Efter taxitjänsterna Uber pop och Heetch biter nu ytterligare en ”delningsekonomisk” app-tjänst i gräset. I slutet av förra veckan kom beskedet att Stockholms stad olagligförklarar Tiptapp. Apptjänsten, som erbjuder privatpersoner att få sitt skräp kört till återvinningscentral, är ny och marknadsförs just nu stenhårt i huvudstadens kollektivtrafik.
Men redan har rapporter börjat komma från ”utförarna” om problem, eller rent ut sagt missförhållanden, som följt i dess spår. Precis som i fallet med Uber pop, stoppas dock apptjänsten av fel anledning.
Den så kallade gig-ekonomin, eller som de verksamma företagen själva vill kalla det ”delnings-” eller plattformsekonomin”, har potential att stöpa om den svenska arbetsmarknaden. På ytan låter det låter det paradisiskt. Ingen chef, fri förläggning av arbetstid, i vissa fall egen prissättning. Men verkligheten är inte lika enkel.
När din taxi- eller ”samåkningskund” på app-språk, kräver att resan ska gå snabbare än fartbegränsningen tillåter, när din sopkund kräver att det plötsligt växta berget ska med för samma pris, uppstår ett dilemma. Nekar du riskerar du dåliga omdömen i appen, förlorade uppdrag och förlorad inkomst.
Men för arbetsköparna är det förstås en våt dröm, en befrielse från ansvar för arbetsmiljö, sociala avgifter och skatteinbetalningar, sjuklöner, rehabansvar, anställningstrygghet och arbetsredskap. De, som de brukar säga, ”tillhandahåller bara en plattform”.
De behöver inte köpa vinterdäck till matcykelbuden, inte heller betala sjuklön.
De behöver inte ens sparka eller svartlista ”paragrafryttare” som inte tar med sig säcken med asbestbemängd rörisolering. De behöver inte dras med den utbrända sjuksköterskan, jo det finns nu apptjänst för den yrkeskategorin också, som inte kunnat låta tidsbrist gå ut över patienten. De behöver inte köpa vinterdäck till matcykelbuden, inte heller betala sjuklön eller erbjuda försäkring när budet plötsligt ligger under en bil. Inte heller behöver de ta hänsyn till något fack som sitter och gnäller eller kastar lagliga träskor i pengamaskinen.
De behöver bara kläcka idén, bygga eller köpa en redan byggd app och sedan håva in procenten på arbetet. De kan medvetet eller aningslöst, med tyngt eller avsaknad av samvete, räkna sig som delaktiga i en nedmontering av personalansvaret som följer, arbetare på f-skatt, inhyrda via bemanningsföretag, ”egenanställda,” och apptjänsternas ”utförare”.
Några pionjärers projekt har dock som sagt havererat. Men det var inte vittnesmålen från chaufförer och sophämtare om ohållbara arbetsvillkor som ledde till stoppet. Inte heller var det fackens varningar om ”plattformsekonomins” potentiella omstöpning av den svenska partsmodellen och det enda värnet mot arbetarens utlämnande till arbetsköparnas godtycke.
I alla fallen var det byråkratiska lagar och förordningar, inte skrivna med syfte att skydda vare sig arbetare, arbetsmarknad eller svensk modell mot plattformsfaran.
Uber pop och Heetch föll båda på att de klassades som svarttaxi enligt taxiförordningen. Tiptapp föll på att miljöbalkens bestämmelse om att avfallshantering och transporter av avfall och grovsopor inte får överlåtas till någon annan än kommunen.
Om det varken finns förståelse eller ambition att värna arbetsvillkor eller maktdelning på arbetsmarknaden är gig-ekonomin här för att stanna.
Om det enda upplevda problemet är lagformulering kan politiker i maktställning, som inte är lika brydda om var de lämnar ”utförarna”, peta in ett undantag i texten. Allt medan gigekonomiska projekt slinker igenom på områden som är oreglerade.
Om det varken finns förståelse eller ambition att värna arbetsvillkor eller maktdelning på arbetsmarknaden är gig-ekonomin här för att stanna. Och så kan vandringen mot ökad osäkerhet och ojämlikhet i arbetslivet fortsätta.
