[BOK] Batongerna slår nedåt. En berättelse om brottsbekämpning
Jonas Lundström
BoD, 2016
Till följd av finanskrisen 2007–2008 försvann ett sekels samlade förmögenheter. Bara i USA blev över två miljoner människor arbetslösa och över tre miljoner förlorade sina hem. Trots omfattande tecken på regelbrott inom finansvärlden dömdes bara en enda investmentbankir till fängelse.
När federala utredare år 2012 undersökte huruvida banken HSBC under ett decennium utfört penningtvätt åt drogkarteller och hjälpt saudiarabiska banker att överföra pengar till terrororganisationer fann de inte enbart att så skett, utan även att högt uppsatta inom banken var delaktiga i det som utspelat sig.
Ändå åtalades inte en enda anställd inom HSBC, och banken kom undan med att betala 1,9 miljarder dollar i böter, knappt 10 procent av bankens vinst det året.
I Jonas Lundströms bok Batongerna slår nedåt, om rättssystemets strukturella orättvisor, presenteras en tes som klargör drivkrafterna bakom ovan nämnda exempel – nämligen att ”kriminalisering ser ut att användas primärt mot det skikt av ’underklassen’ som uppfattas som hotfullt mot den rådande ordningen”.
En sådan utgångspunkt förklarar inte bara hur banker lyckas komma undan gång på gång, utan även hur det kommer sig att män så sällan döms för våldtäkter. Poliser skall trots allt främst värna de som redan har kapital och makt, den ”allmänna ordningen”.
Jonas Lundström inleder varje kapitel med personliga erfarenheter från många år av aktivism – erfarenheter som kontextualiserar den sociologiska, juridiska och kriminologiska forskning som han bygger bokens argument på. Mönstret blir snabbt tydligt: rättsapparaten är ”en konservativ mekanism som med våld hindrar oss från att göra motstånd”, och lagstiftaren har en tendens att prioritera maktstrukturer och egendom över människor, exempelvis genom högre straffskalor för inbrott än för misshandel.
Dock minskar argumentationens tyngd av att Batongerna slår nedåt så ofta växlar mellan utländska, främst amerikanska, exempel och situationen i Sverige. Lundström skriver mer än en gång att jämförelserna är tänkta som avskräckande exempel – men för mig blir reaktionen den motsatta: situationen i USA gällande inhumana vinstdrivande fängelser och rasistiska våldsbenägna poliser är så extrem att de rättsvidriga svenska exemplen inte verkar så farliga, hur rättsvidriga de än är.
Att Lundström också hoppar mellan olika länder i ett och samma stycke gör att poängen går förlorad, som när grundarvodet för svenska riksdagsledamöter i en mening smälts samman med Snowdens NSA-avslöjanden i nästa.
När Civil Rights Defenders släppte en rapport om etnisk profilering i Sverige förra året var en av slutsatserna att det är ”svårt, till och med omöjligt, att veta huruvida ras/etnicitet är en avgörande faktor”.
Beroendet av utländsk forskning blir särskilt märkbart i bokens första kapitel, som tar upp hur rasifierade behandlas av rättssystemet. Det är dock svårt att se hur Lundström kunde gjort något annat när det finns så lite forskning inom området ur ett svenskt perspektiv.
När Civil Rights Defenders släppte en rapport om etnisk profilering i Sverige förra året var en av slutsatserna att det är ”svårt, till och med omöjligt, att veta huruvida ras/etnicitet är en avgörande faktor”, och regeringens utredning om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet, som Lundström flitigt hänvisar till, menar att svensk forskning är begränsad och förlitar sig på främst på den forskning som har gjorts i Storbritannien.
Vi som är intresserade av detta fenomen vet hur kargt landskapet är inom den svenska forskningen. Dock försvinner den inhemska rasismens specificitet bland alla anglosaxiska detaljer: vi som misstros av den svenska polisen på grund av vårt utseende må känna igen grunden i det som driver den amerikanska och brittiska rasismen, men den lyckas inte klargöra den upplevda erfarenheten. En detalj som Lundström nämner stannar dock kvar: hur mycket mer tid polisen i Sverige lägger ner för att utreda brott som anses ha begåtts av utländska misstänkta.
Lundström är mer övertygande i kapitlen om klass och kön, främst för att det där finns många år av forskning att förlita sig på. Det tydliggörs hur kriminalitet är maskulint kodat, hur bara en tiondel av det dödliga våldet i Sverige mellan åren 1990 och 2008 handlade om våld mellan obekanta, hur poliser har sagt att ingripande mot mäns misshandel av kvinnor ”inte uppfattas som riktigt polisarbete”.
Mest kraftfulla är de sista kapitlen om brottsbekämpningens ineffektivitet och tankar kring avkriminalisering. Lundström är tydlig med sin politiska ståndpunkt från och med bokens inledning – det är således inte en överraskning att bokens argumentation leder till författarens önskan om att helt avskaffa rättssystemet.
Är det till exempel en rimlig avvägning att ge polisen ett våldsmonopol när de inte lyckas med att lösa mer än 15 procent av brotten?
Även om man, som jag själv, inte håller med om denna slutsats presentar Lundström argument som är svåra att avfärda: Är det till exempel en rimlig avvägning att ge polisen ett våldsmonopol när de inte lyckas med att lösa mer än 15 procent av brotten?
Som en som har upplevt konsekvenserna av en uppluckrad rättsstat – och till följd av detta dessutom utbildat mig till jurist – finner jag att det trots allt finns en poäng med våra institutioner: i exempelvis kurdiska områden finns ett alternativ till rättssystemet där stammar kommer överens sinsemellan, med kollektivets bästa som går före individens rättigheter. Att dessa ad hoc-lösningar skulle vara att föredra framför ett bristfälligt rättsväsende är det svårt att övertyga mig om.
Batongerna slår nedåt, trots stundtals ojämn prosa och en viss spretighet, lyckas dock med mycket annat, särskilt att skildra vår ojämlika verklighet som vi behöver läsa om allt mer – nu när uttrycket ”lag och ordning” har blivit en av vår tids viktigaste valfrågor.
