Regi: Peter Grönlund
Det har spekulerats i att Sverigedemokraternas höga röstantal i årets val hänger ihop med att de ökat framför allt på orter med större andel lågutbildade. Kanske hänger den låga utbildningen ihop med att kommunerna helt enkelt inte lägger mycket energi på att stötta en befolkning som inte är van att själva använda sig av sina offentliga rättigheter? De marginaliserade som snarast osynliggjorts än uppmuntras för sin energi och kreativitet.
Familjen Hedenbro i Peter Grönlunds film Goliat är inte särskilt intresserade av att söka ekonomiskt stöd hos sociala myndigheter när det svajar – de vet att myndigheterna snarare betraktar dem som ”tärande” än närande medborgare.
Filmen utspelar sig i en tuff miljö i ett östgötskt brukssamhälle på dekis. Grönlund baserar urvalet av (amatör-)skådespelare från orten snarare på personliga erfarenheter än på skådespelarerfarenhet, och här finns inte en falsk ton.
Sebastian Ljungblad i rollen som 17-årige Kimmie äger varje scen i sin vacklan mellan ”plikterna” i den kriminella subkulturen som familjen rör sig i när fadern (Joakim Sällqvist) ska in i fängelse under en längre tid, och längtan att plugga och leva ett ”hederligt” liv.
Kimmie är dödligt trött på att förväntas vara machoman med langar- och misshandelsuppdrag men han har miljön emot sig. Hans vacklan är begriplig, modern är sjuk med indragen sjukpenning och småsyskonen riskerar att bli omhändertagna om han försvinner.
I sin förra film, den femfaldigt guldbaggeprisade Tjuvheder (2015), skildrade Peter Grönlund missbrukare i Stockholmstrakten, även där fanns en kreativitet och värme i tjuvkollektivet som känns igen i Goliat.
De kriminella männen är samtidigt både maktfullkomliga och maktlösa.
Familjen Hedenbro lever i en brutal miljö, omkring dem växer skräpet och smutsen, våldet ligger nära, barnen förväntas hata barnen till sina föräldrars fiender. De kriminella männen är samtidigt både maktfullkomliga och maktlösa. De kryper ihop när polisen knackar på för att höra ”hur det är här då” och skipar rättvisa med vapen på en ödslig parkeringsplats.
Detta är människor som inte ofta syns på löpsedlarna annat än när de unga vuxna begår knarkrelaterade våldsbrott, trots att de som mer välkomna medborgare har samma längtan efter tillhörighet. Men de ställs utanför och klumpas ihop till syndrom.
Grönlund visar på att de också är värda att räknas in. Han upprättar dem.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr