Nu är det 300 år sedan en okänd kula trängde in i Karl XII:s tinning under ett anfall mot Norge. På ett ögonblick avslutade den hans 36-åriga liv, den 30 november 1718.
Hur bör ett civiliserat samhälle minnas Karl XII? I vårt politiskt oroliga tidevarv reducerar Sveriges tredje största parti, som ökade sina riksdagsmandat i valet, Sveriges historia till nationalistiska myter. Mer än på länge riskerar vårt förflutna att bli en stridsfråga – ifall de får politisk makt.
Men förändringen kommer i så fall knappast att ske utan motstånd. Som Emil Boss skrivit i en ledartext här i Arbetaren (19/9 2018) har historikerna länge kartlagt stormaktstidens sociala konsekvenser. Karl XII lämnade trots allt efter sig ett rike söndrat av ett 20 år långt krig mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Först med kungens död kunde kriget avslutas och det kungliga enväldet nedmonteras. Därmed fick den svenska allmogen uppleva en efterlängtad fredsperiod.
Först med kungens död kunde kriget avslutas och det kungliga enväldet nedmonteras.
Sverige har ett våldsamt förflutet. Den som betraktar landets historia på kartor kan få en överblick av överhetens krigande. På kartorna ser man hur krigen sträckte Sveriges gränser runt Östersjön. Krigen avlöste varandra från 1500-talets andra hälft fram till den senare delen av 1600-talet, då politiken inriktades på att försvara redan erövrade områden. Trots korta perioder av fred blev detta försvar blodigt. Vid tiden för stormaktstidens slut 1721 hade allt kollapsat. Det glesbefolkade och fattiga svenska riket förmådde inte försvara de långa gränserna.

Brutaliteten i stormaktstidens sociala förhållanden förefaller vara centrala för att förstå perioden. Historikerna har beräknat att dödssiffran under de hundra åren 1620–1720 låg på makalösa 500 000 svenska män. I Norstedts stora referensverk om stormaktstiden (Villstrand, 2011) anges att så många som var tredje vuxen man dog i krigen under samma hundra år.
Det är alltså inte så märkligt att historikern Jan Lindegren, som räknat på saken, betecknade stormaktstidens Sverige som ett knektänkornas land. Krigen orsakade ett samhälle till större delen bestående av kvinnor, eftersom så många män skrevs ut till krigen för att sällan återkomma.

Resultatet blev att änkorna inte alltid kunde gifta om sig, då samhället led påtaglig brist på män. Mansbristen ökade också kvinnornas arbetsbörda. Genushistoriker, däribland Kekke Stadin, har framhållit att kvinnorna därför bröt den traditionella arbetsdelningen och att kvinnor utförde de ”manliga” arbetsuppgifter som trots allt behövde göras på bondgårdarna.
Krigsperioden 1700–1721 framstår dock som den mest extrema i denna bemärkelse. Det stora nordiska kriget, som bröt ut år 1700, dödade hela 200 000 svenskar. På 20 år.
Historikern Peter Englund har gett en dramatisk bild av kriget under Karl XII:s sista levnadsår. Krigströttheten i riket var stor. Kriget hade tömt statskassan och män flydde hemifrån hellre än att skrivas ut till militären.
I jakten på nytt manskap kunde myndigheterna släpa i väg de utskrivna i handbojor av trä. Det hände till och med att de tog sig in i kyrkorna för att plocka åt sig män och pojkar under gudstjänsterna. Självklart lämnar en så konfliktfylld tid starka känslor efter sig. Den som vandrar i Stockholms innerstad kan betrakta de synliga spåren av fascinationen för Karl XII. I Kungsträdgården står fortfarande Johan Petter Molins 2,5 ton tunga bronsstaty som avtäcktes den 30 november 1868, för 150 år sedan.
Att högerextremister hyllat Karl XII beror åtminstone delvis på en anakronistisk tankevurpa. Idéhistorikern Petter Hellström har exempelvis gjort en antinationalistisk poäng av att Karl XII krigade mot sina släktingar men gärna allierade sig med såväl kosacker som det osmanska riket. Slutsatsen är logisk, eftersom Karl XII var kusin med både den polske och den danske kungen, som alltså var hans fiender.
Men så fanns det också en grundläggande skillnad i statsstrukturen mellan nu och då. Den enhetliga nationalstaten, som vi känner den i modern form, fanns inte på Karl XII:s tid. Historikern Harald Gustafsson har betonat att det i stället var konglomeratstaten som var den vanligaste europeiska statsformen.
Självfallet hade folk olika identiteter, språk och lojaliteter till furstar. Men centralmakterna styrde över vitt skilda områden som hade olika lagar, lokala eliter, privilegier och institutioner.
Det kunde alltså finnas olika lagar och regler i statens olika områden. I vilken grad ett område inkorporerades i det svenska riket eller inte berodde ofta på pragmatisk dagspolitik.

Tiden går. Vi finner Karl XII i den vackra röda tegelbyggnad som är Riddarholmskyrkan i Stockholm, bara ett stenkast från Gamla stan. Sedan 1700-talet vilar han i det karolinska gravkoret ovanför sin far och farfar. Krigarkungar även de.
Vi kan stå vid gravkoret och betrakta denna rest av ståndssamhällets ojämlikhet. Eller så promenerar vi till Kungsträdgården och betraktar de kortpipiga artilleripjäser som omger statyn, enligt informationen erövringar från fästningen Neumünde i december 1701.
Jag fruktar att kampen om minnet av Karl XII inte är över. Det är när våra museer, universitet, skolor och public service instrueras att anpassa sin historieskrivning till nationalismen som vi vet att den fria tanken och opinionsbildningen på allvar är hotad.
Kampen om historien är därför också en kamp om demokratin.