemma hos-reportage och berättar om sina liv som frivilliga familjehem ger de en bespottad ensamkommande flykting en röst.
Till och med när deras egna chefer vädrar sitt ogillande håller dessa socialarbetare, lärare och jurister sin professionella integritet i öppna ställningstaganden för ensamkommande ungas rättigheter.
Ord som mänsklighet, anständighet, kärlek och kunskap kanske ligger långt ifrån vad vår svenska vänster förväntar sig av en antifascistisk front. Men vad ska vi annars kalla det oförtrutna försvaret av ett minimum av mänskligt värde? MR-diskursens eventuellt liberala lutning beror mer på vänsterns blinda fläck än på att det skulle råda kompakt politiskt mörker.
