Regi: Jessie Peretz
Det finns något så förutsägbart med författaren Nick Hornbys historier, in i minsta lilla ”överraskning”. Britten som hävdar rätten för pojkar att vägra växa upp kan snickra ihop historier om besatta musikälskare som bara måste få hela världen att förstå varför just deras genre är den enda värd namnet.
Vi har sett det i succéer som High Fidelity (2000), som stjärnregissören Stephen Frears gjorde en klassiker av, eller Om en pojke, med stjärnan Hugh Grant i huvudrollen. Det är historier som nästan filmar sig själva, känns det som, men visst kan ett bra team få dem att gnistra lite extra. Och om inte annat runda de unknaste skämten.
Juliet, Naked är regisserad av Jessie Peretz som har avsnitt av genusmedvetna Girls, Orange is the new black och Nurse Jackie på sin CV.
I filmen möter vi åter grabben som vid fyllda 40 fortfarande ömt vårdar sin ungdoms helgedom över en bortglömd, amerikansk popstjärna/singer songwriter som bara han och en handfull följare av hans hemsida minns. Duncan heter nörden och hans fru Annie är hjärtligt trött på idoldyrkandet som inte leder någon vart förutom till en allt större uppgivenhet över en relation på tomgång.
Annie skriver på skoj en kritisk text om Crowes musik på makens hemsida, ett tilltag som leder till vulkanutbrott i äktenskapet men en hel del roligheter i den andra änden – på andra sidan Atlanten. Där vaknar föredettingen till och får lust att ta en tripp till Storbritannien.
Den nu rätt slitna artisten Tucker Crowe är egentligen inte så spännande, han bor på nåder i ett garage hos sitt sladdbarns mamma och har inte uppträtt eller visat sig offentligt på flera decennier. Barnen han slarvat till, och varit för engagerad i sin karriär för att ta hand om, har för länge sedan tappat intresset. Mycket snart uppstår frågan om det lätt förutsägbara mötet med den uttråkade och kanske lite hämndlystna Annie är den sista chansen till verklig förändring i hans liv. Eller i hennes? Eller i Duncans?
Juliet, Naked är en historia om manligt kärleks- och pappasvek, och gränser för kvinnors curlande. Ytligt sett en rar och lättsaltad komedi men på djupet full av allvarliga frågor kring vem som egentligen förlorar mest på en hårt normerad rollfördelning i genuslotteriet. Och vem som kämpar hårdast för att slippa förändra det.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till prenumeration@arbetaren.se om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.