I USA har vänsteraktivister tagit över delar av det amerikanska universitetssystemet, satt stopp för yttrandefriheten på campus och börjat bojkotta böcker av döda, vita heteromän. Pluralism i utbildningen värderas numera bara när det gäller studenternas bakgrunder, och inte när det gäller bredden av vetenskapliga perspektiv.
I vissa ämnen har 95 procent av lärarna vänstersympatier och bland dessa finns en tongivande grupp med rent totalitära åsikter. Sammantaget innebär denna vänstervridna likriktning ett hot mot tankefriheten och vetenskapen.
Det skriver i alla fall Inger Enkvist på Svenska Dagbladets ledarsida (14/10 2018). Hon antyder vidare att en liknande situation gäller i Sverige, där lärarutbildningar och socialhögskolor tillsammans med vissa samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen är särskilt utsatta. Det är bara det att dessa problemhärdar ännu inte fått någon medial uppmärksamhet.
Som tur är behöver vi inte vänta på några belägg innan vi kan ta itu med problemen. Anekdoterna hinner knappt ta slut innan Enkvist ger oss lösningen. Den lånar hon från det amerikanska initiativet The Heterodox Academy – en think-tank som på ytan brinner för åsiktsmångfald men som vid en närmare titt ter sig närmast maniskt fixerad vid föreställningen att dagens lättkränkta studenter tvingar lärare och kurskamrater att tassa på tå och hålla inne med obekväma sanningar.
Ett av huvudsyftena med The Heterodox Academy är att kartlägga universitetens ideologiska profiler så att studenter kan välja bort de lärosäten som sätter moderätta åsikter före kunskap. Det är också detta Enkvist önskar för Sverige, ett akademiskt uppror för att förhindra att ”ämnesbaserat vetenskapligt tänkande” trängs undan av ”politiska ideologier som genusteori, postkolonialism och multikulturalism”.
Det stämmer förvisso att det i vissa amerikanska campuskretsar har odlats ett doktrinärt och elitistiskt klimat där det tillåtna åsiktsspektrumet har snävats in betänkligt. Tonläget har skruvats upp och studenter och lärare som inte uppvisat de rätta åsikterna – eller bara uttryckt sig med fel terminologi – har förskjutits eller blivit föremål för offentliga drev.
Men hur man än vänder och vrider på det är denna intolerans i toleransens namn ett ytterst marginellt fenomen, även i USA.
De så kallade ”triggervarningarna”, till exempel, må vara ett tacksamt ämne för högerdebattörer att blåsa upp, men enligt en undersökning som National Public Radio genomförde 2016 var det bara 3,4 procent av de tillfrågade universitetslärarna som hade fått en sådan begäran av någon student. Många fler lärare valde frivilligt att signalera att viss kurslitteratur (om rasism, sexism, övergrepp med mera) kan vara emotionellt påfrestande. Men än sen? Så har lärare alltid gjort. Det är först nu den gesten av omtanke kommit att tolkas som vekhet och eftergivenhet för en tyrannisk identitetspolitik.
Och den tolkningen är ingen slump. Tvärtom är den en del av en reaktionär politiska agenda som sträcker sig genom hela nyhögern, från Donald Trump och Viktor Orbán till Svenska Dagbladets ledarredaktion.
Enkvists ledarartikel är förstås en del av hennes eget pågående korståg mot jämlikhetsidén i skolvärlden. Men den bör också läsas som en fortsättning av den kampanj mot samhällskritisk forskning som inleddes med SvD:s angrepp på genusvetenskapen under förra hösten.
Redan då varnade kritikerna för att svartmålningen var en del i en större konservativ strategi för att rulla tillbaka de progressiva jämlikhetsidealen inom utbildningsystemet i stort.
Steg 1: Identifiera en kritisk forskningsinriktning som står i vägen för nyhögerns frammarsch (och som i mångas ögon redan framstår som suspekt eftersom den ifrågasätter förgivettagen kunskap om hur män och kvinnor ”är”).
Steg 2: Förlöjliga och förtala den angripna disciplinen med alla till buds stående medel.
Steg 3: Bemöt alla invändningar som om de vore angrepp på den fria tanken och rätten att ifrågasätta.
Steg 4: Flirta med de dunklaste trollkrafterna på internet för att maximera spridningen av budskapet.
Steg 5: Ta hem propagandavinsten.
Steg 6: Upprepa proceduren med nästa akademiska fiendefigur.
Enkvists uppmaning till akademins högerdissidenter att upprätta en ”heterodox” akademisk rankning även i Sverige ligger helt i linje med detta politiska projekt.
Frågar man däremot svenska universitetslärare och forskare vilka de verkliga hoten mot den akademiska friheten är så är jag säker på att bilden blir en annan. Om jag får döma av mina egna dryga tio års erfarenhet av fikarumskonversationer och konferensmingel i universitetsvärlden så oroar sig akademiker främst för fenomen som urholkat kollegialt styre, marknadsanpassning, nyliberala styrformer, svällande administration, bristande grundlagsskydd, minskade anslag till öppen basforskning och hetsen att publicera för publicerandets skull.
Om det dessutom finns en rädsla för att vissa studenter förväntar sig att universiteten lever upp till de mest basala av liberaldemokratiska principer låter jag vara osagt – men den tycks i så fall komma ganska långt ner på listan över akademiska orosmoment.
