Sedan i somras har Arbetaren haft ett extra vakande öga riktat mot Norrbotten och det stora statliga bolaget LKAB. Arbetsplatsolyckan i Svappavaara då en 21-årig elektriker miste livet följdes av avslöjanden om osäkra anläggningar och en tystnad som för många anställda kändes svår att bryta.
Reportaget är ett av årets mest lästa i Arbetaren. Det finns mycket att prata om.
För första gången publiceras berättelsen om hur varje arbetare uppmanades göra individuella säkerhetsbedömningar dagarna efter dödsolyckan. Det skedde i en miljö där gallergolvet bitvis var så poröst att det smulades sönder. Men arbetarna lade ned produktionen, de enades om att säga nej och inte beträda golven förrän de fattat ett nytt gemensamt beslut.
Det är ett exempel på ansvar som tas av människor som formellt saknar makten över hela eller delar av sitt arbete. Informella beslut som ofta sker utan omvärldens vetskap, fattade med kollektiv kunskap, med en gemenskap som finns på vissa arbetsplatser och som kan rädda både den psykiska och fysiska hälsan hos många.
Hur kan anställda, facket och medierna bevaka arbetsvillkoren för alla de som hyrs in?
I reportaget kan vi också läsa hur LKAB tog in firmor utifrån som skötte rengöring och besiktning efter olyckan. Som väl var klarade de arbetarna sig. Men det är frågor vi måste fortsätta ställa: Hur kunde deras säkerhet tryggas? Hur kan anställda, facket och medierna bevaka arbetsvillkoren för alla de som hyrs in?
Civilkuragepriset 2018 gick till ett av skyddsombuden på LKAB. Efter dödsolyckan skrev han ett upprört brev till ledningen om hur återkommande rostrapporter inte lett till rätt sorts underhåll.
På vems uppdrag sattes vinst före säkerhet? LKAB har en styrelseordförande som vi alla vet vem det är. Göran Persson. En socialdemokratisk före detta statsminister.
I Sverige har staten betonat vikten av en god arbetsmiljö med lagar, tillsyn och föreskrifter. Men det är skenheligt att med ena handen hylla arbetsmiljöarbetet medan den andra pressar på och kräver en effektivitet som snålar in på säkerheten.
Det är nästan alltid den längst ned i hierarkin som skadas eller dör i en arbetsplatsolycka. Det är ett kvitto på en ojämlik organisation med fel prioriteringar.
Ingen ska behöva vara rädd att gå till jobbet. Ingen ska behöva ha en livsfarlig ledning utan markkontakt.
Samtidigt som kritiska röster höjs om arbetsvillkoren och säkerheten i Malmberget säger LKAB att en firma utifrån borde ta över delar av gruvdriften. Hur ska arbetet bli säkrare då?
Tidningen Arbetaren fortsätter följa situationen på LKAB.
Under hösten skedde ytterligare en fallolycka, denna gång i Kiruna. Och samtidigt som kritiska röster höjs om arbetsvillkoren och säkerheten i Malmberget säger LKAB att en firma utifrån borde ta över delar av gruvdriften. Hur ska arbetet bli säkrare då?
Efter dödsolyckan i Svappavaara satte sig många anställda och gjorde noteringar för att samla tankarna och försöka förstå vad som brast. Jag är glad över att de valde att skriva, och att flera valde att berätta sin historia för oss.
Det kan vara svårt att komma med kritik och sedan arbeta vidare, men det borde inte vara det. Det är ansvarsfullt och kan rädda liv. Det är mänskligt.
Direkt efter olyckan sade företaget till arbetarna i Svappavaara att de inte skulle prata med media. Jag säger tvärtom: gör det. Fortsätt att höra av er.
