Att skildra livet för kvinnor på en tidningsredaktion i slutet av 1960-talet innebär förstås en rad val.
Ett av dem är att stanna vid antydningar av manliga medarbetares nonchalans, överlägsenhet, förväntan på att stå till tjänst, hämta upp efter deadlines som missas på grund av alkoholmissbruk, städning dagen efter fyllefesterna, sextrakasserier och övergrepp, gråta ut hos en kvinnlig kollega, ta sig samman och på det igen – allt det som till exempel Gun-Britt Sundström skriver om i sin dagbok från sin tid på DN:s kulturredaktion (Skrivliv: Från första boken till första barnet, 2018) och som Dokumentet från kvinnorna på Aftonbladet berättade om tio år senare.
Men det finns en annan sida också, den om att öppna munnen på vid gavel, dela erfarenheterna, skrika, demonstrera, skriva och arbeta för en förändring. Att våga, trots risken att bli kallad för ful och oattraktiv feminist.
Att våga, trots risken att bli kallad för ful och oattraktiv feminist.
SVT:s tredelade dramaserie Systrar 1968, skapad av Martina Bigert och Maria Thulin och regisserad av Kristina Humle, utnyttjar båda vägarna för att berätta om kampen, behovet och lusten att förändra och systerskapet som alltid funnits och är så naturligt att plocka upp i en förändringsprocess.
Här finns både drag av Marie-Louise Ekmans självbiografiska film Hallo Baby (1976, i regi av Johan Bergenstråhle), liksom av dokumentära filmer från tiden, till exempel om den landsomfattande städerskestrejken 1974–75.
Historien börjar med att en städerska faller ihop under ett pass i en överklassvåning. Den ensamstående mamman Gertrud är en karaktär som svävar över hela historien, trots sina få scener. Hennes dröm är att dottern Karin ska studera och få ett annat liv än hennes eget slitsamma, och hon har ett ess i rockärmen.
Karin får efter många ansökningar jobb på lokaltidningen i Ystad, där hon raskt tar över ruljangsen med säljande historier om skumrask på stadshotellet. Särskilt de tidigare osynliga städerskorna får förstås hennes uppmärksamhet och de har viktiga historier att berätta.
Välgjorda Systrar 1968 greppar över klass- och kvinnokamp, både attityd och praktik, och får ihop det hur elegant som helst. Inte bara kostym, mask, bilar och miljöer är trovärdiga utan också språket låter som det gjorde – något som så ofta irriterar som slarvigt gjort annars (eller låtsas ha koppling till vår tid för att slippa ta reda på hur man egentligen talade).
Jens Hultén gör en av sina bästa roller som den snälle men naivt självsäkra tidnings- och hotellägaren.
Gertruds bakgrund i Skåne som är bakgrunden till att Karin och hennes vänner hamnar i Ystad är en hemlighet för de inblandade, men knappast för tittaren, vilket inte gör ett enda dugg. Jens Hultén gör en av sina bästa roller som den snälle men naivt självsäkra tidnings- och hotellägaren, hans mänsklighet är en del av att dramat inte fastnar i de enkla svaren, medan stadens stjärna Gottfrid får rocka loss sin manliga övergreppspersona.
Och samtidigt är det en lättsam sommarskildring som bara är att segla med i med många igenkännande skratt.
Det var inte här det började – men 1968 års systrar tillhörde de som satte ordentlig fart på kampen om jämställd plats inom bland annat mediavärlden.