Visst är svartvita bilder på rökande och spritdrickande människor, i ett dunkelt 1950-tal bakom järnridån, romantiska? Trots att vi vet att det mesta i bilderna är onyttigt.
Regi: Pawel Pawlikowski
Polske filmregissören Pawel Pawlikowskis (tidigare med rätta lovprisade Ida) nya film tjusade Cannesjuryn i våras, och det var nog inte bara för att en viktig del av Cold War ger en hel del vinkar om kommunisttidens tankekontroll, terror och repression under kalla krigets tid.
Här finns ju dessutom kitschiga scener med snöfrusen landsbygd kring bombade kyrkoruiner, barnkörer framför enorma Stalin-backdrops och till och med en snyting utdelad av en förtvivlad man mot en kaxig kvinna. Jag köper alltihop, utom snytingen, tyvärr ett ögonblick av slappt hantverk.
Cold War utspelar sig till största delen i Polen under det 1950-tal då muren inte var byggd och det gick att ta sin väska och promenera till väst i till exempel Berlin – om man inte var så förtvivlat indragen i systemet och fortfarande upplevde trygghet och visst hopp i den ordning som rådde i öst. Till och med om priset var att dela säng med en partifunktionär.
Den unga Zula tas in på en skola för musikaliska begåvningar som ska utbildas för att delta i hyllande och propaganda av regimen, med sång och dans. Hennes trupp blir snart berömd och får resa på turné, själv blir hon en upphöjd stjärna. Lärare på skolan är pianisten Wiktor som rest runt på landsbygden och plockat upp folksånger som adapterats till kampvisor för den nya människan och utgör grund för körens repertoar.
Zulas och Wiktors kärlek är stark men hankar sig fram med svårighet under de politiska omständigheterna. En komplikation är exempelvis att hon förväntas informera myndigheterna om sin lärares eventuella illojalitet, för att få gå kvar på skolan.
Cold War är också en musikfilm, där tonsättningen har en egen roll i en diskussion kring hur musiken kan vara politisk i sig. Det ligger en tragik i hur folkliga kärleks- eller arbetsvisor kan utnyttjas till propaganda – en diskussion som också förekommer rent konkret i en scen – samtidigt blir det en metadiskussion eftersom också vi kan njuta av det perfekt arrangerade propagandanumret med glada flätflickor virvlande omkring i en hyllning till partiet.
Pawlikowskis film bygger till en del på hans egna föräldrars kärlekshistoria och kanske är det en förklaring till att han egentligen inte lyckas gestalta de två älskande på riktigt. Foto, scenerier, musik och miljöer är fantastiska men själva karaktärerna förblir snygga klichéer också de, till en del känns det till och med behagsjukt.
Bara i musiknumren uppstår den verkliga energin. Zula är en sorglig hårding och Wiktor hennes tillbedjare som aldrig hittar sig själv. Är man inte för magsur på det viset är detta en film att älska.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.